Sällan har Dylans ord känts mer aktuella än just nu. Så sent som för två år sedan betraktades John Maynard Keynes minst sagt med skepsis bland större delen av etablerade nationalekonomer. I bästa fall var han den naiva, okunniga, kusinen som ingen egentligen lyssnade på. Men för det mesta fungerade han snarare som en marginell antites, en historisk parentes, till tidens ekonomiska tänkande. Jag minns speciellt hur jag vid en föreläsning i nationalekonomi vid Stockholms universitet, under hösten 2006, fick höra föreläsaren ägna tio minuter åt att såga Keynes teorier och de resterande tre timmarna åt att presentera de snitsiga formlerna bakom den regerande utbudsekonomin. Det fanns två sätt att se på ekonomi: ett var rätt, det andra fel.
Men det är knappast något nytt. Bakgrunden till det teoretiska – och högst ideologiska – skiftet från Keynes cykliska efterfrågemodell till Friedmans statsfientliga laissez-faire-ramverk började i själva verket redan på 1960- och 1970-talet. Ofta förklaras det med att Keynes teorier inte förmådde förklara oljekrisens och stagflationens efterverkningar inom de västerländska ekonomierna. Friedmans introduktion av naturlig arbetslöshet och idékonceptet bakom prisflexibilitetens lov sågs som bättre verktyg att förklara ekonomiska modeller under förändring. Typ. Som så ofta handlade det egentligen lika mycket om politik, eller snarare om ett politiskt tolkningsföreträde under forskningsflagg. Sedan dess har de så kallade sötvattensekonomerna, ivrigt anförda av politiker och ledarsidor till höger, framgångsrikt lyckats etablera den klassiska liberalismens antaganden om samhälle och ekonomi som norm inom den nationalekonomiska forskningsvärlden. Till den grad att varje avvikelse eller kritik mulet tillrättavisades med knapphändig statistik och matematiska formler. En konformitet som uppenbarligen nådde ändå in till Aula Magna.
Trots det har den moderna nationalekonomin ständigt dragits med en handfull problem, särskilt verkligheten. De där estetiskt tilltalande kurvorna och på pappret logiska formlerna har nämligen varken lyckats förutspå ekonomins utveckling eller föreslå recept som har fungerat. Och ju mindre verklighet och utfall överensstämde med de egna profetiorna, desto mer inåtvänd och teknokratiserad blev nationalekonomin. Passade inte verkligheten kunde man ju alltid skruva på antaganden, som att utgå från att alla människor fattar rationella beslut eller att fria marknader skapar perfekt konkurrens och öppen information.
Ett år innan den finansiella krisen slog till på allvar höll en av Sveriges främsta makroekonomer en föreläsning vid Stockholms universitet, som bland annat handlade om framtiden för nationalekonomin. Efter att ha visat en serie av kurvor och jämfört olika länders ekonomiska prestanda landade han slutligen i den smått häpnadsväckande slutsatsen att lågkonjunkturernas tid är förbi. Från och med nu kommer vi i stället att uppleva en permanent tillväxt som bara kommer att kräva mindre penningpolitiska justeringar, menade han. Något säger mig att han inte längre använder den där presentationen i dag.
Och sedan smällde det till. Bricka efter bricka i den finansiella matrisen föll och smått obegripliga värden utraderades inom loppet av ett par timmar. Ledande ekonomer och tidigare självsäkra opinionsbildare stod som förstummade inför finansvärldens härdsmälta. Först nu började medier och offentlighet lyssna till nationalekonomer som höll fast vid Keynes grundantaganden och finslipade teorierna till moderna förhållanden. En av dem var Paul Krugman. En annan var Joseph Stiglitz. Tidigare tystade ekonomer började vädra morgonluft.
Sedan dess har debatten bland nationalekonomer, för första gången på 30 år, gradvis förskjutits till saltvattenekonomernas planhalva med en mer nyanserad och pragmatisk diskussion om ekonomins roll och funktionsätt. Liksom depressionen på 1930-talet skapade vakuumet efter 2008 års utrymme för nya och spännande idéer. Idéer som inte satte likhetstecken mellan ökade klyftor och tillväxt. Först nu verkar det som om det inletts ett mer kreativt, prövande, samtal om samhälle ekonomi. Ett samtal där marknadsevangelisterna lyckligtvis inte dominerar.
Några av idéerna har redan hunnit sättas på prov i två av vår tids viktigaste ekonomier. I Brasilien har den sittande PS-regeringen exempelvis tillämpat några av Keynes viktigaste principer; hög grad av sparande under högkonjunktur och en expansiv finanspolitik under lågkonjunktur för att mota krisen i grind. Resultatet är en avundsvärt hög tillväxt och en, med Brasiliens mått mätt, låg arbetslöshet.
Norrut på den amerikanska kontinenten, i USA, sjösattes tidigare i år ett rejält stimulanspaket med massiva investeringar i grön teknologi, infrastruktur och jobbskapande åtgärder inom privat och offentlig sektor. När jag var i USA under hösten svallade debattvågorna högt om de faktiska effekterna av Obamas ekonomiska politik. Inte helt otippat dominerade högertyckare kritikerna och mer progressiva opinionsbildare anhängarna. I dag kom siffror från politiskt oberoende CBO som penslar bilden av att paketet har lyckats dämpa fallet i efterfrågan och därmed påskynda återhämtningen. En av nyckeltabellerna kan du se nedan:
CBO:s beräkningar är knappast glada nyheter för de ännu dominerande högerekonomerna. Enligt läroböckerna i nationalekonomi borde nämligen en expansion av offentliga utgifter och skattehöjningar på den rikaste procenten av befolkningen tränga undan privata investeringar och bromsa tillväxten. Liksom elda på inflationen. I stället blir det amerikanska exemplet ett klart bevis för att allt inte är guld som glimmar bland de matematiska formlerna. Liksom att politik spelar roll. Förhoppningsvis kan den senaste tidens trend och utveckling lägga grunden för en vitalisering av en progressiv ekonomisk agenda som lyfter alla båtar och kombinerar en hög tillväxt med en mustig välfärdsstat. Och en gång för alla slå fast: Keynes hade rätt.
Intressant om: Politik, Samhälle, Ekonomi, Nationalekonomi, John Maynard Keynes, Milton Friedman, Tillväxt, Jobb, Arbetsmarknad
”Enligt läroböckerna i nationalekonomi borde en expansion av offentliga utgifter och skattehöjningar på den rikaste procenten av befolkningen >>tränga undan privata investeringar<< och bromsa tillväxten.”
Bara i länder som Sverige som är små, öppna och har rörlig växelkurs, USA är så stort att det är ett specialfall då de kan påverka världsräntan (om jag minns rätt). Alltså att USA befinner sig mittemellan världsekonomin (som är en sluten ekonomi, duh) och en liten öppen ekonomi. Om de bedriver expansiv finanspolitik ökar det efterfrågan, räntan stiger något men sjunker inte tillbaka som i en liten ekonomi eftersom storleken på ekonomin påverkar hela “världsräntan” uppåt. Därmed stiger inte växelkursen för dollarn lika mycket och stimulanser funkar bättre, men inte 100% som i en helt sluten ekonomi. Detta enligt mundell-fleming (keynes) teorier alltså.
Sen kommer ju knäckfrågan om det är värt att teckna in framtida investeringar genom att “skapa” nya i dagsläget men det är ju en annan diskussion.
Om du tittar hur bankernas reserver har förändrats i takt med FEDs ökning av penningmängd så ser du att den omsatta penningmängden inte förändrats så mycket. Och därmed finns det inte mycket grund för någon kraftig ökning i CPI.
Jag vill inte försvara några formler men jag anser att du drar förhastade slutsatser, och har inte tagit in relevant fakta.
Om bankerna minskar ned reserverna till min-nivå så har vi en helt annan situation. Nu är reserverna drygt 1000 mdr USD.
Ökningstakten för M1 är i snitt 10% de senaste två åren och för M2 6%. Det är inte värre än det brukar vara då och då.
Gerald:
Tror att du missförstår inlägget något. Avsnittet som du citerar är med för att illustrera det orimliga i den klassiska nationalekonomins antaganden. Jag menar, liksom du, att det inte finns fog för att stora stimulanser påverkar inflationen under lågkonjunktur. Av samma anledning påverkas varken CPI eller Fed:s bedömning av penningpolitiken.
Samma princip gäller också för Sverige, även om det är en liten och öppen ekonomi. En offentlig expansion under lågkonjunktur skulle inte heller här elda på inflationen märkbart, och därmed inte påverka ränteläget eller den nominella växelkursen gentemot omvärlden.
Det är väl snarare så att allt fler närmast ligger på deflationsliknande nivåer med nollräntor. Lågkonjunkturer i allmänhet och recessioner i synnerhet skapar ett unikt utrymme för att använda finanspolitik, utan påtaglig risk för höjd nominalränta. Jag vänder mig därför emot idén om “det kreativa kaoset” och “ekonomins rening” som ett självändamål för att åstadkomma en ekonomisk återhämtning. Historiskt sett har alla ekonomier som fokuserat på att exempelvis minska underskottet via besparingar eller skattehöjningar alltid haft en betydligt längre väg till vettiga tillväxtsiffror. Det är också det vi ser i Sverige just nu: en jobblös återhämtning orsakad av en undernärd ekonomi.
”Jag menar, liksom du, att det inte finns fog för att stora stimulanser påverkar inflationen under lågkonjunktur. ”
Det finns väl en hel del exempel på att det skett. Hur är det med Zimbabwe för att ta ett extremt fall. Man printar pengar rakt in i statsbudgeten, och inflation blir det. Alternativt är det en besvärlig högkonjunktur som plågat Zimbabwe.
Att det går att göra viss stimulans utan omedelbar inflation beror på att money velocity faller under lågkonjunkturen. Då kan man printa stålar och spendera i motsvarande grad. Eller som i Sverige printa ännu mer så att KPIF ökar med 1,9%.
När sedan velocity ökar, så får man antingen dra tillbaka ökningen eller acceptera minskningen av pengars värde. Historien visar oss hur villig överheten varit på att dra tillbaka pengarna. Möjligheten att stjäla av de som sparat och finansierat alltid har vägt tyngre.
”Av samma anledning påverkas varken CPI eller Fed:s bedömning av penningpolitiken.”
FED:s “bedömning” redovisas efter deras möten och är naturligtvis ett politiskt tillrättalagt budskap.
2 månader innan fastighetsbubblan toppar i USA säger helikopter-Ben att han inte ser någon grund för en fastighetsbubbla. Antingen är han gravt inkompeten eller levererar politiskt korrekt dravel. Välj själva.
”Samma princip gäller också för Sverige, även om det är en liten och öppen ekonomi. En offentlig expansion under lågkonjunktur skulle inte heller här elda på inflationen märkbart, och därmed inte påverka ränteläget eller den nominella växelkursen gentemot omvärlden.”
En växelkurs som rasat genom golvet och KPIF på 1,9% trots fallande velocity ger inte precis något stöd för dina påstånden, för att uttrycka mig diplomatiskt.
”Historiskt sett har alla ekonomier som fokuserat på att exempelvis minska underskottet via besparingar eller skattehöjningar alltid haft en betydligt längre väg till vettiga tillväxtsiffror. Det är också det vi ser i Sverige just nu: en jobblös återhämtning orsakad av en undernärd ekonomi.” Det finns, vad jag vet, endast ett fåtal tillfällen när överheten låtit naturen ha sin gång. Dvs låtit bli att stimulera. Då har “krisen” gått över rekordfort. USA 1873 vill jag minnas är ett sådan tillfälle.
Japan körde igång med stimulans när deras bubbla peakade 1990 och körde på i 8 år a la Keynes. Man skapade en enorm statsskuld (ca 3ggr större än USAs) som man nu dumpar över på sina barn. Och jag är inte beredd att säga att dom tagit sig ur än, efter 19 år.
Karl:
Exemplet med Zimbabwe känns väl inte direkt helt rättvisande i sammanhanget. Då är det bättre att diskutera länder och exempel som åtminstone på några punkter går att jämföra. Och sedan när är en ökad penningmängd en expansiv finanspolitik? Egentligen bevisar ditt resonemang bara mitt grundläggande antagande: en expansiv penningpolitik räcker inte för att kompensera för fallet i efterfrågan under en lågkonjunktur.
Du har helt rätt om Ben Bernanke och Fed i största allmänhet. En av anledningarna till att krisen blev så omfattande beror förstås på att Bernanke, liksom Greenspan före honom, vägrade höja räntan när ekonomin blomstrade. Hade räntan höjts, i kombination med kontraktiva finanspolitiska åtgätrder, hade situationen sannolikt varit en annan. Än en gång ett bevis för att keynesiansk ekonomisk politik hamnar närmare verkligheten, både i beskrivning och åtgärder.
I ditt stycke om Sveriges växelkurs tar du bara hänsyn till penningmängden och inte andra delar av ekonomin, såsom offentliga utgifter och konsumtion. Dessutom faller argumentet på att Sverige lanserade västvärldens minsta stimulanspaket för att möta svackan. Hur kan växelkursen då ha fallit på grund av för stora offentliga utgifter? Sveriges regeringen sänkte skatterna under brinnande högkonjunktur, det vill säga tvärt emot keynesiansk norm. Hade man tvärtom hållit igen och sparat, för att kunna elda på ekonomin i dag, kanske det hade sett annorlunda ut.
Exemplet med Japan slår också helt fel eftersom deras “förlorade årtionde” i grunden handlade om en likviditetskris och inte om en misslyckad finanspolitik. Genom ett massivt stimulanspaket i kombination med en ny inflationspolicy lyckades Japan ta sig ur krisen. Keynes fick rätt även här. Läs mer om Japan här: http://web.mit.edu/krugman/www/japtrap.html