Dagens, liksom gårdagens, utspel om att subventioner av hushållsnära tjänster är en klok reform som bör behållas också efter en eventuell rödgrön valseger i september har närt en serie av reaktioner från alla håll och kanter. Med all rätt. Frågan rymmer flera viktiga politiska dimensioner och markerar ett oroande skifte i socialdemokratins jämställdhets- och arbetsmarknadspolitik.

De som argumenterar för att särbehandla en del av tjänstesektorn menar att det dels lappar ihop det ökända “livspusslet” och dels att att det skapar - och har skapat - åtskilliga jobb på arbetsmarknaden. Åtminstone är det vad som sägs. Huruvida det i själva verket är ett sätt att apellera till medelklassväljare i Stockholmsregionen snarare än verkligt engagemang återstår att se.

Men i grunden handlar det om hur man betraktar politikens och socialdemokratins uppgift och själva idé och vilken tyngd och prioritet sporrandet av en ojämställd låglönesektor har gentemot andra frågor. I det här fallet gör de som vill särbehandla tjänstemarknaden en rejäl tankevurpa i tron att det löser problem för familjer i Stockholmsregionen. Subventionen döljer i stället de verkligt strukturella problem som existerar både på arbetsmarknaden och inom hemmet. Kvinnor har fortfarande lägre löner än män och kvinnor dubbelarbetar genom att ta ett betydligt större ansvar hemma. Snarare än att befästa och skyla patriarkala strukturer som hämmar en större individuell frihet borde vi fokusera på reformer för att stärka jämställdheten och minska klassklyftorna.

Dessutom är det viktigt - vilket Linus Samuelsson klokt påpekade bland kommentarerna på Facebook - att ha en resultatinriktad och konkret syn på ekonomiska reformer. Och inte minst att jämföra alternativ. Att etablera och stimulera en låglönemarknad där varje jobb kostar 100 000 kronor i skattekronor som skulle kunna användas på annat sätt förtjänar en fylligare och inte minst mer kritisk diskussion. Det är uppenbart att reformen ger väldigt lite pang för pengarna: det är helt enkelt dyrt och dåligt att särbehandla en del av tjänstesektorn framför andra delar av samhällsekonomin. Politik handlar om att prioritera, och dyra skattesänkningar kan knappast vara en prioriterad fråga för en klyvd Stockholmsregion. Vi borde kunna betydligt bättre än så här.

Andra reformer, skattelättnader eller inte, skulle åstadkomma betydligt vassare resultat än att blåsa upp efterfrågan på exempelvis städhjälp. Typ: subventioner för nybyggda hyresrätter; rätt till heltid; ett infrastrukturspaket för Stockholmsregionen; forskning i grön teknik; nattförskolor; individualiserad föräldraförsäkring; uppgraderingar till klimatneutrala byggnader och industrier. Bara för att ta ett par exempel på reformer som skapar fler jobb och skapar positiva kringeffekter som spiller över också på tjänstesektorn.

Det är synd att socialdemokratin i Stockholmsregionen - och uppenbarligen också partiledningen - inte förmår formera en självständig linje i jämställdhets- och sysselsättningspolitiken. Vad som händer just nu är en större värderingsförskjutning där ledande socialdemokrater triangulerar loss på en borgerlig planhalva och missar mer brännande samhällskritik. På samma sätt är det ett sorgligt symptom på idéfattigdom och ett alltför svagt politiskt självförtroende. Dålig politik är dålig politik - oavsett hur attraktivt den paketeras.

Det finns faktiskt ett annat Stockholm - bortom prydliga uppfarter i kranskommunernas villakvarter och innerstadsvåningarnas sprakande kakelugnar. Ett Stockholm som inte sällan ryms längs spruckna loftgångar kring tunnelbanans ytterdelar, med skarpa klassmönster och maktlöshet. Vem för deras talan? Och vilken politik ska ge dem makt?  I slutändan kanske det räcker med att ställa sig två enkla frågor: varför bedriver vi politik - och för vem?

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Jobb, Jämställdhet, Feminism, Socialdemokraterna, Stockholm, Mona Sahlin, Sysselsättning, Hushållsnära tjänster

I dag gläds jag åt DN:s uppfriskande ärliga skildring av hur klyftorna i och kring Stockholms stad tar sig uttryck. Och märks konkret. Bland annat belyser artikelförfattaren förändringen över tid i boendeområden liksom vilka socioekonomiska trender som ligger bakom skiktningen av landets huvudstad.

Vad som däremot är lite synd är att artikeln bara i viss utsträckning förmår kasta ljus över de mer strukturella problem som ligger bakom den ekonomiska och sociala segregationen och alltför mycket nöjer sig med att konstatera att det rör sig om en förortsproblematik. Även om en bredare ansats finns. Särskilt en av de intervjuade knyter ihop hela diskussionen kärnfullt:

Men det här är en het potatis som få vågar ta i, menar han. Att gå fram med kravet på att bygga allmännyttiga hyresrätter i Djursholm innebär ett stort politiskt risktagande. Detsamma gäller kravet på att alla kommuner ska ta emot nyanlända flyktingar.

För det är ju det som är grejen. Att Tensta och Skärholmen beskrivs som problemområden - eller så kallade “utanförskapsområden” - när det i själva verket är en fråga om klass och makt. Bostadssegregationen och skillnader i inkomst är inte en konsekvens av etnicitet, snarare ett samhälle där det sociala masknätet slitits isär och faktiska möjligheter till utbildning och karriär i praktiken bara omfattar fyra femtedelar av befolkningen. Därmed är det i grunden ett politiskt misslyckande och en av socialdemokratins kanske viktigaste uppgifter inför valet 2010.

Lyckligtvis kan saker och ting förändras, bara viljan finns. Det räcker med att snegla över till platsen för de olympiska spelen för att inse att det finns positiva förebilder som formar lika goda förutsättningar för jämlikhet och och mångfald som konkurrenskraft och tillväxt.

Intressant om Politik, Ekonomi, Stockholm, Samhälle, Segregation, Makt, Klass, Sysselsättning, Integration, Mångfald

Nedan är ett pärlband av spår som reflekterar över och illustrerar hiphopens självbild, både i relation till macho- och manlighetsidealet men lika mycket kopplat till klass och makt. I bland höjs det röster som låter musikgenren och dess utövare stå till svars för snedvridna värderingar och företeelser som återfinns i samhället som helhet. Somliga går till och med så långt som att hävda att det är hiphopen i sig som etablerar destruktiva stereotyper och en sexistisk kvinnosyn.

För egen del är jag rätt så övertygad om att en musikgenre aldrig kan ha separata uttryck i sig, utan snarare fungerar som ett prisma för alla de värderingar och strukturer som representeras i stort. Självklart är det både problematiskt och skamligt att många låtar, i synnerhet inom den mer kommersiellt färgade fåran, i hög grad bygger försäljningsvolymer på unkna könsroller och ett materialistiskt och elitistiskt rikedomsideal. Men att hävda att det skulle vara genren i sig som har fött uttryckssätten är att börja i fel ände.

Ett samhälle som präglas av stora klassklyftor, extremt ojämställda förhållanden mellan kvinnor och män liksom stora skillnader i livschanser mellan människor kommer alltid att penslas i samma toner inom kulturens, konstens och musikens domäner. Skillnaden är bara att det blir mer eller mindre tydligt och att det är mer tacksamt att beskylla en liten tårtbit av samhället för strukturellt rotade problem och orättvisor. Mönstret känns igen.

Det som är intressant med hiphopen som genre är just att den är sprungen ur djup fattigdom och alienering, något som bidragit till att föda fram väldigt distinkta uttryckssätt. Men det är inte på något som helst sätt kopplat till att det är något specifikt för varken hiphop eller de individer som representerar och utövar genren. Även om genren ofta porträtteras som en enhet - befäst med sexistiska och patriarkala etiketter - består den av ett enormt spektrum av skilda undergenrer, både i text, estetik och stil. Problemet är bara att medier och kritiker gärna buntar ihop tusentals utövare och låter de mest kommersiella fungera som galjonsfigurer för alla andra. Det blir lite som att låta Ulf Lundells trista kvinnosyn representera rockgenren som helhet. Liknande mekanismer och tendenser syns även inom den tidiga punkens spretighet och inte minst inom stora delar av jazzen. De genrer som som blommar ut via desperation och utslagning blir en spegling av samhället i alla dess nyanser, på gott och ont, och bemöts därefter.

Av den anledningen blir det också mer intressant att diskutera texter, uttryckssätt ur ett mer renodlat klass- och genusperspektiv. Vilka strukturer finns bakom? Vilken självbild har genrens utövare skapat? Hur kan manlighets- och rikedomsidealet kopplas till sociala förhållanden och socialisering? Först då kan diskussionen om hiphopens samhälleliga roll bli verkligt intressant.

Det är nämligen långtifrån någon slump att hiphopen fullkomligt blomstrade i samband med och strax efter Reaganåren 1980-1988. I ljuset av växande klyftor, en i många avseenden utpräglad rasistisk administration och ett samhälle som slets isär etablerades på allvar en på samma gång protest- som feströrelse. Lika mycket kyld Heinekenöl mellan grillarna på hustaken som knutna nävar i fickor över ett land som vänt en hel generation av arbetarklassungdomar ryggen. Genrens förgreningar och skiftningar över tid bör därför ses som en konsekvens av samhället och dess förändringar. Inte som en isolerad särkultur.

Både Public Enemys hårdhudade politiska agitation och Young Jeezys till synes ytligt materialistiska, men i själva verket ytterst politiska, texter är lika viktiga pusselbitar i en större berättelse om hur samhällets stöpts om och bytt form under de senaste trettio åren. Därmed inte sagt att alla rappare och utövare ska friskrivas från ansvar, tvärtom. Men det vore åtminstone klädsamt om medier och kritiker kunde förmå behandla hiphop med samma intresse, nyfikenhet och professionalitet som präglar den mer seriösa rockkritiken.

Born September 28 my life far from great / No food on the table so we fought for steak / But im so close to jail, feels like I’m so close to hell / Moms smokin rocks same shit im sellin’ /So who’s wrong - her or me?

Intressant om Kultur, Politik, Hiphop, Hip Hop, Hip-Hop, Samhälle, Musik