Få saker kan irritera mig så mycket som när folk påstår att hiphop från södern bara är intelligensbefriad och materialistisk. Att den saknar relevans och en större berättelse. I själva verket är det ofta den breda dialektens rap som speglar några av USA:s kärvaste områden och lyfter trängande sociala och ekonomiska problem. Anledningen är att den förhållandevis stora autonomin för delstater, med många års dominans av konservativa gunernörer, har etablerat spillror av sociala skyddsnät som gör att de mer liknar nattväktar- än välfärdsstater. Där liberala (i amerikansk bemärkelse) delstater i nordost investerat i omfattande sjukvårdsförsäkringar och satsat på bostäder och infrastruktur har bandet av röda (än en gång i amerikansk bemärkelse) stater i syd bantat en redan begränsad välfärd och i stället sänkt skatter. Resultatet är urbana områden i syd som är svårt eftersatta, med med lägre boendestandard och utbildningsnivå. Ingenstans i USA är exempelvis arbetslösheten så påtatlig och barnfattigdomen så extrem som i de fattigaste delarna av Houston, Atlanta och Alabama. Mönster som förstås sätter sin prägel också på musiken.
Södern representerar därmed ett eget landskap, politiskt och kulturellt, och regionens hiphop penslar därför också ett eget, självständigt, porträtt av samtidens fenomen. Porträtt som hämtar näring från fuktskadade verandor i outhärdlig hetta, snarare än blåsiga gatukorsningar. När jag körde från New York i norr till Atlanta i söder i höstas överraskades jag av de monumentala skillnader som råder ju längre söderut man kommer. I ett afroamerikanskt område på en sidan motorvägen i South Carolina var husen mer eller mindre ruckel och när jag ställde frågor om kvarteret vid bensinmacken i närheten fick jag rådet att “hålla mig undan ansamlingar av svarta män.” Ett uttalande som på många sätt skulle vara otänkbart på andra håll. Fem minuters bilväg därifrån syntes prydliga patriciervillor, bebodda av en välmående medelklass. Här bodde överhuvudtaget inga svarta, något som inte minst tydliggjordes av de många konfederativa flaggorna. Södern har ännu långt kvar till försoning med slaveriets öppet sår.
Alldeles oavsett om de urbana metropolerna i nordöst och väst är kluvna, uppdelade, städer så genomborras de södra regionerna av ytterligare ett raster, nämligen det rasistiska. Ingen annanstans i USA finns en så tydlig fysisk och mental gräns mellan vita och svarta som här. Trots att Jim Crow-lagarna avskaffades för decennier sedan är det på många håll som om ingenting förändrats. Var och en lever för sig. De bjärta kontrasterna i kombination med ett på många sätt konkretare klassamhälle gör också att hiphop från södern förnyats, utvecklats och sprängt gränser när New York och östkusten i stort ofta stagnerat och isolerat sig i en ointressant och skitnödig äkthetsdebatt.
Nästa generation av rappare från södern som just nu håller på att etablera sig bryter ny mark och föder på mer än ett sätt fram en helt ny form av genre. En relativ nykomling på scenen är Atlantabaserade Pill, som kombinerar starka berättelser från gatan med en vass samhällskritik riktad uppåt. Än så länge har han bara släppt två mixtapes, The Prescription och The Refill, men fortsätter han leverera har jag svårt att se att han inte ska bli en av söderns klaraste lysande ordsmeder de närmaste åren. Dessutom bevisar han med all önskvärd tydlighet att politisk hiphop inte behöver vara smal och konventionell som sömnpillret Common, eller övertydlig och plakatpolitisk som Dead Prez.
“Min mamma brukade berätta för mig att jag kunde bli precis vad jag ville, men det var svårt att tro på när vi bodde där vi bodde.”
Här är ett klipp från en Ku Klux Klan-demonstration bara en timmes bilväg från Pills område i Atlanta:
Intressant om Kultur, Musik, Hiphop, Hip Hop, Hip-Hop, Pill, Atlanta, Politik
