Gammal, men fantastisk, låt:

Intressant om Musik, Kultur, Hip Hop, Hiphop, Hip-Hop, Curren$y, Louisiana

I går meddelade Barack Obama att hans administration planerar att införa ett totalt utgiftsstopp på mer eller mindre samtliga offentliga verksamheter de närmaste åren. Syftet är att börja beta av på det astronomiska underskott som skenade iväg under Bushåren, vilket i dagsläget landar på runt 92 miljarder amerikanska dollar. Än så länge är det osäkert om förslaget blir verklighet, men beskedet från Obama markerar utan tvekan en tydlig kursändring.

I dagsläget saknar omkring var tionde amerikan ett jobb, andelen som är beroende av matkuponger har ökat med 40 procent bara det senaste halvåret och stora delar av landets industrier går på tomgång. Förra årets stimulanspaket bidrog visserligen till att bromsa fallet i efterfrågan och kompenserade delvis för framför allt delstaternas kärva ekonomiska läge. Men redan i höstas stod det klart att det behövdes ytterligare omfattande investeringar för att skapa nya jobb och sporra investeringar och tillväxt. När arbetslösheten fortsätter att skvalpa runt tio procent är det ett besked så tydligt som något på att det är en lång väg kvar till återhämtning. Liksom att det behövs en offensiv kontracyklisk finansiell politik för att stärka ekonomin.

Obamas besked är oklokt både ekonomiskt och socialt och riskerar att fungera som en politisk kalldusch inför kongressvalet i september. Ambitionen är förstås att locka mittenväljare genom att bevisa att administrationen är fokuserade på att lindra budgetunderskottet. Men i själva verket tyder ingenting på att ett utgiftsstopp faktiskt kommer att åstadkomma önskvärda resultat. Flera ledande ekonomer menar i stället att frysta utgifter tvärtom kan skada den ekonomiska återhämtningen, med minskade skatteinkomster och ökade sociala utgifter. Effekten blir helt enkelt att man kyler ned en redan ljummen ekonomi och arbetsmarknad och blundar för verkligt trängande reformbehov.

Det är också synd att presidenten inte vågar utgå från progressiva ekonomiska principer i stället för att famla efter svar bland verklighetsfrånvända budgethökar med bäst-före-datum på 1990-talet. Keynesiansk ekonomisk teori förespråkar entydigt en offentlig expansion av utgifter under lågkonjunktur, med något högre underskott, i syfte att lindra effekterna och stärka arbetsmarknaden. Möjligen är det de övervintrade rådgivarna från Clintoneran som skiftat Obamas fokus från genomgripande reformer till underskottsängslan. För övrigt samma rådgivare som förespråkade en hastig avreglering av finanssektorn.

Och det är inte första gången underskottsbekämpning testas under lågkonjunktur. 1937 berättade nämligen Franklin D Roosevelts ekonomiska rådgivare att den ekonomiska politiken borde inriktas på att minska underskottet genom strypta offentliga utgifter. Alldeles oavsett om det var massarbetslöshet. Resultatet den gången blev att depressionen förlängdes med ytterligare ett par år och flera av de ambitiösa reformprogram som planerades försenades eller helt ställdes in. Bland annat ströks planerna på en allomfattande sjukvårdsförsäkring från reformagendan.

73 år senare står USA:s 44:e president på randen att upprepa samma misstag och kasta bort en historisk chans att styra in landet på rätt kurs. Frågan är om Obama driver igenom en katastrofal ekonomisk politik - och därmed tummar på reformambitionerna - eller om han faktiskt visar att han är beredd att kämpa för att mejsla ut en progressiv agenda för framtiden. Inom kort vet vi.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Barack Obama, USA, Arbetsmarknad, Jobb, Demokraterna, Washington, Demokraterna, Keynes

Ingen gör det som Big Daddy Kane:

Intressant om Musik, Hip Hop, Big Daddy Kane, Brooklyn, Juice Crew

I senaste numret av The Economist finns ett kortare instick om situationen för den svenska ekonomin och regeringens alltmer krympande chanser att bli återvald i september. Artikelförfattaren konstaterar kliniskt att den ekonomiska krisen har urholkat befolkningens förtroende för Fredrik Reinfeldt och att Socialdemokraterna ser ut att sätta punkt för den borgerliga koalitionsregeringen. Åtminstone för den här gången.

Bland annat nämns de stora jobbtappen inom forna svenska industrijättar som Saab, Telia och SAS, liksom en mer allmänt svag ekonomisk återhämtning. “Trots ekonomiska stimulanser”, som artikelförfattaren konstaterar. Men framför allt kopplas det svaga stödet för regeringen till en frustration över ekonomiska reformer som klyvt landet itu, via regressiva skattesänkningar som finansierats med hjälp av bland annat undernärda pensioner och kallhjärtade reformer på arbets- och socialförsäkringsmarknaden. Sverige har helt enkelt för socialdemokratiska instinkter, konstaterar The Economist med illa dold besvikelse.

Tyvärr blir texten inte mycket mer än ett ängsligt omen över de sista stapplande månaderna för en djupt impopulär och handlingsförlamad regering. The Economist nöjer sig med att skrapa på ytan och peka ut det allmänna konjunkturläget som förklaring till oppositionens opininionsmedvind. Något ansvar för genomförda ekonomiska reformer tycks varken stats- eller finansministern ha. Artikeln drar även paralleller till Bildts nittiotalsregering, som beskrivs som “ett energiskt reformprojekt som avbröts av en allvarlig ekonomisk kris.” Också där friskrivs regeringen från allt politiskt ansvar.

Därmed blir resonemanget minst sagt tunt, med ett perspektiv så selektivt att det blir svårt att ta det på allvar. I själva verket har de flesta greppat att regeringens impopularitet inte i första hand närs av den rådande konjunkturen. Tvärtom är den ett resultat av en finansiell politik som förlängt och förvärrat lågkonjunkturen. Medan Borg, ivrigt bekräftad av sakkunniga, febrigt fäst blicken vid de offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten i relation till budgetunderskottet har viktiga fundament för tillväxten utraderats. Efter valsegern 2006, med solida offentliga finanser, hade regeringen en historisk chans att visa på hur en borgerlig ekonomisk modell bättre skulle alstra fler jobb och ökat välstånd. En och annan har anledning att känna sig snuvad på konfekten.

Sanningen är nämligen den att regeringen tömde tidigare överskott genom trubbiga skattesänkningar, bland annat via en orättvis omläggning av fastighetsskatten, som bara delvis kompenserades av hårda besparingar. Man lyckades därmed föra en expansiv finanspolitik i en redan överhettad ekonomi. När krisen slog till och sysselsättningen vek blev Anders Borg så pass orolig för skenande överskott att Sverige lanserade västvärldens minsta stimulanspaket för att mota konjunkturen i grind. Trots att hela städer och samhällen tömdes på jobb blev det aldrig några visionära investeringar i grön teknologi och nästa generations tillväxtsektorer. Vad regeringen Reinfeldt däremot har förverkligat är två saker: kraftigt vidgade klassklyftor och urholkade offentliga finanser. Sådan ser verkligheten ut i högerns Sverige 2010.

För att förmå regera under en högkonjunktur krävs ingen större statsmannakonst. Det är först när de svåra prövningarna hopar sig som politiska ledare prövas på allvar och det är uppenbart att regeringen har förbrukat sitt förtroende hos det svenska folket. Reinfeldts största motståndare i september är inte Mona Sahlin. Det är verkligheten, representerad av ett land där möjligheterna och verktygen för vanliga människor att forma sina liv har blivit färre. Liksom jobben. Det är också av den anledningen som fler och fler överger det sjunkande alliansskeppet till förmån för ett idérikt, nyfiket och progressivt rödgrönt alternativ. Och då kan inte ens subtila ryggdunkningar från The Economist hjälpa Reinfeldt.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Jobb, Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Arbetsmarknad

Som om att det inte räckte med att ett av världens fattigaste länder drabbats av giriga ockupationsmakter, krig och svält så smulade jordbävningen sönder det lilla hopp som trots allt fanns kvar hos befolkningen. Men egentligen blev katastrofen mest ett klimax på århundranden av obegriplig och oöverblickbar misär.

För ungefär ett år sedan läste jag ett reportage i Newsweek om den extrema sociala och ekonomiska kollaps som utgjorde fonden för Haitis samtidshistoria. En av bilderna föreställer en pojke, som inte kan ha varit mer än 7 år då bilden togs, som står på ett korrigerat plåttak och tittar storögt mot fotografen. Han står där iklädd en smutsig vit t-shirt, underbyxor utan något på fötterna. Strax nedanför honom slukar vattenlinjen halva väggen till vad som kanske en gång var hans hem. Då hade en serie av mindre översvämningar och naturkatastrofer förvärrat en redan överjävlig situation för det ofta bortglömda landet i Västindien.

Den här gången blev det annorlunda. Nu har ett helt samhälle fullständigt utraderats, familjer klyvts itu. Kontrasterna blir tydligare, det mänskliga ödet mer påträngande. Kvar finns förödelsen, de grusade drömmarna och fattigdomens förbannelse som dömt haitierna till en livstid i förnedring. Hur mycket tragedi ska människor behöva utsättas för? När ska det vara nog? Men allra mest undrar jag vad som hände med den barfotade pojken på plåttaket från förra året.