Som om att det inte räckte med att ett av världens fattigaste länder drabbats av giriga ockupationsmakter, krig och svält så smulade jordbävningen sönder det lilla hopp som trots allt fanns kvar hos befolkningen. Men egentligen blev katastrofen mest ett klimax på århundranden av obegriplig och oöverblickbar misär.

För ungefär ett år sedan läste jag ett reportage i Newsweek om den extrema sociala och ekonomiska kollaps som utgjorde fonden för Haitis samtidshistoria. En av bilderna föreställer en pojke, som inte kan ha varit mer än 7 år då bilden togs, som står på ett korrigerat plåttak och tittar storögt mot fotografen. Han står där iklädd en smutsig vit t-shirt, underbyxor utan något på fötterna. Strax nedanför honom slukar vattenlinjen halva väggen till vad som kanske en gång var hans hem. Då hade en serie av mindre översvämningar och naturkatastrofer förvärrat en redan överjävlig situation för det ofta bortglömda landet i Västindien.

Den här gången blev det annorlunda. Nu har ett helt samhälle fullständigt utraderats, familjer klyvts itu. Kontrasterna blir tydligare, det mänskliga ödet mer påträngande. Kvar finns förödelsen, de grusade drömmarna och fattigdomens förbannelse som dömt haitierna till en livstid i förnedring. Hur mycket tragedi ska människor behöva utsättas för? När ska det vara nog? Men allra mest undrar jag vad som hände med den barfotade pojken på plåttaket från förra året.