Norsk-svensk reformrörelse i tandem

Gårdagens första stapplande timmar av den socialdemokratiska partikongressen har täckts till mättnadspunkten av såväl gamla som nya medier. Jag tänker därför inte ge mig på att ingående skildra eller analysera Monas tal. Några saker kan däremot konstateras. Det var ett förbannat välformulerat och ideologiskt tal som både lyckades med konststycket att knyta samman en idépolitisk överbyggnad för det socialdemokratiska partiet liksom kommunicera konkreta förslag gentemot väljarkåren. För första gången kändes det som att Mona lyfte i både stil och innehåll; talet blev inte bara ett uppradande av borgerliga akilleshälar och socialdemokratiska paradgrenar. I stället landade mer än en rad i magen. Den om klassamhället. Om den ökade barnfattigdomen. Och inte minst visionen om möjligheternas land. Till slut.

Gårdagens öppning av, får man förmoda, en av Mona Sahlins viktigaste kongresser innehöll en kanske ännu viktigare berättelse om nästa kapitel för socialdemokratins idépolitiska sejour. Mer än en gång nämndes “idéernas kamp” och polemiken mellan en borgerliga, tudelad, samhällsmodell och ett samhälle med slutna klyftor och en ökad grad av sammanhållning. Personligen hade jag gärna sett att den socialdemokratiska statsministerkandidaten, med emfas, hade nämnt att Sverige är det land i västvärlden där klyftorna växt som snabbast de senaste 20 åren. Så också under socialdemokratiska regeringar. Men allt som allt var det en skicklig balans mellan oppositionell samhällskritik och regeringsambitioner.

Det är ingen slump att jag rubriken innehåller “norsk-svensk” och inte “svensk-norsk”. Det är nämligen från det bergiga landet i väst som vi hittar den mest spännande idégrytan just nu. Socialdemokratins och den progressiva rörelsens klarast lysande ledare, gästtalande norske statsministern Jens Stoltenberg, vågade lyfta blicken och sätta ord på tidsandan. Så pass bra att jag för ett ögonblick visualiserade en migration till det lilla landet i väst.

I rika penseldrag från en palett av socialdemokratiska reformambitioner smälte han samman den norsk-svenska arbetarrörelsens historiska arv med specifika erfarenheter från koalitionsarbetet hjemme i Hanseland. En lång passage handlade om vikten av att varje länk i den socialdemokratiska rörelsen behövs och har ett egenvärde. “Alla kan tycka, men det svåraste som finns är att arrangera ett möte på lokal nivå. Politik och organisation hänger samman [..] Jag sätter stor prestige i att alltid värva fler än vår partisekreterare.”

Socialdemokratins framgångar beskrivs allra bäst i kontrasten med Sverige, om hur respektive regering använt den finanspolitiska verktygslådan för att möta krisen. Medan den borgerliga regeringen i Sverige sänkte skatterna – och därmed kastade vatten på ett redan rödglödgande konjunkturaggregat – passade Stoltenberg på att stapla upp överskotten. När krisen väl slog till stod den borgerliga regeringen med närapå tomma kassakistor. I Norge, å andra sidan, hade man skrapat ihop efterkrigstidens största offentliga överskott. Och när Sverige stramade åt och undernärde de offentliga verksamheterna sjösatte den norska regeringen ett av västvärldens största stimulanspaket. Vägar byggdes, skolor renoverades, den offentliga sektorn moderniserades och investeringar i grön teknik genomfördes. Aldrig har det varit enklare att erbjuda en tydlig ideologisk kontrast, liksom ett bevis för att politik faktiskt spelar roll. Nu, mitt under den djupaste svackan, har Norge en arbetslöshet på tre (3!) procent medan Sverige klättrar allt närmare tvåsiffrigt.

Den norske statsministern stannade dock inte vid att notera skillnaderna. Finanskrisen har nämligen “placerat den nyliberala ekonomiska modellen på bakgården” och “medan resten av världen överger Reagans och Thatchers ekonomiska teorier håller Sverige krampaktigt fast vid dem”. Skillnaden i politik illustrerar därmed ett seismiskt skifte i synen på politikens roll i ekonomin och vice versa. Med slutsatsen att Keynes har gjort sin kanske största comeback på över fem decennier.

Han lyckades dessutom förmedla en känsla av att socialdemokratin i Norge inte bara sysslar med förvaltning och budgetbalansering – likt regeringarna Persson. “Vi bygger någonting större, någonting bättre”, nämnde han vid ett tillfälle. Vad som händer i Norge just nu är de socialdemokratiska reformguldåren i modern tappning. En tro på politikens kraft att förändra och frigöra människor inre drömmar.

Även Mona Sahlin återkom till tanken. Valet står mellan en regering som klyver, sorterar och urholkar de ekonomiska förutsättningarna för folkflertalet och en rödgrön regering som vill göra Sverige till världens bästa land för tillväxt, sysselsättning och drömmar. Både Stoltenberg och Sahlin betonade också att alla människors öden är intimt sammanflätade och kräver gemensamma insatser och lösningar. Eller som det snyggt stod på kompisen M:s valaffisch 2006: alla drömmar behövs. Perspektivet känns hoppfullt.

Och kanske är det just där, i skärningspunkten mellan den norska och svenska idédebatten, som socialdemokratin ska befinna sig för att blomstra ut till den vitala och framåtblickande idérörelse som åstadkommer långsiktig förändring. En socialdemokrati reflekterad i de historiska erfarenheterna av decenniers reformarbete och stöpt i nutida verklighet och vardag. En socialdemokrati som inte bara söker regeringsuppdraget, utan faktiskt också förtjänar detsamma.

Intressant om Politik, Samhälle, Socialdemokraterna, Jobbkongres, Partikongress, 2009, Mona Sahlin, Jens Stoltenberg, Arbeiderpartiet, Fredrik Reinfeldt, Ideologi, Ekonomi, Arbetsmarknad, Jobb