I en pinfärsk undersökning från Synovate, i samarbete med tidningen Fokus, framkommer det att 54 procent av de tillfrågade skulle rösta nej om det var folkomröstning om euron i dag. Bara 34 procent skulle rösta ja, att jämföra med de 42 procent som röstade för att byta ut kronan 2003. Resultatet är knappast förvånande med tanke på det ekonomiska stålbad som Europa i allmänhet och Grekland i synnerhet går igenom. Den stora frågan är snarare om det är ett uttryck för ett genuint motstånd mot euron som idé eller i själva verket en skepsis mot en penningpolitisk modell med allvarliga brister.
Mycket talar för att samarbetet kommer att stöpas om, i en eller annan form, och att medlemsländerna sannolikt skiftar innehållet i uppdraget till ECB, den europeiska centralbanken. Och diskussionen om EMU:s för- och nackdelar lär garanterat fortsätta. Förespråkare hänvisar ofta till ett lägre ränteläge och handelsvinster, medan motståndare pekar ut en svag ekonomisk återhämtning och strama budgetregler som hinder för Europas välstånd och utveckling.
För egen del är jag i grunden positiv till eurosamarbetet, men är av uppfattningen att centralbankens uppdrag måste breddas och unionen kompletteras med finanspolitiska muskler för att kunna verkställa kontracykliska åtgärder vid lågkonjunktur. Problemet ligger därför inte så mycket i euron i sig som i att den demokratiska klyftan i EU måste överbryggas med ett federalt ramverk som sprider makt och skiftar fokus från nationalstatliga intressen till politik och idéer. Först då kommer eurozonen både prestera bätrre ekonomiskt, men framför få en tydlig demokratisk koppling till medborgarna.
