Så var det dags. Den rödgröna budgeten har bakats ihop under flera månader och i dag rullades den ut under stort buller och bång. Få överraskningar, men bra. Förbannat bra. Gillar speciellt investeringsstöd och ROT-avdrag för hyresrätter, som förhoppningsvis kommer göra det mer lönsamt att både bygga och äga hyresfastigheter i storstadsregionerna. Som det är i dag är villa- och bostadsrättsmarknaden extremt gynnad med både ränteavdrag och särbeskattning. För oss som bor i hyresrätt har det blivit lite som ett kategoriboende. Om du inte råkar bo i innerstan, det vill säga.

Och även om arbetsmarknadsreformerna - med bland annat jobbpraktik och arbetsmarknadsutbildningar - är kloka och riktiga så är det ändå reformerna som riktar sig till ensamstående föräldrar med små inkomster som gör mig gladast. I maggropen. För det är ju så att de senaste fyra åren skapat en klyfta som inte bara består i ekonomi, utan lika mycket socialt och mentalt. Den där känslan av underläge som klamrar sig fast. När du går upp för trapporna i miljonprogramsfastigheten och möts av lukten av urin, spruckna väggar och dragiga fönster. När du kastas mellan tillfälliga anställningar för att du inte får ett riktigt och tryggt och jobb. Och som när föräldrarnas bakgrund och utbildning ska avgöra utfallet för en hel generation av unga människor. Därför blir jag genuint glad att det rödgröna regeringsalternativet presenterar en så pass klarsynt, progressiv och framtidsvänlig budget.

Men alla är inte lika glada. I särklass grinigast är Anders Borg. Han har, ända sedan han gjorde bort sig i Debatt häromveckan, blivit märkbart dålig på att kommunicera regeringens ekonomiska politik. Och desto bättre på att recensera oppositionen. Den här gången dammar han av kursböckerna i nationalekonomi, anno pre-1980, och tillämpar utdömda teorier och naiva kurvor på en verklighet som har stöpts om i grunden. Så här kommenterar han dagens budgetutspel:

- 20 miljarder i kostnadshöjningar dämpar efterfrågan på sysselsättning, säger Borg. Det måste vara det absolut dummaste man kan göra i det här läget. Det är alldeles uppenbart att arbetslösheten inte kan komma ner till de nivåer som vi önskar med ett sådant kostnadstryck.

Ähem. Har inte finanskrisen med all önskvärd tydlighet visat att Chicagoskolans ekonomiska modeller är urusla på att förklara hur verkligheten ser ut och fungerar? I själva verket är nämligen precis tvärtom. De reformer som den rödgröna oppositionen nu föreslår skulle öka efterfrågan i ekonomin, sporra investeringar och skapa nya jobb i alla delar av ekonomin. Skillnaden ligger i att den borgerliga regeringen nöjer sig med att fyra femtedelar av befolkningen har riktiga jobb, medan den sista femtedelen antingen får gå på skattesubventionerade hundpromenader eller leva på existensminimum när “klyftan mellan jobb och bidrag ska öka.” Ett rödgrönt alternativ vill i stället lyfta ekonomin underifrån och upp: även de med lägst inkomster ska tjäna på tillväxt, vilja konsumera och bidra till att vi kan utveckla välfärden. En ekonomi med små inkomstklyftor skapar därmed förutsättningar för långsiktigt, och inte bara spekulationsdrivet, välstånd.

Alternativen i svensk politik har aldrig varit tydligare. Antingen röstar du på en idéfattig, cynisk och trött regering som nöjer sig med att var fjärde ung är arbetslös och att svensk konkurrenskraft urholkas. Eller så väljer du ett rödgrönt alternativ med nya idéer, seriösa förslag och en ekonomisk politik som gynnar alla.

Och sorry Borg, men 2010 tillhör Keynes. Inte Friedman.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Rödgröna, Rödgrönt samarbete, De rödgröna, Anders Borg, Vårbudget, Skuggbudget, Lars Ohly, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson