Globalisera demokratin

Globalisera demokratin

Min senaste ledare om en socialdemokrati som lever kvar i nationalstatens drömträdgård och om behovet av en global policydebatt:

I samband med Moderaternas partistämma varnade Fredrik Reinfeldt för politiska visioner. Att drömma sig bort och tappa blicken från dagspolitiken är farligt, underströk han. Därmed drar han upp en skarp linje i det politiska landskapet – mellan dem som ser politiken som kraft för förändring respektive en förvaltande teknokrati. I stället för att presentera idéer och reformer för de kommande åren ägnar sig partiet åt en raffinerad form av historieomskrivning som fylls ut med utnötta formuleringar om rättvisa. Partisekreterare Sofia Arkelsten hävdar till och med att Moderaterna var med och införde rösträtten, fastän dess föregångare kämpade mot i det sista. Antingen lider Arkelsten av mytomani eller så slumrade hon sig igenom historielektionerna.

Om en allt annat än smickrande historia hunnit ikapp Moderaterna så lever Socialdemokraterna snarare på fornstora dagar. Partiet lyckades historiskt för att analyser och reformer sammanföll med behoven i en lättstyrd politisk enhet – nationalstaten Sverige. Men i takt med att makten försköts vertikalt, från nationell politik till internationell marknad, krympte reformutrymmet. I dag har kapital och företag större möjligheter att helt lämna samhällen, vilket sätter möjligheterna till en självständig politik ur spel. När nyliberalismens ekonomiska antaganden slog igenom på 1980-talet placerade socialdemokratin visioner och nyfikenhet i städskrubben. Någonstans längs vägen blev det viktigare att peka på inhemska landvinningar än att sjösätta projekt för att ge alla medborgare, oavsett ursprungsland, samma fri- och rättigheter som infödda. Raderna ur ”Internationalen” klingade duktigt falskt.

Det säger sig självt att samma politik som när Sverige hade en tevekanal med ”Linus på linjen” som dragplåster inte kan tillämpas på dagens samhälle. För att koka ner det: För 50 år sedan var det innerligt komplicerat att som privatperson köpa varor och produkter från omvärlden. I dag räcker det med att klicka på varukorgen på Amazon så har du ett paket på dörrmattan inom en vecka. Tidningen du håller i handen fick för strax över 94 år sedan dess namn för att ordet kapslar in kärnan i det socialdemokratiska idékomplexet. I dag måste den idén knådas om för att passa vår tids samhällsproblem och orättvisor. Även globalt.

Vad är det egentligen som säger att demokratin, i bästa fall, bara gäller inom länder? Att så fort internationella relationer ska regleras är det antingen anarki eller den starkes rätt som gäller? Högerextremismens växande kraftfält de senaste åren, med udden riktad mot muslimer, judar och personer med mörk hudfärg, är det yttersta beviset för att nationella gemenskaper som demokratiskt kitt är en ohållbar konstruktion. Det finns något sjukt i en ordning som rangordnar och delar ut rättigheter till medborgare baserat på i vilket land de föds. Slumpen kan aldrig vara det som avgör chanserna i livet. På samma sätt som svaret på industrialiseringens skärpta klasskonflikter och klyftor var mer politik, måste en otyglad världsmarknad motsvaras av institutioner som förmår agera. Den generation av unga som sprungits förbi av kapitalismens sociala framsteg, som inte låter sig formpressas i en nationell mall, förtjänar bättre.

Några saker är särskilt viktiga. Politiken måste få muskler att reglera finansmarknader, alstra tillväxt och omfördela välstånd. Och demokratin måste rymmas i direktvalda församlingar på global nivå. På samma sätt som debatter om äldreboenden i Luleå, kollektivtrafik i Stuttgart eller avfallshantering i Singapore är viktiga, behövs samtal om mänsklighetens globala utmaningar. Det kletiga äktenskapet mellan nationen och staten måste hävas till förmån för nya gemenskaper. Kosmopolitik är idén om att ett myller av religioner, nationer och kulturer inom ett globalt medborgarskap är nödvändigt för att vidga demokratins verkningskrets – om att känna moraliskt och politiskt ansvar bortom den egna nationen eller det egna hemlandet.

Nu behövs en global policydebatt som passerar nationalstatens drömträdgård. Två filosofiska och ideologiska bilder står mot var-andra. Högerns svar på en skiftande värld är ökad avreglering och en ekonomisk tillväxt som förutsätter splittring och klyftor. Vänsterns utmaning blir att binda samman olika samhällens öden och framtidsutsikter samt reglera de internationella finansmarknadernas flyktighet och kortsiktiga vinstjakt. Det behövs helt enkelt ett nytt globalt samhälle.

För hundra år sedan var Moderaternas föregångare motståndare till demokratin. I dag är samma högerideologer kritiska till alla initiativ som på något sätt stärker medborgarnas inflytande över marknaden, inte minst globalt. Kanske är det en signal så god som någon om att kosmopolitiken är rätt väg framåt?

PS. Utspelet om temporära medborgarskap för nyanlända från Ilmar Reepalu och Morgan Johansson – som dessutom sanktionerades av partiledningen – är ovärdigt. Lämna den grumliga politiken till SD.

 

Intressant om , , , , , , ,