Ett av ledarsticken i morgonens DN, undertecknat Rikard Westerberg, går i polemik med gårdagens debattinlägg av Ilija Batljan och Ylva Thörn angående Nynäshamnsmodellen och idén om rätt till heltid. Huvudargumentet är att en generell rätt till heltid, med möjlighet till självvald deltid, skulle driva upp arbetslösheten och tvinga fler att dela på färre jobb. Det enligt en företagarundersökning, beställd av Svenskt näringsliv.
Linjen känns igen. Också den borgerliga regeringens ekonomiska politik och lönebildningsmodell följer mer eller mindre samma princip. Ända sedan regeringen Reinfeldt tillträdde har ambitionen varit att hålla tillbaka lägstalönerna via en strukturellt försvagad a-kassenivå. Lägre löner – eller “högre priselasticitet på arbetskraft” som det står i textböckerna i nationalekonomi – gör nämligen att jobben räcker till fler, menar regeringen.
Vad som är verkligt intressant är att både Westerberg, regeringen och floran av borgerliga ledarskribenter utgår från en statisk och föråldrad bild av hur arbetsmarknaden fungerar. En syn som delvis motsäger påståenden från de egna leden. Analysen utgår från att det finns ett fixt antal jobb på arbetsmarknaden, med ett visst pris. Sjunker priset på arbetskraft faller arbetslösheten och alla prishämmande mekanismer, såsom kollektivavtal och rättigheter i största allmänhet, tenderar att försvaga sysselsättningen.
Problemet är bara att det saknas historiska bevis för att lägre ingångslöner eller en maktbalans som tippar till arbetsgivarnas fördel någonsin har skapat ett högre välstånd. Tvärtom urholkar det ekonomin för de med lägst inkomster och tränger tillbaka konsumtionen. Dessutom förbiser man både teknologisk tillväxt och de dynamiska effekterna av högre inkomster i både sparande och investeringar. Egentligen gör borgerligheten samma blunder som förespråkarna av sex timmars arbetsdag när man fokuserar på att späda ut befintlig arbetskraft över ett visst antal jobb, i stället för att satsa på långsiktiga reformer som höjer den strukturella sysselsättningen och etablerar nya sektorer på arbetsmarknaden.
Eller, för att vara helt ärlig. Både regeringen och dess supporterkör på ledarsidorna tror på dynamiska effekter. Bara det handlar om skattesänkningar. Det är också därför Anders Borg gång på gång avvisar seriösa stimulanspaket under förevändningen att det skulle urholka de offentliga finanserna. Svepande skattesänkningar med svårmätt effekt försvarar man däremot som “expansiv finanspolitik.”
Samtidigt finns bevisen för misslyckandena där för alla att se. Sverige har Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet, där närmare var tredje står utan jobb. Vi släpar efter Norge och Finland i produktivitet och nytänkande. Landets byggsektor står mer eller mindre helt stilla. Och inte minst: trots en börsuppgång på omkring 15 procent i år faller köpkraften bland låginkomsttagare. Hur blev det så här?
Några saker är klara. Regeringen har krympt människors möjligheter att lyckas, skärpt klassklyftorna mellan villaägande medel- och överklass och hyresrättsboende låginkomsttagare samt missat en historisk chans att använda recessionen till att rusta välfärden, investera i forskning och etablera en ny och växande arbetsmarknad. Rätt till heltid är en klok reform. Inte bara på moraliska grunder, utan för att den faktiskt skapar bättre förutsättningar för långsiktig tillväxt. Sverige behöver nämligen höjda inkomster bland de lägsta inkomstgrupperna, investeringar i grön teknologi och en ekonomisk politik som inriktar sig på att skapa världens största medelklass för att lyckas konkurrera med omvärlden. Så skapas välstånd. Inte via verklighetsfrånvänd arbetsdelning.
Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Dagens Nyheter, Arbetsmarknad, Jobb, Fredrik Reinfeldt, Regeringen, Socialdemokraterna
