I senaste numret av The Economist finns ett kortare instick om situationen för den svenska ekonomin och regeringens alltmer krympande chanser att bli återvald i september. Artikelförfattaren konstaterar kliniskt att den ekonomiska krisen har urholkat befolkningens förtroende för Fredrik Reinfeldt och att Socialdemokraterna ser ut att sätta punkt för den borgerliga koalitionsregeringen. Åtminstone för den här gången.
Bland annat nämns de stora jobbtappen inom forna svenska industrijättar som Saab, Telia och SAS, liksom en mer allmänt svag ekonomisk återhämtning. “Trots ekonomiska stimulanser”, som artikelförfattaren konstaterar. Men framför allt kopplas det svaga stödet för regeringen till en frustration över ekonomiska reformer som klyvt landet itu, via regressiva skattesänkningar som finansierats med hjälp av bland annat undernärda pensioner och kallhjärtade reformer på arbets- och socialförsäkringsmarknaden. Sverige har helt enkelt för socialdemokratiska instinkter, konstaterar The Economist med illa dold besvikelse.
Tyvärr blir texten inte mycket mer än ett ängsligt omen över de sista stapplande månaderna för en djupt impopulär och handlingsförlamad regering. The Economist nöjer sig med att skrapa på ytan och peka ut det allmänna konjunkturläget som förklaring till oppositionens opininionsmedvind. Något ansvar för genomförda ekonomiska reformer tycks varken stats- eller finansministern ha. Artikeln drar även paralleller till Bildts nittiotalsregering, som beskrivs som “ett energiskt reformprojekt som avbröts av en allvarlig ekonomisk kris.” Också där friskrivs regeringen från allt politiskt ansvar.
Därmed blir resonemanget minst sagt tunt, med ett perspektiv så selektivt att det blir svårt att ta det på allvar. I själva verket har de flesta greppat att regeringens impopularitet inte i första hand närs av den rådande konjunkturen. Tvärtom är den ett resultat av en finansiell politik som förlängt och förvärrat lågkonjunkturen. Medan Borg, ivrigt bekräftad av sakkunniga, febrigt fäst blicken vid de offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten i relation till budgetunderskottet har viktiga fundament för tillväxten utraderats. Efter valsegern 2006, med solida offentliga finanser, hade regeringen en historisk chans att visa på hur en borgerlig ekonomisk modell bättre skulle alstra fler jobb och ökat välstånd. En och annan har anledning att känna sig snuvad på konfekten.
Sanningen är nämligen den att regeringen tömde tidigare överskott genom trubbiga skattesänkningar, bland annat via en orättvis omläggning av fastighetsskatten, som bara delvis kompenserades av hårda besparingar. Man lyckades därmed föra en expansiv finanspolitik i en redan överhettad ekonomi. När krisen slog till och sysselsättningen vek blev Anders Borg så pass orolig för skenande överskott att Sverige lanserade västvärldens minsta stimulanspaket för att mota konjunkturen i grind. Trots att hela städer och samhällen tömdes på jobb blev det aldrig några visionära investeringar i grön teknologi och nästa generations tillväxtsektorer. Vad regeringen Reinfeldt däremot har förverkligat är två saker: kraftigt vidgade klassklyftor och urholkade offentliga finanser. Sådan ser verkligheten ut i högerns Sverige 2010.
För att förmå regera under en högkonjunktur krävs ingen större statsmannakonst. Det är först när de svåra prövningarna hopar sig som politiska ledare prövas på allvar och det är uppenbart att regeringen har förbrukat sitt förtroende hos det svenska folket. Reinfeldts största motståndare i september är inte Mona Sahlin. Det är verkligheten, representerad av ett land där möjligheterna och verktygen för vanliga människor att forma sina liv har blivit färre. Liksom jobben. Det är också av den anledningen som fler och fler överger det sjunkande alliansskeppet till förmån för ett idérikt, nyfiket och progressivt rödgrönt alternativ. Och då kan inte ens subtila ryggdunkningar från The Economist hjälpa Reinfeldt.
Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Jobb, Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Arbetsmarknad
