Min senaste ledare om den förment toleranta innerstadsgenerationens konstruerade motsättning mellan tillväxt och hållbar utveckling:
Jag går längs Hornsgatan i Stockholm, själva källflödet som knyter ihop västra och östra Södermalm. Klockan är strax efter fem och sommarfolket som bara för ett par veckor sedan flanerade med glass i handen har ersatts av det halsduksklädda och kärvare höstfolket. Promenaden fortsätter en smula söderut, viker av österut och vidare mot Nytorget, området som i mäklarannonser går under akronymen SOFO. ”South Of Folkungagatan”. Här har processen som kallas gentrifiering, när nyinflyttade invånare med högre inkomster höjer statusen, dragits till sin spets. För 30 år sedan sågs stora delar av Nytorget som ren slum, en plats att undvika för att inte råka illa ut. För 15 år sedan rappade Petter om ”Nytan” som ett mångfasetterat urbant nav. Den som besöker området i dag möts i stället av en mångfald av småbutiker, ekologiska bagerier, kaféer och restauranger. Skyhöga lägenhetspriser ingår.
Den nya, urbana och socialt och ekonomiskt välbärgade samhällsklass som flyttar in i tidigare arbetarklassområden ritar om den sociologiska kartan. Liksom skiftar krav och markörer, värderingar och synsätt. Från att ha varit solida fästen för vänsterpartier är det framför allt de gröna och högern som vunnit sympatier i innerstadens bostadsrättsgrytor. Under samma period har andelen väljare som identifierar sig som höger eller vänster minskat ordentligt, enligt Statistiska centralbyrån. Samtidigt som låginkomsttagare trängts ut har ideologi fått ge vika för livsstilsåsikter.
Debatten blir därefter. I stället för ett nödvändigt samtal om vilka gemensamma lösningar som fixar miljövänligare transporter får organisationer som Svenskt Sigill, som ivrigt lobbar för svenska varor, tolkningsföreträde. Notan för reklamkampanjerna står Lantbrukarnas Riksförbund för. Bara genom att odla och haffa lite närodlad mat och minska handeln med världen kan miljö och människa räddas, resoneras det. Men problemet med ett synsätt som reducerar politik till närodlad mat i en rättvisemärkt tygkasse är att det stänger dörren för omvärlden. Tanken att världens länder, städer och byar ska vara självförsörjande är inte bara en märklig illusion, det är också en konservativ idé. I samma stund som västvärlden bestämmer sig för att strypa handeln under förevändningen att det gynnar miljön, förnekar det en generation av jordbrukare, entreprenörer och människor i utvecklingsländer möjligheten till en bättre framtid. Trots att ett hållbart ekosystem och ökad global jämlikhet och utveckling inte behöver vara en motsättning.
Men det handlar varken om Södermalm eller Sverige. Platsen skulle lika gärna kunna vara Paris, Berlin eller New York. Samma mönster återfinns i alla större städer i västvärlden. Fenomenet är globalt och en produkt av större processer, där den politiska dagordningen förskjutits från gemensamma analyser och lösningar till individuella handlingar. Samtidigt som globaliseringen accelererat, inte minst kulturellt, tycks perspektiven och politikens spännvidd ha krympt.
Det är både naivt och enögt att tro att introvert hembygdsnostalgi är lösningen på vår tids utmaningar. Tidigare generationer fick välståndskakan att växa och gav människor makt och frihet genom en kombination av en politik för jämlikhet och teknologisk utveckling. På samma sätt måste vår generation våga investera i forskning och teknologi som garanterar ett grönare klot utan att minska världens välstånd. Problemet är inte, som vissa argumenterar, tillväxten i sig. I själva verket är en växande pool av gemensamma resurser en förutsättning för höjda ambitioner. Vad som nu behövs är nya och hållbara källor till tillväxt, källor som inte bygger på spekulation och lånefrossa. Där gemensamma beslut knyter ihop nya varor och tjänster med en global politik för jämlikhet. Utan att snabbmikra jordklotet.
Snarare än att vända oss inåt och självgott predika om den svenska matens överlägsenhet behövs en politik för ökad och rättvis handel i alla delar av världen. Till att börja med måste Europeiska unionen avveckla de jordbrukssubventioner och tullmurar som gör att en ko i Frankrike får mer i resurser än vad en människa i nöd får i bistånd. Världens industrialiserade länder måste också göra miljöskadliga beteenden olönsamma och aktivt investera i ny teknologi. Det är åtminstone en början. Först då kanske den där tygkassen med middagsingredienser innehåller schysta och miljövänliga varor från hela världen.
PS! Varför agerar inte utrikesminister Carl Bildt mot den etiopiska regim som tidigare i år fängslade journalisten Martin Schibbye (som skrivit flera reportage för Frihet) och fotografen Johan Persson i samband med en reportageresa? Tydligare övertramp får man leta efter.
Intressant om Politik, Samhälle, Gentrifiering, Stockholm, Södermalm, Närodlat, Ekologiskt, Svenskt sigill, Tillväxt, Handel, Ekonomi