Har nationalstaten gjort sitt?

De senaste tjugo åren har en accelererande ekonomisk globalisering i kombination med en vertikal maktförsvagning gjort att regeringar på mer än en punkt blivit obenägna att tackla vår tids trängande frågor. De gamla verktygen för att bedriva en offensiv finanspolitik har plockats bort i samma takt som företagen lämnat nationalstaten. Men politiken har lämnats kvar och söker krampaktigt hålla fast vid status quo-landskapet och gamla paroller. Problemet är att den nationalstatliga demokratin har nått en historisk återvändsgränd och står inför två val: nationell isolering eller en demokratisk överbyggnad som spänner över nationsgränserna.

På varje grundkurs i statsvetenskap beskrivs globaliseringen som ett fenomen som genomsyrar alla samhällsprocesser, eller “avterritorialiserar” som det heter. I själva verket är det kapitalismen som varit framgångsrik i att identifiera nya globala maktarenor och marknader för att å ena sidan vinna fördelar gentemot konkurrenter, å andra sidan för att pressa tillbaka marginalerna. Politiken står vid sidlinjen och kliar sig förbryllat på hakan.

Och när man börjar ta en titt på den stora bilden de senaste decennierna är det tydligt att allt kommer tillbaka till det maktpolitiska vakuum som uppstått i utrymmet mellan folkvalda representanter i nationella parlament och företagsledningar med verksamheter i hela världen. Principerna för arbetsmarknadsregler har satts ur spel när varken kollektivavtal eller minimiregler kan mota låglönekonkurrens av global karaktär i grind. På samma sätt skapar bristen av samordning och fler gemensamma politiska arenor en press på regeringar att avreglera och avveckla lagar och slopa skatter på företagsområdet. Ett land som alltför offensivt marginalbeskattar eller reglerar oönskade bolagsbeteenden får se sina investeringar krympa. En globalisering som ensidigt vidgar inflytandet för bolag kommer också att vidga klyftorna mellan och inom länder.

Socialdemokratin förmådde vara en radikal och progressiv kraft i Sverige eftersom de politiska analyserna och verktygen till reformer sammanföll med både med verkligheten och med en lättstyrd politisk enighet – nationalstaten. Men i takt med att den vertikala maktförskjutningen tagit vid – och bolagens manöverutrymme på bekostnad av politiken tilltagit – har möjligheterna till en genomgripande politisk kompass krympt. Staplar och kurvor blev viktigare än ambitiösa reformagendor. I samma händelsekedja ställde sig fackföreningsrörelsen med armarna i kors och pekade på nationella landvinningar i stället för att ta den fackliga kampen till den globala planhalvan.

Jag tror varken att det är önskvärt eller möjligt att hejda eller backa globaliseringen som fenomen. Dessutom vore det kontraproduktivt. Den ökade handeln i världen har skapat ett oöverträffat ekonomiskt välstånd och lyft många länder ur djup fattigdom. Problemet ligger i att fördelningen av resurser mellan och inom länder på många håll är nästintill obefintlig och den politiska närvaron i globala ekonomiska beslut undermålig. På samma sätt som industrialiseringen skärpte klasskonflikterna och ställde arbetare mot varandra understryker även globaliseringen kapitalismens värsta avarter. Nu är den stora frågan om socialdemokratin är beredd att visa ledarskap. Den politiska rörelse som kommer att lyckas bäst de närmaste femtio åren är den som både klarar av att förstå och omfamna det som händer runt omkring oss just nu, men även tar de politiska konsekvenserna och skiftar fokus från en nationell till en transnationell kontext.

Bristen på övernationella och parlamentariska maktinstrument är dessutom en väsentlig pusselbit i berättelsen om socialdemokratins strukturella försvagning i Europa. Väljarnas dom över socialdemokratin är nämligen till stor del en fråga om legitimitetsbrist, om magra reformprotokoll och en alltför stor diskrepans mellan skildrad och faktisk verklighet. Jag är övertygad om att den breda vänstern måste återerövra demokratin genom att expandera beslutsfattandet till globala arenor. I Europa är det exempelvis kritiskt att ratificera Lissabonfördraget och på allvar inleda ett samtal om hur ett mer demokratiskt och federalt Europa kan tämja och använda världens största marknad för att flytta fram ställningarna och återuppta reformivern.

Som det är just nu blundar socialdemokratin för att den nuvarande maktförskjutningen successivt gräver rörelsens grav. Kapitalismen må vara en bra dräng och politiken en bra herre, men då krävs det också att drängen och herren befinner sig på samma mark. Med hjälp av ett direktvalt, parlamentariskt, EU kan vänstern över hela Europa långsamt börja föra ett nyfiket samtal om framtidens reformer och återuppbygga förtroendet med väljarkåren. Om det är långsiktig förändring som är viktigt, det vill säga.

Intressant om Politik, Samhälle, Europa, EU, Ekonomi, Välfärd, Socialdemokraterna