Bokaktuelle Per Wirtén ringade tacksamt in kärnan i SD-debatten i gårdagens Dagens arena-ledare. Några delar av argumenten förtjänar ytterligare emfas, andra kompletteras, men inlägget utgör utan tvekan den kanske viktigaste ideologiska och principiella hållningen inför 2010.
Uppfattningen att de etablerade partierna “måste ta debatten” med Sverigedemokraterna är inte bara orealistisk och bisarr, den är dessutom vådlig i en större politisk kontext. För vad som händer när någon bemöter partiets representanter – vare sig det är media eller politiker – är att dess ytterst snäva stöd i folklagren plötsligt blir politiskt allmängods. Xeno- och islamofobi i kombination med en djupt konservativ uppfattning om nationalstatens roll hamnar därmed i den politiska mittfåran. Och då förskjuts debatten från de verkligt viktiga frågorna om klyftor, jobb och tillväxt till marginella extremisters tolkningar av verkligheten. Både Aftonbladets publicering och alla politiska försök att desarmera SD framstår därför som såväl taktlösa som kontraproduktiva ur demokratisk synvinkel.
För vad är det egentligen som föder en grundläggande förändring i det politiska landskapet? Vanligtvis är det brister i politiskt ledarskap, chocker i den ekonomiska miljön eller mer allmänt att nya, tidigare små, frågor dyker upp på det rikspolitiska middagsbordet. Och vad är det som åstadkommer förändring och bygger förtroende? Anpassning? Knappast.
Ingen har någonting att vinna på att positionera sig eller överhuvudtaget ta hänsyn till Sverigedemokraternas agenda inför riksdagsvalet 2010. Det faktum att partiet nu balanserar på fyraprocentspärren medför inte att socialdemokratin bör skala ned reformambitionerna eller att de rödgrönas politiska program bör trianguleras bort till realpolitisk minimalism. Förutom att det behövs en pragmatisk och progressiv politik för jobb och välfärd är det dessutom dags att en gång för alla göra upp med arbetarrörelsens nationella arv. Just där finns nämligen den bästa möjligheten att på allvar utmana Sverigedemokraterna i ett krig om idéer.
Idén att Sverigedemokraternas växande stöd skulle vara sprunget ur besvikna socialdemokrater är en annan myt. Jag tror att det är helt feltänkt. Människorna som röstar på Sverigedemokraterna är främlingsfientliga. Punkt. Oavsett om det råkar vara tjänstemän eller industriarbetare; det finns inga förskönande omskrivningar. Det är dags att sluta dalta med vuxna människor och inse att var och en får ta ansvar för sitt ställningstagande. Men det handlar heller inte om enskilda människor, det handlar om makten över det politiska samtalet. Sverigedemokraterna vill spela upp en konflikt mellan konservativa och liberala ideal och nu är det upp till det politiska etablissemanget att välja väg: antingen gör man som i Danmark och köper de främlingsfientligas agenda eller så formerar vi ett eget alternativ.
Under större delen av 1900-talet har socialdemokratins välfärdsbygge och fackföreningsrörelsens framgångsrika kamp för rättigheter på arbetsmarknaden utgått från en nationell inkapsling av det politiska innehållet. Idealet har varit en infödd svensk, ofta manlig, industriarbetare. Tanken genomsyrade, mer eller mindre subtilt, både folkhemsidealet, Erlanders “den starka staten” liksom mer nutida reformambitioner. Det svenska politiska landskapet bygger därmed på en djupt nationell uppfattning om välfärd i Sverige. Det politiska misslyckandet består på så sätt i en ovilja och ängslan inför att på allvar erövra nästa steg av demokratin och våga bedriva politik på en transnationell arena. Och självklart har berättelsen om Sverige som ett unikt egenvärde i sig – och inte minst myten om “den svenska modellen” som i själva verket är en socialdemokratisk modell – skapat grogrunden för en unken och inskränkt verklighetsbild. Dagens partier är dessutom i allra högsta grad bidragande. Exempelvis:
Varför är socialdemokratin fortfarande så intolerant och restriktiv i flyktingfrågor? Varför stannar LO:s engagemang ofta vid Sveriges gränser? Vad hände med den internationella förbrödringen? Jag tror att innan det finns ett seriöst motalternativ till Sverigedemokraternas reaktionära berättelse om Sverige så kommer partiet ömsom att lyckas luckra upp kittet och samsynen kring några av de viktigaste politiska frågorna i dag.
SD:s låtsassiffror om invandringens kostnader ska inte mötas med fluffiga retoriska krumbukter om att så kallade “invandrare” (vilka de nu är) är nyttiga för Sverige. Då befinner sig debatten nämligen på den nationalistiska planhalvan i stället för att bli ett politiskt och i allra högsta grad moraliskt samtal om ett kosmopolitiskt projekt bortom nationalstatens kvävande bakgårdar. Socialdemokratin borde kort och gott kontra frågor om kostnader, kulturkrig och kvasistatistik med att målet måste vara en öppen och fri invandring i hela Europa. Att målet är att alla människor ska ha samma fri- och rättigheter, samma välfärd och samma chanser och möjligheter – oavsett vilken sida av en gräns man råkat födas på. Lyft debatten från siffror och staplar, bort från etiketterande och religionskrig till att handla om ett djupare samtal om mänskligt värde. Berätta historien om demokratins uppkomst, om socialdemokratins roll i att bygga en unik välfärdsmodell och varför det kosmopolitiska projektet är den naturliga fortsättningen.
Först då, när vi förmår lyfta samtalet, har väljarna ett ärligt moraliskt alternativ att ta ställning till. Och dessutom kanske de där textraderna i Internationalen klingar mer ärligt nästa gång.
Intressant om Politik, Samhälle, Sverigedemokraterna, Rasism, Främlingsfientlighet, Socialdemokraterna, Ideologi, Internationalism, Kosmopolitik, Integration, Segregation, Invandring