Om det beror på att man överkompenserar inför nästa års riksdagsval eller inte är osäkert, men en sak har åtminstone blivit tydlig de senaste dagarna: högern i Sverige är allvarligt oroad för regeringens framtid. Varje förskjutning i opinionsunderlaget verkar framkalla febriga, ångestladdade, drömmar hos ledarskribenter, ministrar och dess pressekreterare. För varje mätning som visar en rödgrön ledning - vilket inte har varit helt ovanligt - kommer en svärm av mer eller mindre genomtänkta utspel och krönikor med syftet att locka väljare tillbaka in i alliansfamiljens gemyt.

Men det är inte bara en möjlig socialdemokratisk renässans som får liberala hovspråkrör att vässa pennorna. Och knappast kamrat fyra procents magra väljarstöd, där Ohly snarare används som intäkt för att plocka fram kommunistkortet. Nu riktas även allt större uppmärksamhet åt Miljöpartiets växande popularitet, med överlastade tirader om partiets illiberala och mittfientliga ideologi. Ingenstans blir nervositeten tydligare än i dagens nummer av DN, där Rikard Westerbergs, i vanliga ordning ganska trista och förutsägbara, ledarkrönika ägnas åt att pensla Miljöpartiet i mörkgröna nyanser. Partiet har visserligen en någorlunda vettig inställning till arbetsrätten och friskolorna, menar Westerberg, men där tycks det också ta slut. Slutsatsen blir också hisnande simpel och grund: en röst på Miljöpartiet är en röst på Ohly, som “vill öka statens makt över individen på alla plan.”

Sist jag kollade prisades V för att med emfas ta ställning för personlig integritet och rättsskydd, inte minst på it-området. Den stasi-doftande kontrollen tycks åtminstone där avlägsen. Att en mp-röst i själva verket hamnar hos ett opinionstörstande vänsterparti känns också väl naivt. Är det hos något annat parti dess röster hamnar är det väl det parti som aspirerar på statsministerposten, nämligen Socialdemokraterna.

Längre in i tidningen ägnar tre ledande centerpartister i Stockholmsregionen - så ledande man kan vara i centerskeptiska Stockholm - dessutom en debattartikel åt att porträttera Wetterstrand & Erikssons maskrosparti som ett parti långt till vänster om socialdemokratin. “Liberala ord följs inte av handling”, dundrar skribenterna. Den som läser vidare får veta att Miljöpartiets ideologiska vänstersväng består i en kritik av S:t Görans sjukhus och dess generösa vintuttag, vilket beskrivs som “radikalt” och en “socialistisk ståndpunkt.” De tre centerskribenterna skruvar upp det retoriska tonläget ytterligare och slår till och med fast att ingen verksamhet, varken offentlig eller privat, kan drivas utan vinst, liksom att vården behöver stora vårdföretag för att fungera effektivt. Allt annat är uppenbarligen statssocialism.

Avsikten är förstås att skrämma de så kallade mittenväljarna tillbaka till den borgerliga fållan i allmänhet och förhoppningsvis till det i Stockholmstermer alltmer krympande Centerpartiet. Påståendena är både historielösa och felaktiga i sak. Miljöpartiet eftersträvar inte, med skribenternas ord, “en radikal återsocialisering” av sjukvården utan är snarare nyktert kritiska till en alltmer resursslukande och ineffektiv borgerlig sjukvårdsmodell. Något som för övrigt även ledande folkpartister uttryckt oro över.

Debatt, förenkling och retoriska krumbukter i all ära, men det är ändå synd att skribenter på högerkanten så uppenbart sviker all intellektuell hederlighet i sin iver att konsolidera det borgerliga väljarstödet. I stället för att leda ett kvalificerat samtal om de politiska alternativen i Sverige och vinna gehör på argument och reson, väljer man att greppa halmstrån för att vinna enkla ideologiska poänger. Det är en sak att på sakliga grunder kritisera ett oppositionsparti för dess politiska program, en annan att ägna sig åt barnslig och slarvig propagandism. Sverige skulle tjäna betydligt mer på att både ledarskribenter och företrädare, borgerliga som progressiva, lät riksdagsvalet 2010 bli det stora slaget om idéer i stället för ett spel om illa formulerade punchlines. Och allra helst utan högtravande hårdvinklingar i ett försök att dölja egna tillkortakommanden.

Intressant om Politik, Samhälle, Dagens nyheter, Debatt, Ideologi, Samhälle, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Ideologi, Sjukvård

Här är klippet som Obamas kampanjorganisation, Organizing for America, valde ut som reklamfilm för att uppmana fler att stödja demokraternas sjukvårdsreform. Omkring 1 000 bidrag kom in till organisationen och den vinnande 30-sekunders-filmen klipptes ihop av Eric Hurt. Snyggt, avskalat och förhoppningsvis effektivt.

När 00-tal så småningom kryper över till 10-tal börjar bästa-listorna dyka upp lite varstans. Efter en diskussion med en kompis snodde jag ihop följande lista över de, i mina ögon, femtio bästa hiphopskivorna från det senaste decenniet. Mer eller mindre i ordning.

1. Reflection Eternal - Train Of Thought
2. Nas - Stillmatic
3. M.O.P. - Warriorz
4. Screwball - Y2K
5. DITC - Worldwide
6. AZ - AWOL
7. Jay-Z - The Blueprint
8. Masta Ace - Disposable Arts
9. O.C. - Starchild
10. Cormega - The Realness
11. Pete Rock - Soul Survivor II
12. Scarface - The Fix
13. Freddie Foxxx - Industry Shakedown
14. Guilty Simpson - Ode To The Ghetto
15. Gang Starr - The Ownerz
16. Black Moon - Total Eclipse
17. G-Side - Starshipz & Rocketz
18. eMC - The Show
19. Fashawn - Boy Meets World
20. Cormega - Born & Raised
21. Sean Price - Monkey Barz
22. Edo G. featuring Pete Rock - My Own Worst Enemy
23. The Last Emperor - Music, Magic, Myth
24. Blu & Exile - Below The Heavens
25. Nas - Untitled
26. Sha Stimuli - My Soul To Keep
27. Masta Ace - A Long Hot Summer
28. Killer Mike - I Pledge Allegiance To The Grind II
29. Talib Kweli - Eardrum
30. Hi-Tek - Hi-Teknology 2: The Chip
31. ABN - It Is What It Is
32. Clipse - Hell Hath No Fury
33. Dead Prez: Let’s Get Free
34. J-Live - Then What Happened?
35. Showbiz & AG - Live Hard
36. The Kid Daytona - Come Fly With Me
37. Pharoahe Monch - Desire
38. T.I. - Trap Muzik
39. Nas - God’s Son
40. Percee P - Perseverance
41. Young Jeezy - The Inspiration
42. Raekwon - Only Built 4 Cuban Linx II
43. Nappy Roots - The Humdinger
44. Masta Killa - No Said Date
45. Wu Tang Clan - Chamber Music
46. Sean Price - Jesus Price Superstar
47. Bun B - Trill
48. Blaq Poet - The Blaqprint
49. Jay-Z - The Black Album
50. Twisted Black - Street Fame

Intressant om Musik, Kultur, Samhälle, Hip Hop, Hip-Hop, Hiphop,

Damn that’s hot. Kurvan ovan illustrerar avvikelser i medeltemperaturen under perioden januari-december, från och med 1880 till och med dagens datum. Sammanställningen kommer från amerikanska National Climate Data Center och bilden kan inte penslas tydligare. Den globala förändringen i klimat och temperatur är långsiktigt strukturell och en bra bit över tidigare avvikelser. Tidigare mätningar har visserligen bekräftat farhågorna om klimatavvikelser, men ingen har kommit i närheten av så markanta förändringar.

Siffrorna är speciellt intressanta med tanke på att president Obama under gårdagen deklarerade att världens ledare med största sannolikhet inte kommer lyckas nå en handlingskraftig överenskommelse innan årsskiftet. Huruvida det beror på att den amerikanske presidenten redan har tillräckligt svårt att sy ihop en sjukvårdsreform på hemmaplan eller på politisk realism är egentligen ointressant. Faktum kvarstår: utan att vara klimatfundamentalist är det lätt att inse att världen står inför en ekonomisk och ekologisk kris. Som kräver lösningar.

I förra veckans nummer av Newsweek intervjuades vicepresidenten, tillika presidentkandidaten, Al Gore med anledning av hans senaste bok, betitlad Our Choice. Gore själv beskriver boken mer som ett rop på handling snarare än trevande, och siffermättad, verklighetsbeskrivning. “Tiden då vi kunde diskutera ligger bakom oss”, slår Al Gore fast. Boken fokuserar till stora delar på konkreta miljö- och energipolitiska reformer som konkret skulle minska växthusgaser och samtidigt stimulera tillväxt och sysselsättning inom nya sektorer. Till reaktorkramarnas besvikelse vänder Al Gore kärnkraften ryggen och pekar i stället på nästa generations förfinade energikällor, såsom geotermiska lösningar och ny teknik inom sol- och vindenergi. Bokens klimatrecept fungerar därmed som en direkt uppmaning till klimattoppmötet i Köpenhamn.

Our Choice är ett välkommet inlägg från vår tids skickligaste klimatdebattör, särskilt idén om att det behövs klimatavtal som både kombinerar ett grönt skifte med incitament för tillväxt och höjd sysselsättning. Det är lätt att greppa att geo- och dagspolitiska överväganden ligger bakom låsningen i den globala klimatpolitiken; de stora aktörerna drar slutsatsen att det finns för lite att vinna på investeringar i ny forskning och teknik för energilösningar. Få är beredda att kväva tillväxt och utveckling för att sänka utsläppsnivåer. Åtminstone inte på egen hand.

Det är också därför transnationellt bindande överenskommelser och nya, gröna, industrisektorer är kritiska för att åstadkomma genomgripande förändringar. Med ett tydligt resultat. En smart klimatpolitik baserad på nya idéer ställer placerar inte nödvändigtvis målen om grönare klot och tillväxt som motsatspar. Tvärtom är det möjligt att åstadkomma ett tvåeggat mål: sänkta utsläpp och växande ekonomier som sysselsätter fler och höjer välståndet. Om det politiska modet finns, det vill säga.

Intressant om Politik, Samhälle, Miljö, Klimat, Köpenhamn, Barack Obama, Kärnkraft, Solenergi, Al Gore

Ett av ledarsticken i morgonens DN, undertecknat Rikard Westerberg, går i polemik med gårdagens debattinlägg av Ilija Batljan och Ylva Thörn angående Nynäshamnsmodellen och idén om rätt till heltid. Huvudargumentet är att en generell rätt till heltid, med möjlighet till självvald deltid, skulle driva upp arbetslösheten och tvinga fler att dela på färre jobb. Det enligt en företagarundersökning, beställd av Svenskt näringsliv.

Linjen känns igen. Också den borgerliga regeringens ekonomiska politik och lönebildningsmodell följer mer eller mindre samma princip. Ända sedan regeringen Reinfeldt tillträdde har ambitionen varit att hålla tillbaka lägstalönerna via en strukturellt försvagad a-kassenivå. Lägre löner - eller “högre priselasticitet på arbetskraft” som det står i textböckerna i nationalekonomi - gör nämligen att jobben räcker till fler, menar regeringen.

Vad som är verkligt intressant är att både Westerberg, regeringen och floran av borgerliga ledarskribenter  utgår från en statisk och föråldrad bild av hur arbetsmarknaden fungerar. En syn som delvis motsäger påståenden från de egna leden. Analysen utgår från att det finns ett fixt antal jobb på arbetsmarknaden, med ett visst pris. Sjunker priset på arbetskraft faller arbetslösheten och alla prishämmande mekanismer, såsom kollektivavtal och rättigheter i största allmänhet, tenderar att försvaga sysselsättningen.

Problemet är bara att det saknas historiska bevis för att lägre ingångslöner eller en maktbalans som tippar till arbetsgivarnas fördel någonsin har skapat ett högre välstånd. Tvärtom urholkar det ekonomin för de med lägst inkomster och tränger tillbaka konsumtionen. Dessutom förbiser man både teknologisk tillväxt och de dynamiska effekterna av högre inkomster i både sparande och investeringar. Egentligen gör borgerligheten samma blunder som förespråkarna av sex timmars arbetsdag när man fokuserar på att späda ut befintlig arbetskraft över ett visst antal jobb, i stället för att satsa på långsiktiga reformer som höjer den strukturella sysselsättningen och etablerar nya sektorer på arbetsmarknaden.

Eller, för att vara helt ärlig. Både regeringen och dess supporterkör på ledarsidorna tror på dynamiska effekter. Bara det handlar om skattesänkningar. Det är också därför Anders Borg gång på gång avvisar seriösa stimulanspaket under förevändningen att det skulle urholka de offentliga finanserna. Svepande skattesänkningar med svårmätt effekt försvarar man däremot som “expansiv finanspolitik.”

Samtidigt finns bevisen för misslyckandena där för alla att se. Sverige har Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet, där närmare var tredje står utan jobb. Vi släpar efter Norge och Finland i produktivitet och nytänkande. Landets byggsektor står mer eller mindre helt stilla. Och inte minst: trots en börsuppgång på omkring 15 procent i år faller köpkraften bland låginkomsttagare. Hur blev det så här?

Några saker är klara. Regeringen har krympt människors möjligheter att lyckas, skärpt klassklyftorna mellan villaägande medel- och överklass och hyresrättsboende låginkomsttagare samt missat en historisk chans att använda recessionen till att rusta välfärden, investera i forskning och etablera en ny och växande arbetsmarknad. Rätt till heltid är en klok reform. Inte bara på moraliska grunder, utan för att den faktiskt skapar bättre förutsättningar för långsiktig tillväxt. Sverige behöver nämligen höjda inkomster bland de lägsta inkomstgrupperna, investeringar i grön teknologi och en ekonomisk politik som inriktar sig på att skapa världens största medelklass för att lyckas konkurrera med omvärlden. Så skapas välstånd. Inte via verklighetsfrånvänd arbetsdelning.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Dagens Nyheter, Arbetsmarknad, Jobb, Fredrik Reinfeldt, Regeringen, Socialdemokraterna

Gårdagens beslut i det amerikanska representanthuset är ett viktigt startskott för att börja reformera ett av världens dyraste, mest komplicerade och ineffektiva sjukvårdssystem. Ett system som dagligen läcker extrema summor pengar via slöseri och lämnar en tredjedel av USA utan heltäckande försäkring. Lagförslaget, som klubbades igenom med röstsiffrorna 220-215, är långtifrån perfekt men innehåller åtminstone en offentlig komponent för att stabilisera kostnader och ge mer heltäckande premier. Glädjande men egentligen inte speciellt förvånande. Den stora vårdstriden har inte ens börjat.

Desto mer förvånad blir jag när svenska medier, däribland Henrik Brors på DN, spänner bågarna och målar upp beslutet som en enorm framång. En och annan verkar rentav ha skalat av champagnefolien för sabrering. I själva verket hade ett avvisande från representanthuset inte varit annat än chockerande. Både för att demokraternas majoritet är betydligt större än i senaten - med övervägande del liberala ledamöter - men också för att institutionen i enlighet med konstitutionen är skapad för att snabbare fånga upp folkopinion och agera regeringsaktivist.

Nancy Pelosi, representanthusets talman, är välkänd som en av de starkaste liberala krafterna i amerikansk politik och har hela tiden insisterat på att inkludera den kontroversiella public option-komponenten i ett lagförslag. Av de ledamöter som röstade emot förslaget var nästintill alla republikaner och konservativa demokrater från glesbefolkade distrikt. En republikan röstade för.

Men för att reformen överhuvudtaget ska bli aktuell för Obamas undertecknande gäller det att även senaten godkänner huvuddragen i kongressens förslag, något som i nuläget är högst osäkert. Till att börja med befolkas senaten i större utsträckning av konservativa ledamöter, såväl inom det demokratiska som det republikanska lägret. Trots att demokraterna har en filibustersäker majoritet om 60 ledamöter består nämligen det egna lägret av så kallade centrists, huvudsakligen från konservativa ledamöter i södern, som uttryckt stark skepsis till en ökad roll för den offentliga sektorn i utformningen av en ny sjukvårdsmodell. Huruvida det beror på verklig övertygelse eller på det faktum att det är senatsval nästa år får stå för de enskilda ledamöterna. Själv lutar jag åt det senare.

Dessutom fungerar senaten inte sällan som hämsko mot allt för svepande reforminitiativ. Många är de tillfällen då en liberal - eller konservativ - majoritet glatt klubbat igenom förslag men hindrats av en splittrad och försiktig senatsförsamling. Mycket tyder på att det kan även kan bli sjukvårdsreformens öde. Vissa beräkningar ger vid handen att Harry Reid, senatens talman, kan lyckas skrapa ihop strax över 50 röster för en reform som liknar kongressens. Långtifrån det som krävs för att förhindra en republikansk filibuster med andra ord. Det är synd. CBO:s beräkningar visar nämligen att representanthusets lagförslag både skulle minska underskottet och täcka långt fler än de urvattnade reforminitiativ som kommit ur senatens förhandlingar. Och det är framför allt synd att valtaktiska överväganden ska grumla utsikterna för USA:s viktigaste politiska reform sedan 1960-talets rösträtts- och välfärdsexpansion.

Inom ett par veckor borde det utkristalliseras huruvida USA är redo för en verkligt progressiv sjukvårdsreform, eller om dess politiker än en gång duckar för de stora revorna i landets skyddsnät. Reformen är heller inte bara betydelsefull för de miljontals människor som saknar försäkring, den fungerar dessutom som ett eldprov för den progressiva rörelsens momentum globalt. I ett Europa där socialdemokratin befinner sig i en allvarlig idépolitisk svacka kan reformutsikterna på andra sidan Atlanten mycket väl visa sig vara det halmstrå av inspiration som behövs för vitaliseras. Likt Reagan och Thatcher under åttiotalet är internationella ledare betydelsefulla för att sätta agendor och etablera en samhörighet i de stora idépolitiska framtidsfrågorna. Senatens beslut är därmed en grindvakt för resterande delen av Obamas mandatperiod, liksom för möjligheterna till en ny era av progressiv dominans.

Intressant om Politik, Samhälle, USA, Barack Obama, Idépolitik, Sjukvård, Välfärd, Socialdemokraterna, Europa

Året är 1987. Större delen av den ännu unga hiphopsfären är fullt upptagen  med enstaviga nödrim över trötta partybeats. Kreativiteten i uttryckssättet går minst sagt på tomgång. Även om en och annan ljusglimt finns, exempelvis i Public Enemy, verkar hiphopen hopplöst hämmad i en kreativ tvångströja med 1980-talets syntmättade ljudfond som ackompanjemang.

Lyckligtvis blev det också på början på någonting nytt.

7 juli samma år förändrade nämligen Eric B & Rakim genren för alltid. Med släppet av fläckfria debutalbumett ‘Paid In Full’ kapslade Rakim - också känd under modesta Rakim Allah - skickligt in både tidsandan och etablerade dessutom rapparen, MC:n, som genrens utgångspunkt. Tidigare uppfattades MC:n ofta som ett nödvändigt ont; någon som kompletterade DJ:n. Nu placerades i stället texten, rimmet och betoningar i stavelser i centrum; ingen tvivlade på att det huvudsakligen var Rakims pulserande ordströmmar som sken allra klarast.

Över 10 spår sprängfyllda med funkiga samplingar och breaks och med hisnande rimstrukturer utan motsvarighet i genren malde Eric B & Rakim fullständigt ned allt motstånd. Resten är historia.

Ännu i dag klassas Rakim av många som den allra främste MC:n i hiphophistorien och långt är det pärlband av rappare som uppger honom som den främsta musikaliska förebilden. Och frågan är om någon, någonsin, lyckats överträffa hans allra bästa verser. Om exakt nio dagar släpper han sitt senaste soloalbum, som i vanlig ordning möts med uppskruvade förväntningar. Men trots en imponerande låtflora kommer Rakim troligtvis aldrig att nå upp till den geniala verkshöjd han manifesterade under hiphopens gyllene era. Här är ett smakprov från debutalbumet:

Intressant om Kultur, Musik, Hip Hop, Hip-Hop, Eric B & Rakim, Rakim

Efter beskedet om att Tjeckiens president Vaclav Klaus, mer eller mindre motvilligt, ratificerat förslaget till nytt konstitutionellt fördrag börjar det äntligen ljusna för EU:s framtida integrationsprocess. Förhoppningsvis. År av motgångar och ett samarbete som präglats av tillbakagångar och euroskleros har gjort att tilltron till EU:s förmåga urholkats rejält.

Nu kan EU lämna ett svåröverskådligt lapptäcke av maktbefogenheter, regler och undantag och utgå från ett konstitutionellt fördrag som tydligare närs av folkstyrets principer. Ett fördrag som blir lättare att granska och får en mer naturlig koppling till den politiska processen. En av de viktigaste slutsatserna är att reformen placerar politiken och dess utövare i fokus. Idéer blir viktigare än nationell maktlogik. Särskilt det faktum att EU-parlamentet, på bekostnad av de lyckta dörrarnas maktprincip, får mer inflytande politiserar fler områden och ger Europas medborgare större inflytande över unionens inriktning. Dessutom blir det enklare att utkräva ansvar från beslutsfattare och etablerar en bättre koppling mellan väljare och valda.

De största vinnarna är nämligen vanligt folk hemma kring köksbordet, som får ökad makt på bekostnad av dagens tjänstemannavälde. Kanske kan det också minska trenden med ett alltmer ökande demokratiskt underskott - och sviktande legitimitet. Som federalist är jag övertygad om att en maktdelning som utgår från medborgaren och väljaren både är mest demokratisk och effektiv. I längden är det förstås önskvärt med en renodlad uppdelning i lagstiftande, verkställande och dömande grenar men Lissabonfördraget är åtminstone en början.

Lissabonfördraget är vår tids viktigaste demokratiska reform, som förpliktigar till handling. Nu är det hög tid att inleda samtalet om Europas politiska framtid och ställa de politiska alternativen mot varandra. Det skärper kraven på både EU-parlamentariker och politiska partier att faktiskt formulera handlingskraftiga och reforminriktade politiska program. Men det skapar även en historisk möjlighet för den progressiva tårtbiten av det politiska spektret att definiera, forma och vinna stöd för en omstöpning av unionen och en förbättring av människors vardag. I alla delar av EU.

Intressant om Politik, Samhälle, EU, Europa, Vaclav Klaus, Lissabonfördraget, Federalism, Socialdemokraterna