Det finns, enligt min mening, två typer av opinionsbildare. Oavsett politisk färg. En sort som antar en prövande och pragmatisk hållning till de stora samhällsfrågorna och framför allt har förmågan att självkritiskt ändra uppfattning efter hand. Den andra sorten är däremot rigid och dogmatisk i sin uppfattning om samhällets roll och funktion. Åsikten snarare än verkligheten tycks ha ett egenvärde. Ett lysande exempel på denna senare form av opinionsbildare är SvD:s PJ Anders Linder, som i dagens ledare skriver om ekonomisk politik.

I texten resonerar Linder om den senaste tidens debatt om vilket ekonomiskt recept som är mest effektivt för att vitalisera världsekonomin och sysselsättningen. Och ställningstagandet är svartvitt. Fortsatt stimulanspolitik viftar han bort som orealistisk, i bästa fall naiv. I stället hyllar Linder ogenerat Europa i allmänhet och Storbritannien i synnerhet för den senaste tidens åtstramningar. Att dessa både har fått utländska bedömare att klia sig på huvudet, börsen att tumla nedåt och arbetslösheten att klättra uppåt tycks inte oroa honom.

Hans synsätt är betecknande för den ideologiska högerns idékomplex i den ekonomiska debatten. Det är moraliskt fel att använda lånade pengar för att investera sig ur en kris. Att investeringarna går till viktiga sektorer i samhället spelar ingen roll. På samma sätt är det “orealistiskt att sig annat än bräcklig tillväxt under åren direkt efter en svår finanskris”. Det behövs helt enkelt en form av kreativ förstörelse för att ge tillväxten ny näring, resonerar åtstramningsextremisterna.

Än en gång är det verkligheten som är högerns största nemesis. Mot slutet av 2007 och under 2008-2010 genomförde Brasiliens president, socialdemokraten Lúla, ett massivt stimulansprogram för att möta den globala finanskrisen i grind. Receptet var typiskt keynesianskt och innehöll att från satsningar på forskning och modernisering av skolor till direkt stöd till hushållen i form av bidrag. Resultatet är ingenting annat än häpnadsväckande, till och med för en inbiten keynesian som jag själv.

Vad är moraliskt fel med att människor får behålla sina jobb, att ekonomin utvecklas och att folkvalda får större möjligheter att genomföra sin politik?

Linder fortsätter sitt korståg mot stimulansekonomerna genom att såga den amerikanska administrationens krispolitik som “lånefinansierade, kortsiktiga stimulanser till hushållen”. Säg vad? Även om PJ Anders Linder redan under valet 2008 kom ut ur garderoben som ivrig McCain-anhängare vore det tacksamt med lite intellektuell hederlighet. Obamas stimulansprogram finansierades bland annat av en skattehöjning på den rikaste tiondelen i samhället. Något renodlat lån rörde det sig knappast om. Det extrema underskott är knappast heller en produkt av stimulanspolitiken, snarare av ett åtta år långt trickle down-experiment. Vilket för övrigt varit fallet varje gång republikanerna haft makten i USA.

Obamas stimulanspaket innehöll dessutom långsiktiga investeringar i infrastruktur, utbildning och forskning i kombination med kortsiktiga stöd till särskilt utsatta grupper och sektorer i samhället. Och det fungerade. Arbetslösheten sjönk, tillväxten tog fart och börsen började leva igen. Det var först när stimulanspengarna tog slut som problemen hopade sig igen, när den offentliga konsumtionen inte längre förmådde kompensera för fallet i den privata sektorn. Men den delen är Linder förstås ointresserad av.

Men jag ska åtminstone ge Linder kredd för en slutsats, nämligen att den befintliga balansen mellan sparande och lån är ohållbar. I dagsläget har svenska hushåll den lägsta sparkvoten (förhållandet mellan sparande, inkomster och utgifter) i modern historia. För övrigt samma förhållande som amerikanska hushåll hade strax innan finanskrisen. En alltför hög skuldsättning är inte bara dåligt för den enskilde, det kan “få hela ekonomier på glid”.

Synd bara att lösningen stannar vid offentliga åtstramningar och inte vid de mer strukturella orsakerna. Finanskrisen var inte enbart en effekt av privat lånefest utan av en mångårig avregleringskultur av kreditmarknaden som uppmuntrade riskabla och korkade lånestrukturer. Lyckligtvis har USA börjat reglera de allra värsta avarterna av finanssektorn via en nyligen klubbad finanslag. Europa borde följa efter. Det är ett problem med utgångspunkt i samhället, inte i den enskildes moraliska förflackning.

Linders ledare behandlar också svenska förhållanden, med ett par rätt magstarka rader. Budgetdisciplinen ska vårdas, oavsett konjunkturläge. “Kommunerna har vad de behöver”, slår Linder tryggt fast. Säg det till personalen på äldreboendet, till läraren i skolan eller de som handlägger den nittioprocentiga ökningen av socialbidrag. Min slutsats är snarare att budgettak är fantastiskt, vid normal konjunktur. Under lågkonjunktur och krisliknande förhållande behövs flexibla budget- och utgiftstak för att kunna genomföra omfattande stimulanser. Då är inte underskotten det största problemet, utan att folk faktiskt saknar jobb och trygghet.

Bostadsmarknaden är överhettad, konstaterar Linder, och han föreslår därför sänkta ränteavdrag i kombination med en minskad kapitalskatt. Bara sådär. Ingenting om att förändringen av fastighetsskatten, under högkonjunktur, eldade på en redan glödhet bostadsmarknad. Ingenting om att obalansen mellan hyres- och bostadsrätter skapar en osund efterfrågan för de senare. Och ingenting om att sänkt kapitalskatt faktiskt inte skulle skapa ett enda nytt jobb. Sådan är högerns intellektuella ärlighet.

“En del trodde att finanskrisen skulle leda till en storstilad återkomst för socialismen. Alls icke så.” Dessa rader rundar av Linders ekonomiska manifest i en lika delar självgod som markerande ton. Och jag håller delvis med honom. Någon socialism blev det inte. Däremot en ansats till ett förnyat samtal om samhällets respektive marknadens roll, vilka reformer som bäst skapar tillväxt och om högerns tolkningsföreträde på det ekonomiska området verkligen gynnat sysselsättningen. USA:s regering har i progressiv anda genomfört en omfattande sjukvårdsreform, byggt ut det sociala skyddsnätet för arbetslösa, reglerat finanssektorn och är på väg att driva igenom en ny klimatpolitik. Det är morgon i Amerika, med Reagans ord. Samtidigt krymper Europas ekonomier under åtstramningsideologin, ivrigt påhejad av högerns opinionsbildare.

Vad vi just nu ser framför oss är i själva verket det stora slaget om idéer, om synen på verkligheten och vad vi faktiskt kan åstadkomma. Ideologins kontraster blir tydligare och alternativen klarare. Inom kort vet vi hur det gick.

Intressant om Politik, Ekonomi, Samhälle, Arbetsmarknad, Sysselsättning, USA, Brasilien, Val 2010