I går meddelade Barack Obama att hans administration planerar att införa ett totalt utgiftsstopp på mer eller mindre samtliga offentliga verksamheter de närmaste åren. Syftet är att börja beta av på det astronomiska underskott som skenade iväg under Bushåren, vilket i dagsläget landar på runt 92 miljarder amerikanska dollar. Än så länge är det osäkert om förslaget blir verklighet, men beskedet från Obama markerar utan tvekan en tydlig kursändring.

I dagsläget saknar omkring var tionde amerikan ett jobb, andelen som är beroende av matkuponger har ökat med 40 procent bara det senaste halvåret och stora delar av landets industrier går på tomgång. Förra årets stimulanspaket bidrog visserligen till att bromsa fallet i efterfrågan och kompenserade delvis för framför allt delstaternas kärva ekonomiska läge. Men redan i höstas stod det klart att det behövdes ytterligare omfattande investeringar för att skapa nya jobb och sporra investeringar och tillväxt. När arbetslösheten fortsätter att skvalpa runt tio procent är det ett besked så tydligt som något på att det är en lång väg kvar till återhämtning. Liksom att det behövs en offensiv kontracyklisk finansiell politik för att stärka ekonomin.

Obamas besked är oklokt både ekonomiskt och socialt och riskerar att fungera som en politisk kalldusch inför kongressvalet i september. Ambitionen är förstås att locka mittenväljare genom att bevisa att administrationen är fokuserade på att lindra budgetunderskottet. Men i själva verket tyder ingenting på att ett utgiftsstopp faktiskt kommer att åstadkomma önskvärda resultat. Flera ledande ekonomer menar i stället att frysta utgifter tvärtom kan skada den ekonomiska återhämtningen, med minskade skatteinkomster och ökade sociala utgifter. Effekten blir helt enkelt att man kyler ned en redan ljummen ekonomi och arbetsmarknad och blundar för verkligt trängande reformbehov.

Det är också synd att presidenten inte vågar utgå från progressiva ekonomiska principer i stället för att famla efter svar bland verklighetsfrånvända budgethökar med bäst-före-datum på 1990-talet. Keynesiansk ekonomisk teori förespråkar entydigt en offentlig expansion av utgifter under lågkonjunktur, med något högre underskott, i syfte att lindra effekterna och stärka arbetsmarknaden. Möjligen är det de övervintrade rådgivarna från Clintoneran som skiftat Obamas fokus från genomgripande reformer till underskottsängslan. För övrigt samma rådgivare som förespråkade en hastig avreglering av finanssektorn.

Och det är inte första gången underskottsbekämpning testas under lågkonjunktur. 1937 berättade nämligen Franklin D Roosevelts ekonomiska rådgivare att den ekonomiska politiken borde inriktas på att minska underskottet genom strypta offentliga utgifter. Alldeles oavsett om det var massarbetslöshet. Resultatet den gången blev att depressionen förlängdes med ytterligare ett par år och flera av de ambitiösa reformprogram som planerades försenades eller helt ställdes in. Bland annat ströks planerna på en allomfattande sjukvårdsförsäkring från reformagendan.

73 år senare står USA:s 44:e president på randen att upprepa samma misstag och kasta bort en historisk chans att styra in landet på rätt kurs. Frågan är om Obama driver igenom en katastrofal ekonomisk politik - och därmed tummar på reformambitionerna - eller om han faktiskt visar att han är beredd att kämpa för att mejsla ut en progressiv agenda för framtiden. Inom kort vet vi.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Barack Obama, USA, Arbetsmarknad, Jobb, Demokraterna, Washington, Demokraterna, Keynes