C.R.E.A.M.

Posted on Posted in Ingen kategori


De senaste dagarna har det rasat en intensiv debatt om huruvida det behövs en genomlysning av vem eller vilka som finansierar de svenska partierna. Den inrikespolitiska ankdamm som är Sverige saknar både lagar och riktlinjer för hur partiernas finansiering ska regleras. För ett par veckor sedan lanserade Arenagruppen Partibidrag, en sida som syftar till att systematiskt bevaka donationer till svenska riksdagspartier.

När Socialdemokraterna satt vid regeringsmakten hördes titt som tätt borgerliga politiker och proffstyckare klaga om LO:s bidrag till partiets valkampanjer. Man krävde en öppen redovisning, allra helst att facket stoppade utbetalningarna helt och hållet. Därför är det särskilt intressant att läsa om de senaste veckornas debacle om partifinansiering, där Moderaterna envist klamrat sig fast vid påståendet att det är kränkande för de individer och organisationer som cashat upp över 20 lax för att hjälpa det gamla högerpartiet. Makten får uppenbarligen moderater att skifta perspektiv.

Fast till och med den mest inbitna bunkermoderaten fick tydligen se sig slagen av drevet. Partisekreterare Sofia Arkelsten kovände och menar att M ska börja redovisa vilka som egentligen ligger bakom partiets glättiga valkampanjer. I klassisk spinnsemantik får hon det dessutom till att Moderaterna  “tar ett första steg för att öka öppenheten”, fastän det i själva verket är press utifrån. Arkelsten hävdar också att det nu är upp till bevis för Socialdemokraterna att göra samma sak, trots att partiet sedan länge öppet redovisar intäkter här.

Men låt oss lämna svensk politik för ett ögonblick.

USA brukar ofta framhållas som ett skräckexempel när det gäller pengarnas och lobbyismens inflytande över politiken. Och visst är kritiken träffande. Ingen aspirerande senator eller kongressledamot har en ärlig chans att få ett arbetsrum i Washington utan en välfylld kassakista. Varje val föregås som regel av intensiva kampanjer för att få privatpersoner och organisationer att frivilligt donera pengar för att finansiera reklaminköp, bemanning och så vidare. Liksom lobbyismens kletiga roll i lagstiftningsmaskineriet. Senaste numret av tidskriften Time har en schysst illustration över hur mycket som lobbyisterna årligen slantar upp för att påverka politiken i en viss riktning. Inte helt otippat dominerar bank-, finans-, läkemedels- och oljeindustrin:

Lobbyism

Astronomiska summor, kan tyckas. Men det finns också en annan sida av myntet. Till skillnad från Sverige reglerar lagar nämligen hur stora donationer privatpersoner får ge till partier och organisationer, samt att dessa öppet ska gå att ta del av. På samma sätt finns det tydliga, om än alltför svaga, riktlinjer för lobbyverksamhet.

För det har betydelse. Vem eller vilka som finansierar endera partiet får rimligen konsekvenser även för den genomförda politiken. Att Villaägarnas riksförbund sannolikt donerar stora summor till svensk höger och samtidigt kampanjat för ett avskaffande av fastighetsskatten är förstås ingen slump. På motsvarande sätt behövs en granskning av vilka pr-byråer och påverkansaktörer som betalar bjudresor, seminarier och aktiviteter riktade till svenska lagstiftare. Att Centerpartiet tvärvände i kärnkraftsfrågan samtidigt som svenska pr-byråer, ivrigt understödda av Svenskt näringsliv, bjöd in centerpartistiska riksdagsledamöter till bjudresor i ämnet spelar naturligtvis också in.

Så till min poäng. Det politiska landskapet i Sverige skulle tjäna på enkla och överskådliga regler för partifinansiering och lobbyism, liknande de som finns i många andra länder. Dels för att grumliga kopplingar undergräver demokratin och möjligheten till medborgerligt ansvarsutkrävande. Och dels för att partierna själva ska kunna föra en självständig politik, utan att ständigt misstänkas för att bli påverkade utifrån. Förhoppningsvis kan den förnyade debatten lösa bådadera.

För den som undrar över rubriken:

“Cash rules everything around me”

 

Intressant om , , , , , , , , ,
Svd

One thought on “C.R.E.A.M.

Comments are closed.