På dagens debattsida i DN:s kulturdel skriver kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth med anledning av att författarförbundets ordförande, Mats Söderlund, argumenterat för att etablera fasta bokpriser för att sprida kulturen till fler. Och hon är både uppeldad och engagerad, möjligen för första gången som kulturminister.
I sitt svar duckar Adelsohn-Liljeroth från att på ett sansat och nyanserat sätt diskutera verktyg för att tillgängliggöra böcker till alla delar av samhället. I stället skruvar hon upp tonläget och slår fast att fasta bokpriser på samma gång är “planekonomi” som “sätter bokmarknaden ur spel”. Systemet finns redan i omkring hälften av Europas länder, bland i Tyskland, Norge och Frankrike. Liksom fanns i Sverige till och med 1970. Förslaget är därmed varken speciellt nydanande eller kontroversiellt. Trodde jag. I stället hänvisar hon till att det bästa sättet att öka läsandet i Sverige är genom att ha en ökad tilltro till marknaden, och möjligen ett och annat “flexibelt stöd”. En mer aktiv kulturpolitik är tydligen att jämföra med Östtyskland.
Inte helt otippat tassar kulturministern runt det mest konkreta och strukturella hindret för att sprida böcker till en vidare krets: klyftorna bakom läsningen. I rapporten “Läsande av böcker, klass och kön” konstateras det nämligen att en av de viktigaste faktorerna bakom ett högt respektive lågt bokläsande är klass. Konsumtion av kultur och böcker blir därför inte bara en fråga om att vänta på att två kurvor ska hamna i jämnvikt, utan till syvende og sidst en politisk fråga med ideologiskt sprängstoff. Ensamstående föräldrar i loftgångsförorter läser betydligt mindre än kakelugnsängsliga kärnfamiljer i sekelskiftsvillor. Kulturen är på mer än ett sätt en av de viktigaste facetterna i den demokratiska mosaiken. Konsumtion och deltagande hänger samman och en bok kan därför inte jämföras med en vara bland andra. Frågan borde därför inte vara varför så få läser, utan hur det går att finna vägar till en mer jämlik, öppen, kultur.
Tror någon på fullaste allvar att enbart de kommersiella teve- eller radiokanalerna bäst hade tjänat ett vidare kulturellt syfte - bortom Idol-Sverige? Just däri ligger finessen med den statliga kulturpolitiken: insikten att ingen marknad förmår etablera en kvalitativ, utmanande och framför allt spridd kultur. Jag är inte helt övertygad om att Söderlund förslag är det bästa sättet att demokratisera bokläsandet, men det är åtminstone en ansats till samtal. Adelsohn-Liljeroths kategoriska avvisande och dogmatiska rigiditet visar bara att regeringen inte menar allvar med varken kulturpolitiken eller vägarna till ökat bokläsande. Liksom på andra områden är lönsamheten viktigare än målet. Eller snarare: lönsamheten är målet.
I Svenska biblioteksföreningens jämförelse mellan de nordiska länderna slår man fast att Sverige varken är bäst eller sämst i klassen när det gäller att sporra läsandet. Däremot menar man att den statliga kulturpolitiken varit framgångsrik när det gäller att verka kulturspridande. De åtgärder som Adelsohn-Liljeroth kallar planekonomiska har fungerat. Därför är det synd att regeringen, trots politisk färg, så uppenbart försöker etablera en litterär kanon genom att bedöma vad som är bra respektive dålig kultur. Så kommer nämligen de flexibla stöden att fungera i praktiken. Samtidigt som bokläsandet fortsätter att rasa inom de lägre inkomstgrupperna. Ökade marknadsinslag kommer sannolikt att etablera nya läsformer och elda på pocketförsäljningen, men knappast öka mångfalden inom bokfloran eller läsandet bland nya grupper. För att parafrasera Mats Söderlund: de som redan läste mycket kommer att läsa mer, de som redan läste lite, läser sannolikt än mindre.
Kulturministern sysslar dessutom med kvalificerat hyckleri när hon hänvisar till den fria marknadens lov och vikten av att lämna den osynliga handens geni ostört. Faktum är att regeringen redan i dag sysslar med reformer som på ett uppenbart sätt rubbar jämvikten på marknaden, på flera områden.
Subventionerna av hushållsnära tjänster är i själva verket ett sätt att ensidigt gynna en liten del av ekonomin framför andra. På så sätt justeras priset för tjänsterna nedåt. Det blir helt enkelt billigare att få städhjälp hemma. Men då hörs ingen borgerlig kritik om att marknaden ska få sköta sig själv, eller att “statlig detaljstyrning” inte åstadkommer önskvärda mål. Huruvida det beror på att det är den egna väljargruppen, den övre medelklassen, som gynnas eller inte får stå för regeringen.
Ett annat exempel är slopandet av fastighetsskatten, höjningen av ROT-avdraget och avskaffandet av byggsubventioner för hyresrätter. Också där gynnar den borgerliga regeringen ägandet, liksom prisbilden, för en boendeform framför andra. Höjningen av ROT-avdraget är i allra högsta grad ett val med ekonomiska konsekvenser, eftersom det bara kan utnyttjas av villa- och bostadsrättsägare. Effekten blir således att renoveringar och upprustningar blir billigare för den ägande delen av befolkningen.
Min poäng är att all ekonomisk politik får konsekvenser för prismekanismer på marknaden. Varken man vill eller inte. Frågan är bara vad man prioriterar: kultur för alla eller billigare hemhjälp för några få?
Intressant om Politik, Kultur, Lena Adelsohn Liljeroth, Mats Söderlund, Litteratur, Böcker, Debatt
