Lika bra att få det överstökat: jag är partisk. Förbannat partisk. Jag tillhör den skara av journalister som tydligt tagit politisk ställning offentligt. Kalla det en medveten innehållsdeklaration eller naivitet.
Men någonting är märkligt i ett politiskt landskap där de teve-sända debatterna nästan uteslutande handlar om RUT-avdrag och skattenivåer framför kvaliteten i välfärden eller för all del ungdomsarbetslösheten. Utfrågare efter utfrågare gör den journalistiska missen att låta regeringens valmanifest definiera frågorna snarare än förmå tränga bortom valflosklerna och finna valets verkligt viktiga frågor. Missta för all del inte kritiken för bitterhet. Tvärtom. Den politiska journalistikens uppgift är att granska maktbärande partier i allmänhet och partier i regeringsställning i synnerhet. Allt annat är ett medialt och demokratiskt misslyckande och hotar i förlängningen legitimiteten för den representativa modellen.
Fast frustrerad är jag. Inte enbart för att socialdemokratiska partiföreträdare tvingas diskutera borgerliga luftslottsteorier framför konkret politik. Än mer för att en stor andel av de människor som påverkas allra mest av politiken hörs så pass lite i den dagliga debatten. Den tårtbit av 4/5-samhället som saknar kanaler och fora att göra sina röster hörda är helt enkelt inget viktigt väljarblock. De spruckna loftgångarnas, de stängda vårdcentralernas och de fallande inkomsternas stockholmare.
Exempel: varför får socialdemokratiska företrädare alltid frågan om skattehöjningar, medan ingen utmanar borgerlighetens skattesänkarlinje? Hur kommer det sig att utfrågare relaterar höjda respektive sänkta skatter till hur mycket genomsnittet får behålla i plånboken och inte granskar förluster inom bland annat välfärd, utbildning och bistånd? Det faktum att skattenivån var högre för fyra år sedan än vad de rödgröna nu föreslår torde dessutom skvallra om att det knappast rör sig om någon skattechock. Och än en gång: samma princip måste rimligen gälla omvänt. Problemet ligger hela inte i första hand hos enskilda journalister, snarare i förändrade krav och kvalitetsanspråk hos de stora medieaktörerna.
Det vore helt enkelt klädsamt med ett politiskt samtal som åtminstone gjorde en ansats till att lyfta blicken från de senaste utspelen. Segregationen. Bostadsbristen. De sjunkande betygen i socioekonomiskt utsatta områden. Men allt det tycks överskuggas av suget efter säljande förstalöp. I det läget är bröstpumpar uppenbarligen mer säljande än djuplodande politisk journalistik.
Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Arbetsmarknad, Alliansen, Regeringen, Moderaterna, Medier, Media, Journalistik, Kultur, Segregation
