Vad finns i reformskafferiet?

Vad finns i reformskafferiet?

Har funderat på det här med socialdemokratin och de för ett par år sedan introducerade rut- och rot-avdragen ett tag. Hur de påverkar partiets idédebatt, samhället i stort och vartåt tidsandan blåser. Bristen på en ordentlig debatt om välfärdens form och syfte och Socialdemokraternas tomma reformskafferi oroar mig. Ett parti kommer aldrig att kunna vinna förtroende, än mindre förändra samhället, genom att enbart vara motståndare. Lika litet är det anpassning och positionering som åstadkommer seismiska skiften i politiken. Genom historien är det i stället utbytet av åsikter och idéer i ett idépolitiskt samtal inom och utom socialdemokratin som alstrar de smartaste reformerna. Så varför är det så innerligt syrefattigt i den socialdemokratiska idédebatten?

Somliga argumenterar för anpassningslinjen. Ett närmande till regeringens linje gör att S kan hugga fler mittenväljare, resonerar förespråkarna. Men en socialdemokrati som ängsligt triangulerar sig längs avdragsstigen kommer obevekligen att ställas inför frågan vad rörelsen egentligen är till för. För vem vill rösta på ett parti som i bästa fall emulerar den borgerliga regeringen?

Problemet med avdrag och subventioner är att de komplicerar skattesystemet i onödan. Socialdemokratin har historiskt värderat ett genomskinligt och förhållandevis lättförståeligt skatteuttag, som garanterar legitimitet och förståelse i den breda majoriteten i samhället. Undantag och avdrag som utnyttjas av en liten del av samhället försvårar, samtidigt som det plundrar resurser från vettigare prioriteringar. Skatteuppgörelsen i slutet av åttiotalet, liksom en större omläggning under sextiotalet, syftade till att förenkla och skapa kontinuitet. Den nuvarande trenden går i motsatt riktning.

Men den kanske allvarligaste kritiken mot en socialdemokratisk förskjutning bottnar i en grundläggande politisk och filosofisk vattendelare i synen på politikens och samhällets själva form. De lager av avdrag som introducerats under de senaste åren fungerar som ett nollsummespel gentemot potentiella satsningar, med konsekvensen att allt färre ser ett värde i att vara med och finansiera välfärden. Egenfinansiering mot gemensam dito. Särlösningar framför generella. Ett brutet samhällskontrakt som återetablerar samma tjänstesamhälle som arbetarrörelsen framgångsrikt bröt upp och ersatte av nya och kvalificerade jobb. För så var det. Tjänstesamhällets intima beroende av överklassen skapade osunda maktstrukturer och hämmade den sociala rörligheten i samhället. Med nya arbetsmarknader, skäliga löner och högre utbildningsnivå kunde arbetarklassen hävda sig i samhället. Regeringens spjälkning av den solidariska löne- och välfärdsmodellen tippar än en gång balansen till höginkomsttagarnas favör. Vad som just nu sker är en skiktning av arbetsmarknaden, där den kreativa klassens vardagsbekymmer ska avhjälpas med en lågavlönad tjänsteklass med skakiga villkor och smala kanaler till makt och inflytande.

Socialdemokraterna vann successivt inflytande i Sverige genom att leverera en generell välfärdsmodell, som attraherade det stora folkflertalet. En idé som långtifrån är utdaterad. Snarare än att acceptera en välfärd som blir alltmer selektiv, alltmer riktad till specifika grupper, behöver den progressiva vänstern uppdatera den generella välfärdsmodellen. Det kan bara göras genom en funktionell syn på politikens omfång och genom att plocka upp de orättvisor och tendenser som människor upplever som mest trängande.

När borgerligheten pratar om att livspussel ska lösas med hjälp av avdrag som utnyttjas av höginkomsttagare, dränerar välfärden på resurser och dessutom ökar ojämställdheten och klassklyftorna måste socialdemokratin formulera andra och nya svar. Vilka reformer kombinerar kravet på generalitet, att omfatta så många som möjligt, och ger människor mer makt över tid och liv? Hur kan dessa reformer genomföras utan att gnaga på produktivitet, tillväxt och resurser? Och kanske viktigast: hur bottnar reformerna i socialdemokratisk idépolitik?

Ett par exempel:

* Kvalitet i arbetslivet. I stället för att bara snacka om jobb i termer av kvantitet är det dags för ett samtal om arbetets innehåll. Arbetsmiljön. Inflytande på jobbet. Möjligheten att styra över sin arbetstid. Vår tids stora klassmarkör handlar ofta om graden av makt över sin tid, mer sällan om hundralappar i plånboken. När borgerligheten presenterar minskade lägstalöner, instegsjobb och subventioner av improduktiva och splittrande jobbsektorer ska socialdemokratin svara med att diskutera synen på jobb och arbetsliv.

* Förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar. Högern argumenterar för att sänkt skatt på hushållsnära tjänster underlättar vardagen. För somliga, möjligen. På bekostnad av andra, definitivt. Socialdemokratins kontring borde handla om vilka generella reformer som kan ge människor ökad makt över sin egen tid, kvalitativt och kvalitativt. En idé skulle kunna vara tillfälligt förkortad arbetstid för föräldrar till småbarn. Det, till skillnad från subventionerad städhjälp, ger mer tid utan att elda på ojämställdheten och öka klassamhällets kontraster.

* En mer aktiv stadsplanering. En stor del av upplevda vardagsproblem för människor, oavsett livssituation, handlar om det fysiska rummets själva disponering. Hur kommunikationerna ser ut, vilka samhällstjänster som finns tillgängliga och boendets karaktär. Socialdemokraterna skulle kunna bli partiet som knyter ledande arkitekter, kulturgeografer, sociologer och spännande forskare till sig för att smida framtida reformer som skapar hållbara städer som bättre passar vår tids levnadsmönster. Trädgårdar och parker på hustak i stan? Gemensam hämtning och lämning av kids till förskolan? Välfärds- och servicenav på nätet? Varför inte. Lite kreativ nybyggaranda liksom.

Slutligen: Missförstå mig inte. Jag inser också behovet av att fläta samman ideologiska övertygelser och reformambitioner med taktiska och strategiska överväganden. Men i fallet med rut-debatten riskerar en anpassning till avdragsdjungeln snarare att urholka partiets möjligheter att vinna val och långsiktigt förbättra samhället. Pragmatism och verklighetsanalys är en sak, dålig politik som missgynnar långsiktiga mål en annan. I stället för att låta regeringen definiera politikens ramar och skymma blicken för nya lösningar behövs en vitaliserad debatt om vad vi tillsammans kan åstadkomma. Jag vet inte med dig, men jag tycker i alla fall att Sverige anno 2011 kan prestera bättre jobb än portvakter och kammarjungfrur. Det är en fråga om värdighet, dammit.

 

 


Intressant om , , , , , , , , , , ,

2 comments

Det var tamigfan det bästa jag läst på länge! Hoppas att Juholt o co. läser detta!

Comments are closed.