Fyra år till?

Snart är det dags. Eller snart och snart, men det är åtminstone inom en överskådlig framtid. 6 november 2012 ska det amerikanska folket* nämligen välja president för de kommande fyra åren. Valrörelsen är redan nu i full gång, komplett med insamlingskampanjer på crack och hårdvinklade utspel. Den som åtminstone snappat upp en och annan nyhet från USA vet att Demokraterna och Barack Obama haft det ordentligt kärvt. Den utdragna sjukvårdsdebatten skadade allvarligt bilden av Obama som konfliktläkande kraft. Ett polariserat politiskt landskap inför mellanårsvalet i höstas genererade en handfull nyvalda kongressledamöter och senatorer med åsikter långt ute på det republikanska partiets högerflygel. Flera av kandidaterna förespråkade på fullaste allvar ett avskaffande av USA:s centralbank.

Men sedan dess har någonting hänt, de politiska vindarna har om inte vänt så i alla fall mojnat till Demokraternas favör. I fyllnadsvalet till New Yorks 26:e kongressdistrikt, ett mångårigt stabilt republikanskt fäste, 24 maj vann demokraten Kathy Hochul en storseger över republikanen Jane Corwin. Flera bedömare lyfte fram Corwins kopplingar till den populistiska Tea Party-rörelsen som förklaring. Resultatet fick sannolikt en och annan republikan att inse att 2012 kanske inte blir det gyllene år man gnuggat händerna inför. Tidsandan tycks fått flera potentiella kandidater att kasta in handduken, däribland Mike Huckabee.

Dessutom har president Obamas siffror förbättrats ordentligt. Vore det val i dag skulle Obama vinna med omkring elva procentenheter, enligt en nyligen genomförd undersökning. En klar majoritet tycker att presidenten gör ett bra jobb. Usama bin Ladins död bidrar säkert, liksom ett världspolitiskt läge som skapar utrymme för en mer offensiv amerikansk utrikespolitik. Samma land som för fyra år sedan tyngdes av två krig och få framgångar kan i dag pricka av fler fram- än motgångar.

Men problemen finns, förstås. Kreditbolaget Moody’s hotade häromdagen med att nedgradera landets internationella kreditvärde. Arbetslöshetssiffrorna biter sig fast på nio procent av den sammanlagda arbetskraften. Republikanernas framgångsrika fokusering på underskottet får mittenväljarna att vackla. Så stor andel som 60 procent av de tillfrågade är av uppfattningen att utvecklingen i landet går åt fel håll. Lyckas inte Demokraterna vända berättelsen om landets framtid och knyta ihop abstrakta politiska frågor med medelamerikanens vardag ser det tufft ut. Då blir Obama en demokratisk parentes i decennier av högerdominans, i bästa fall en skickligare Carter.

Amerikanska presidentval har därutöver en tendens att rita om spelplanen både en och två gånger. Finanskrisen 2008 stöpte över en natt om situationen för Barack Obama och John McCain, där väljarna straffade den senares märkliga uttalanden om en “robust ekonomi”. Väljarnas dom över den sittande presidenten handlar heller inte alltid så mycket om faktiska som uppfattade ekonomiska faktorer. Konventionell sanning ger vid handen att hög arbetslöshet – eller, för all del, ett högt underskott –  tenderar att straffa den sittande presidenten. Genistatistikern Nate Silver på FiveThirtyEight har gjort en regressionsanalys mellan förändring i arbetslöshet och resultatet för det regerande partiets president. Resultatet: I princip ingen korrelation.

Motsvarande modell för BNP-siffrorna vid valtillfället visar att runt tolv procent av valutgången kan förklaras av ekonomins tillstånd. Hur nu det ska tolkas.

Så kanske blir valet av USA:s president slaget om psykologin snarare än om sakernas tillstånd? Får Obama en chans att inleda de utlovade reformerna inom energi, miljö och migration? Hur som, 2012 blir året då allt kan hända.

 

* Eller egentligen elektorskollegiet. Whatevs.

 

Intressant om Politik, Samhälle, USA, Val, 2012, Barack Obama, Tim Pawlenty, Sarah Palin, Mitt Romney Jon Huntsman, Ekonomi, Arbetsmarknad