För inte så länge sedan bytte jag från DN till SvD, mycket beroende på att den senare morgontidningen tydligt skiljer mellan opinion och nyheter. Ledare förblir ledare och nyheter nyheter. Och tur är väl det. Svenskans ledarsida är nämligen så fullständigt fantasilös att jag somliga morgnar undrar över hur vissa av skribenterna överhuvudtaget kan ta betalt. Senast i dag handlar huvudledaren om Ohlys kopplingar till kommunismen i ett försök att smeta på lite Stalinskräck på hela det rödgröna samarbetet. Get real, liksom.
Det hade väl varit en sak om spåret hade varit nytt, unikt och innehållit något av politisk spänst och nerv. I själva verket har mer eller mindre samma vinkel använts sedan 2004, då Ohlys kommunistdebacle tog fart. Medan andra medieaktörer för länge sedan tystnat – då storyn helt enkelt dött ut – fortsätter SvD hamra in budskapet att Norrlands inland kommer bestå av kommunistiska arbetsläger under en rödgrön regering. Eller möjligen att landets korvkiosker kommer att exproprieras.
Men för tydlighetens skull, låt mig slå fast en gång för alla: statskommunism i alla dess former, sovjetisk som kubansk eller nordkoreansk, är ett människofientligt system som systematiskt diskriminerar och förföljer den fria tanken. På motsvarande sätt står den också i direkt konflikt mot demokratin och socialdemokratin. Att vara demokrat är att vara antikommunist. Utan den brasklappen riskerar väl också jag att stämplas som commiekramare.
Det är synd att Sveriges ledarsidor, oavsett politisk färg, alltför ofta inte förmår hålla sig till ett minimum av intellektuell hederlighet och en genuin vilja av att avancera det politiska samtalet till nya nivåer. Fler och fler ledarskribenter tycks nöja sig med att fungera som tribuner för de etablerade partierna och bekräfta redan inpräntade åsikter och principer. I förlängningen är det inte bara en återvändsgränd för det politiska samtalet i stort, utan lika mycket ett hot mot demokratin och offentligheten. En sak är åtminstone säker: Svenskans kommunistskräck vittnar mer än någonting annat om hur Reinfeldts retoriska krumbukter skapat ett kompakt idépolitiskt tomrum inom borgerligheten. Liksom att borgerlighetens ledarsidor snart präglas av samma nyans och analys som Rush Limbaugh och Glenn Beck.
Intressant om Politik, Samhälle, SvD, Svenska Dagbladet, Ideologi, Kommunism, Rödgröna, Rödgrönt samarbete, Val 2010, Lars Ohly
Så det stör dig inte att ditt parti sammarbetar med kommunister som INTE tagit avstånd från kommunismens massmord.
Märkligt.
Du hade krävt det av moderater.
Kommunismen är långt värre än det människofientliga system du beskriver. Massmord blir ofrånkomligen följden av de samhällsändringar de förespråkar och med detta i åtanke är det besynnerligt att det finns ett riksdagsparti år 2010 i Sverige som drivs av samma tankegångar som kommunismen. Ledaren visar bara på hur de rödgröna nonchalerar de offer som våra grannländers befolkningar fick utstå.
Wolodarski skrev en ledare i gårdagens DN med rubriken “De som sörjde murens fall”. Verkar som Svenskt Näringsliv gett ganska tydliga direktiv åt de liberala ledarskribenterna?
Danne och Kim:
Absolut, statskommunism är ett vidrigt samhällssystem. Det är vi överens om. På vilket sätt har de rödgröna “nonchalerat” vad andra länder utsatts för? Och på vilket sätt går Vänsterpartiet till val på något som liknar kommunism? Det är bara ett pinsamt dåligt försök av SvD att försöka svartmåla det rödgröna samarbetet.
Nils Hultin:
Co-sign.