De senaste veckorna har jag befunnit mig i ett tidsobundet, isolerat vakuum. Anledningen är att jag går igenom den uppsjö av material jag krafsade ned och spelade in i samband med USA-resan under september-oktober. Och aldrig tidigare har jag upplevt hur svårt det är att få en naturlig struktur på dagarna när ingen annan än en själv sätter spelreglerna. Liksom hur ovetande man blir om vad som pågår. Där ute. En och annan fika med någon kompis bryter förstås av, men i övrigt flyger timmarna iväg utan att man riktigt förstår och vet vad som hände. Varje gång jag går ut känner jag mig helt socialt inkompatibel och trevande inför möten med andra. Förhoppningsvis är det värt det.

I dag ska ta ett avbrott från skrivstugan och åka förbi Socialdemokraternas partikongress, främst för att höra Mona Sahlins öppningstal. Ska bli intressant att känna på stämningen och se om det går att finna en gnista och nytändning bland ombuden.