Gårdagens första stapplande timmar av den socialdemokratiska partikongressen har täckts till mättnadspunkten av såväl gamla som nya medier. Jag tänker därför inte ge mig på att ingående skildra eller analysera Monas tal. Några saker kan däremot konstateras. Det var ett förbannat välformulerat och ideologiskt tal som både lyckades med konststycket att knyta samman en idépolitisk överbyggnad för det socialdemokratiska partiet liksom kommunicera konkreta förslag gentemot väljarkåren. För första gången kändes det som att Mona lyfte i både stil och innehåll; talet blev inte bara ett uppradande av borgerliga akilleshälar och socialdemokratiska paradgrenar. I stället landade mer än en rad i magen. Den om klassamhället. Om den ökade barnfattigdomen. Och inte minst visionen om möjligheternas land. Till slut.

Gårdagens öppning av, får man förmoda, en av Mona Sahlins viktigaste kongresser innehöll en kanske ännu viktigare berättelse om nästa kapitel för socialdemokratins idépolitiska sejour. Mer än en gång nämndes “idéernas kamp” och polemiken mellan en borgerliga, tudelad, samhällsmodell och ett samhälle med slutna klyftor och en ökad grad av sammanhållning. Personligen hade jag gärna sett att den socialdemokratiska statsministerkandidaten, med emfas, hade nämnt att Sverige är det land i västvärlden där klyftorna växt som snabbast de senaste 20 åren. Så också under socialdemokratiska regeringar. Men allt som allt var det en skicklig balans mellan oppositionell samhällskritik och regeringsambitioner.

Det är ingen slump att jag rubriken innehåller “norsk-svensk” och inte “svensk-norsk”. Det är nämligen från det bergiga landet i väst som vi hittar den mest spännande idégrytan just nu. Socialdemokratins och den progressiva rörelsens klarast lysande ledare, gästtalande norske statsministern Jens Stoltenberg, vågade lyfta blicken och sätta ord på tidsandan. Så pass bra att jag för ett ögonblick visualiserade en migration till det lilla landet i väst.

I rika penseldrag från en palett av socialdemokratiska reformambitioner smälte han samman den norsk-svenska arbetarrörelsens historiska arv med specifika erfarenheter från koalitionsarbetet hjemme i Hanseland. En lång passage handlade om vikten av att varje länk i den socialdemokratiska rörelsen behövs och har ett egenvärde. “Alla kan tycka, men det svåraste som finns är att arrangera ett möte på lokal nivå. Politik och organisation hänger samman [..] Jag sätter stor prestige i att alltid värva fler än vår partisekreterare.”

Socialdemokratins framgångar beskrivs allra bäst i kontrasten med Sverige, om hur respektive regering använt den finanspolitiska verktygslådan för att möta krisen. Medan den borgerliga regeringen i Sverige sänkte skatterna - och därmed kastade vatten på ett redan rödglödgande konjunkturaggregat - passade Stoltenberg på att stapla upp överskotten. När krisen väl slog till stod den borgerliga regeringen med närapå tomma kassakistor. I Norge, å andra sidan, hade man skrapat ihop efterkrigstidens största offentliga överskott. Och när Sverige stramade åt och undernärde de offentliga verksamheterna sjösatte den norska regeringen ett av västvärldens största stimulanspaket. Vägar byggdes, skolor renoverades, den offentliga sektorn moderniserades och investeringar i grön teknik genomfördes. Aldrig har det varit enklare att erbjuda en tydlig ideologisk kontrast, liksom ett bevis för att politik faktiskt spelar roll. Nu, mitt under den djupaste svackan, har Norge en arbetslöshet på tre (3!) procent medan Sverige klättrar allt närmare tvåsiffrigt.

Den norske statsministern stannade dock inte vid att notera skillnaderna. Finanskrisen har nämligen “placerat den nyliberala ekonomiska modellen på bakgården” och “medan resten av världen överger Reagans och Thatchers ekonomiska teorier håller Sverige krampaktigt fast vid dem”. Skillnaden i politik illustrerar därmed ett seismiskt skifte i synen på politikens roll i ekonomin och vice versa. Med slutsatsen att Keynes har gjort sin kanske största comeback på över fem decennier.

Han lyckades dessutom förmedla en känsla av att socialdemokratin i Norge inte bara sysslar med förvaltning och budgetbalansering - likt regeringarna Persson. “Vi bygger någonting större, någonting bättre”, nämnde han vid ett tillfälle. Vad som händer i Norge just nu är de socialdemokratiska reformguldåren i modern tappning. En tro på politikens kraft att förändra och frigöra människor inre drömmar.

Även Mona Sahlin återkom till tanken. Valet står mellan en regering som klyver, sorterar och urholkar de ekonomiska förutsättningarna för folkflertalet och en rödgrön regering som vill göra Sverige till världens bästa land för tillväxt, sysselsättning och drömmar. Både Stoltenberg och Sahlin betonade också att alla människors öden är intimt sammanflätade och kräver gemensamma insatser och lösningar. Eller som det snyggt stod på kompisen M:s valaffisch 2006: alla drömmar behövs. Perspektivet känns hoppfullt.

Och kanske är det just där, i skärningspunkten mellan den norska och svenska idédebatten, som socialdemokratin ska befinna sig för att blomstra ut till den vitala och framåtblickande idérörelse som åstadkommer långsiktig förändring. En socialdemokrati reflekterad i de historiska erfarenheterna av decenniers reformarbete och stöpt i nutida verklighet och vardag. En socialdemokrati som inte bara söker regeringsuppdraget, utan faktiskt också förtjänar detsamma.

Intressant om Politik, Samhälle, Socialdemokraterna, Jobbkongres, Partikongress, 2009, Mona Sahlin, Jens Stoltenberg, Arbeiderpartiet, Fredrik Reinfeldt, Ideologi, Ekonomi, Arbetsmarknad, Jobb

De senaste veckorna har jag befunnit mig i ett tidsobundet, isolerat vakuum. Anledningen är att jag går igenom den uppsjö av material jag krafsade ned och spelade in i samband med USA-resan under september-oktober. Och aldrig tidigare har jag upplevt hur svårt det är att få en naturlig struktur på dagarna när ingen annan än en själv sätter spelreglerna. Liksom hur ovetande man blir om vad som pågår. Där ute. En och annan fika med någon kompis bryter förstås av, men i övrigt flyger timmarna iväg utan att man riktigt förstår och vet vad som hände. Varje gång jag går ut känner jag mig helt socialt inkompatibel och trevande inför möten med andra. Förhoppningsvis är det värt det.

I dag ska ta ett avbrott från skrivstugan och åka förbi Socialdemokraternas partikongress, främst för att höra Mona Sahlins öppningstal. Ska bli intressant att känna på stämningen och se om det går att finna en gnista och nytändning bland ombuden.

Legendariska hiphopduon Gang Starr - med geniet DJ Premier bakom spakarna och släpiga Guru i båset - var anledningen till att jag överhuvudtaget började intressera mig för hiphop en gång i tiden. Innan jag för första gången hörde låten ‘The Militia’ fattade jag inte grejen och tyckte mest att allt lät likadant och stereotypt. Men allt kom att ändras efter att jag för första gången hörde det bultande, kompromisslösa, beatet och scratchningarna som inleder en av hiphophistoriens allra bästa låtar. Egentligen var Gang Starrs storhetstid långt förbi 1998, tidpunkten då Moment of Truth-plattan släpptes, men ‘The Militia’ bevisar vilken sprängkraft det finns i nördigt samplande och rappare som leker med och uttryck så mästerligt att det krävs att man lyssnar på varenda textrad.

Förutom Guru lägger även Gang Starr-affilierade Big Shug och Freddie Foxx (som för övrigt är helt galen) två sanslöst bra verser. Särskilt Freddie Foxx avslutande vers spelar i en helt egen division. Döm själv:

Här är ytterligare ett par Gang Starr-pärlor:

‘Who’s Gonna Take The Weight’:

‘Step In The Arena’:

‘Mass Appeal’:

‘Code Of The Streets’:

‘Just To Get A Rep’:

‘Take It Personal’:

Intressant om Kultur, Musik, Hip Hop, Hip-Hop, Gang Starr, DJ Premier, Freddie Foxx, Big Shug

Bokaktuelle Per Wirtén ringade tacksamt in kärnan i SD-debatten i gårdagens Dagens arena-ledare. Några delar av argumenten förtjänar ytterligare emfas, andra kompletteras, men inlägget utgör utan tvekan den kanske viktigaste ideologiska och principiella hållningen inför 2010.

Uppfattningen att de etablerade partierna “måste ta debatten” med Sverigedemokraterna är inte bara orealistisk och bisarr, den är dessutom vådlig i en större politisk kontext. För vad som händer när någon bemöter partiets representanter - vare sig det är media eller politiker - är att dess ytterst snäva stöd i folklagren plötsligt blir politiskt allmängods. Xeno- och islamofobi i kombination med en djupt konservativ uppfattning om nationalstatens roll hamnar därmed i den politiska mittfåran. Och då förskjuts debatten från de verkligt viktiga frågorna om klyftor, jobb och tillväxt till marginella extremisters tolkningar av verkligheten. Både Aftonbladets publicering och alla politiska försök att desarmera SD framstår därför som såväl taktlösa som kontraproduktiva ur demokratisk synvinkel.

För vad är det egentligen som föder en grundläggande förändring i det politiska landskapet? Vanligtvis är det brister i politiskt ledarskap, chocker i den ekonomiska miljön eller mer allmänt att nya, tidigare små, frågor dyker upp på det rikspolitiska middagsbordet. Och vad är det som åstadkommer förändring och bygger förtroende? Anpassning? Knappast.

Ingen har någonting att vinna på att positionera sig eller överhuvudtaget ta hänsyn till Sverigedemokraternas agenda inför riksdagsvalet 2010. Det faktum att partiet nu balanserar på fyraprocentspärren medför inte att socialdemokratin bör skala ned reformambitionerna eller att de rödgrönas politiska program bör trianguleras bort till realpolitisk minimalism. Förutom att det behövs en pragmatisk och progressiv politik för jobb och välfärd är det dessutom dags att en gång för alla göra upp med arbetarrörelsens nationella arv. Just där finns nämligen den bästa möjligheten att på allvar utmana Sverigedemokraterna i ett krig om idéer.

Idén att Sverigedemokraternas växande stöd skulle vara sprunget ur besvikna socialdemokrater är en annan myt. Jag tror att det är helt feltänkt. Människorna som röstar på Sverigedemokraterna är främlingsfientliga. Punkt. Oavsett om det råkar vara tjänstemän eller industriarbetare; det finns inga förskönande omskrivningar. Det är dags att sluta dalta med vuxna människor och inse att var och en får ta ansvar för sitt ställningstagande. Men det handlar heller inte om enskilda människor, det handlar om makten över det politiska samtalet. Sverigedemokraterna vill spela upp en konflikt mellan konservativa och liberala ideal och nu är det upp till det politiska etablissemanget att välja väg: antingen gör man som i Danmark och köper de främlingsfientligas agenda eller så formerar vi ett eget alternativ.

Under större delen av 1900-talet har socialdemokratins välfärdsbygge och fackföreningsrörelsens framgångsrika kamp för rättigheter på arbetsmarknaden utgått från en nationell inkapsling av det politiska innehållet. Idealet har varit en infödd svensk, ofta manlig, industriarbetare. Tanken genomsyrade, mer eller mindre subtilt, både folkhemsidealet, Erlanders “den starka staten” liksom mer nutida reformambitioner. Det svenska politiska landskapet bygger därmed på en djupt nationell uppfattning om välfärd i Sverige. Det politiska misslyckandet består på så sätt i en ovilja och ängslan inför att på allvar erövra nästa steg av demokratin och våga bedriva politik på en transnationell arena. Och självklart har berättelsen om Sverige som ett unikt egenvärde i sig - och inte minst myten om “den svenska modellen” som i själva verket är en socialdemokratisk modell - skapat grogrunden för en unken och inskränkt verklighetsbild. Dagens partier är dessutom i allra högsta grad bidragande. Exempelvis:

Varför är socialdemokratin fortfarande så intolerant och restriktiv i flyktingfrågor? Varför stannar LO:s engagemang ofta vid Sveriges gränser? Vad hände med den internationella förbrödringen? Jag tror att innan det finns ett seriöst motalternativ till Sverigedemokraternas reaktionära berättelse om Sverige så kommer partiet ömsom att lyckas luckra upp kittet och samsynen kring några av de viktigaste politiska frågorna i dag.

SD:s låtsassiffror om invandringens kostnader ska inte mötas med fluffiga retoriska krumbukter om att så kallade “invandrare” (vilka de nu är) är nyttiga för Sverige. Då befinner sig debatten nämligen på den nationalistiska planhalvan i stället för att bli ett politiskt och i allra högsta grad moraliskt samtal om ett kosmopolitiskt projekt bortom nationalstatens kvävande bakgårdar. Socialdemokratin borde kort och gott kontra frågor om kostnader, kulturkrig och kvasistatistik med att målet måste vara en öppen och fri invandring i hela Europa. Att målet är att alla människor ska ha samma fri- och rättigheter, samma välfärd och samma chanser och möjligheter - oavsett vilken sida av en gräns man råkat födas på. Lyft debatten från siffror och staplar, bort från etiketterande och religionskrig till att handla om ett djupare samtal om mänskligt värde. Berätta historien om demokratins uppkomst, om socialdemokratins roll i att bygga en unik välfärdsmodell och varför det kosmopolitiska projektet är den naturliga fortsättningen.

Först då, när vi förmår lyfta samtalet, har väljarna ett ärligt moraliskt alternativ att ta ställning till. Och dessutom kanske de där textraderna i Internationalen klingar mer ärligt nästa gång.

Intressant om Politik, Samhälle, Sverigedemokraterna, Rasism, Främlingsfientlighet, Socialdemokraterna, Ideologi, Internationalism, Kosmopolitik, Integration, Segregation, Invandring

IF Metall gör helt rätt som definitivt avslutar de tillfälliga krisavtal som slöts med arbetsgivarorganisationerna tidigare i år. I praktiken innebar de att fackförbundets ledning gick med på sänkta löner för sina medlemmar i utbyte mot att samtliga varsel drogs tillbaka. Den senaste överenskommelsen gäller till och med 2010 men Teknikföretagen, branschens arbetsgivarorganisation, önskar nu förlänga dem ytterligare och därmed pressa fram ytterligare lönesänkningar. Representanter för arbetsgivarna - liksom en unison kör av borgerliga ledarskribenter och högerekonomer - har sedan krisen inleddes pekat ut “ökad löneelasticitet” som ett recept för att rädda jobb inom i synnerhet industrierna. Till en början gick också IF Metall med på sänkta löner över hela spektret, något som minst sagt skapade turbulens inom LO-paraplyet som helhet. Men nu sätter Stefan Löfvén, ordförande IF Metall, stopp för ytterligare försvagningar av löneutrymmet för organisationens medlemmar. Bara i år har över 50 000 personer sänkt sina löner i enlighet med uppgörelsen.

Beslutet av IF Metalls ledning är inte bara välkommet. Det är dessutom nödvändigt för att förskjuta fokus från de anställdas löner till mer strukturella problem på arbetsmarknaden och ekonomin i övrigt. Det hade varit en sak om IF Metall och övriga LO-förbund innan krisen hade fört ansvarslösa avtalsrörelser och överhettat ekonomin: då hade kritiken varit befogad. Nu blir näringslivets rop på ytterligare återhållsamhet bara tramsigt och ideologiskt.

Krisen och den efterföljande recessionen har varken skapats, förvaltats eller förvärrats av någon enda anställd på golvet i industrierna, bland undersköterskor i sjukhuskorridorer eller bland den nya underklass som växt fram som en följd av de senaste decenniernas extrema inkomstsplittring. Både LO och dess medlemsorganisationer liksom arbetarrörelsen i stort har en kritisk uppgift att vägra köpa högerns verklighetsbeskrivning, som placerar skuldbördan på låginkomsttagare och arbetslösa snarare än beslutsfattare inom såväl riksdag, regering och näringsliv. För mycket står på spel för att ge efter.

I grunden handlar det om rättvisa och rimlighet. Var finns rättvisan att de med lägst inkomster och ofta minst inflytande ska betala lejonparten av priset för krispolitiken, medan de med högst inkomster mer eller mindre är oberörda? Varför är det låginkomsttagarföräldrar som ska drabbas och ligga sömnlösa på grund av krympta marginaler? Varför ska den majoritet av befolkningen med lägst inkomster städa upp efter den rikaste decentilens börsfester? Den nu liggande politiska linjen är felaktig på moraliska grunder och hotar dessutom slita itu kittet i den generella välfärdsmodellen liksom försämra Sveriges långsiktiga tillväxt och konkurrenskraft.

Strax innan krisen bröt ut fick de allra rikaste sänkta inkomstskatter, en fastighetsskatt som stöptes om till en försumbar avgift och ett pärlband av gynnsamma skatteavdrag. Samtidigt försvagades a-kassan och nödvändiga investeringar i infrastruktur, bostäder och välfärd gröptes ur. Var finns rimligheten i det?

Effekterna av en lågkonjunktur bör i stället delas rättvist över hela samhällets spektrum. Etablera skatteincitament - både avdrag och påslag - som bromsar övervinster och stabiliserar ekonomin när högkonjunkturen går som varmast. Lär av misstagen från 1990-talets ensidigt regressiva besparingar och välj reformer och verktyg som betalar av sig även på lång sikt. I stället för att undergräva kollektivavtalens positiva effekter på lönebildningen behövs det massiva investeringar i långsiktigt gynnsamma reformprogram. Vägar och broar behöver byggas och renoveras. Bostäder likaså. Men kanske viktigare än så är industrin i akut behov av modernisering där den krympande gammelindustrin ersätts med högteknologiska och kunskapsintensiva jobb för framtiden. För att lyckas krävs det mod, ledarskap och en vilja att inte bara ta Sverige genom krisen; därtill genomföra reformer som skapar snabba och trygga jobb, vässar välfärden och sporrar morgondagens entreprenörer i grön teknik.

Förhoppningsvis markerar IF Metalls ställningstagande början på ett större skifte i synen på vilken krispolitik som fungerar bäst och vilka mål som ska gälla på arbetsmarknaden. Krisen bevisar med all önskvärd tydlighet att växande inkomstklyftor och avreglerade finansmarknader inte åstadkommer den perfekta balans som de nyklassiska hovekonomerna drömt om de senaste 30 åren. Låt oss bara hoppas att låtsasteoriernas ekvationer faller i glömska och att 2009 blir början till en renässans för en ny era av progressiv ekonomisk politik. Liksom att IF Metall står på sig.

Intressant om Politik, Samhälle, Jobb, Arbetsmarknad, Ekonomi, LO, IF Metall

De senaste tjugo åren har en accelererande ekonomisk globalisering i kombination med en vertikal maktförsvagning gjort att regeringar på mer än en punkt blivit obenägna att tackla vår tids trängande frågor. De gamla verktygen för att bedriva en offensiv finanspolitik har plockats bort i samma takt som företagen lämnat nationalstaten. Men politiken har lämnats kvar och söker krampaktigt hålla fast vid status quo-landskapet och gamla paroller. Problemet är att den nationalstatliga demokratin har nått en historisk återvändsgränd och står inför två val: nationell isolering eller en demokratisk överbyggnad som spänner över nationsgränserna.

På varje grundkurs i statsvetenskap beskrivs globaliseringen som ett fenomen som genomsyrar alla samhällsprocesser, eller “avterritorialiserar” som det heter. I själva verket är det kapitalismen som varit framgångsrik i att identifiera nya globala maktarenor och marknader för att å ena sidan vinna fördelar gentemot konkurrenter, å andra sidan för att pressa tillbaka marginalerna. Politiken står vid sidlinjen och kliar sig förbryllat på hakan.

Och när man börjar ta en titt på den stora bilden de senaste decennierna är det tydligt att allt kommer tillbaka till det maktpolitiska vakuum som uppstått i utrymmet mellan folkvalda representanter i nationella parlament och företagsledningar med verksamheter i hela världen. Principerna för arbetsmarknadsregler har satts ur spel när varken kollektivavtal eller minimiregler kan mota låglönekonkurrens av global karaktär i grind. På samma sätt skapar bristen av samordning och fler gemensamma politiska arenor en press på regeringar att avreglera och avveckla lagar och slopa skatter på företagsområdet. Ett land som alltför offensivt marginalbeskattar eller reglerar oönskade bolagsbeteenden får se sina investeringar krympa. En globalisering som ensidigt vidgar inflytandet för bolag kommer också att vidga klyftorna mellan och inom länder.

Socialdemokratin förmådde vara en radikal och progressiv kraft i Sverige eftersom de politiska analyserna och verktygen till reformer sammanföll med både med verkligheten och med en lättstyrd politisk enighet - nationalstaten. Men i takt med att den vertikala maktförskjutningen tagit vid - och bolagens manöverutrymme på bekostnad av politiken tilltagit - har möjligheterna till en genomgripande politisk kompass krympt. Staplar och kurvor blev viktigare än ambitiösa reformagendor. I samma händelsekedja ställde sig fackföreningsrörelsen med armarna i kors och pekade på nationella landvinningar i stället för att ta den fackliga kampen till den globala planhalvan.

Jag tror varken att det är önskvärt eller möjligt att hejda eller backa globaliseringen som fenomen. Dessutom vore det kontraproduktivt. Den ökade handeln i världen har skapat ett oöverträffat ekonomiskt välstånd och lyft många länder ur djup fattigdom. Problemet ligger i att fördelningen av resurser mellan och inom länder på många håll är nästintill obefintlig och den politiska närvaron i globala ekonomiska beslut undermålig. På samma sätt som industrialiseringen skärpte klasskonflikterna och ställde arbetare mot varandra understryker även globaliseringen kapitalismens värsta avarter. Nu är den stora frågan om socialdemokratin är beredd att visa ledarskap. Den politiska rörelse som kommer att lyckas bäst de närmaste femtio åren är den som både klarar av att förstå och omfamna det som händer runt omkring oss just nu, men även tar de politiska konsekvenserna och skiftar fokus från en nationell till en transnationell kontext.

Bristen på övernationella och parlamentariska maktinstrument är dessutom en väsentlig pusselbit i berättelsen om socialdemokratins strukturella försvagning i Europa. Väljarnas dom över socialdemokratin är nämligen till stor del en fråga om legitimitetsbrist, om magra reformprotokoll och en alltför stor diskrepans mellan skildrad och faktisk verklighet. Jag är övertygad om att den breda vänstern måste återerövra demokratin genom att expandera beslutsfattandet till globala arenor. I Europa är det exempelvis kritiskt att ratificera Lissabonfördraget och på allvar inleda ett samtal om hur ett mer demokratiskt och federalt Europa kan tämja och använda världens största marknad för att flytta fram ställningarna och återuppta reformivern.

Som det är just nu blundar socialdemokratin för att den nuvarande maktförskjutningen successivt gräver rörelsens grav. Kapitalismen må vara en bra dräng och politiken en bra herre, men då krävs det också att drängen och herren befinner sig på samma mark. Med hjälp av ett direktvalt, parlamentariskt, EU kan vänstern över hela Europa långsamt börja föra ett nyfiket samtal om framtidens reformer och återuppbygga förtroendet med väljarkåren. Om det är långsiktig förändring som är viktigt, det vill säga.

Intressant om Politik, Samhälle, Europa, EU, Ekonomi, Välfärd, Socialdemokraterna

När höstvindarna tär och tar finns det ingenting som lindrar och tinar upp bättre än ett stycke pulserande soul från geniale Otis. Just den här liveversionen av ‘My Girl’ är dessutom hästlängder bättre än albumversionen. För den som är sugen på mer rekommenderar jag särskilt ‘Blue’-skivan liksom live-inspelningarna från Paris och London.

Intressant om Kultur, Musik, Soul, Otis Redding, Live, My Girl

Efter att ha varit borta från Sverige under närmare sex veckor är det intressant att återigen ta del av den inhemska debatten om sysselsättningen. De senaste veckorna har regeringens spinndoktorer flitigt strösslat nyhetsmedierna med utspel om regeringens “offensiva politik för jobbskapande.” Oppositionen och kritiker har svarat med att reformerna både är för knappa i sitt omfång och dessutom kostar för mycket i relation till effekten på arbetsmarknaden. Och jag håller med. Den svenska arbetsmarknaden befinner sig mitt i en radikal omstöpning och sysselsättningen är mer eller mindre i fritt fall. Aldrig tidigare har det varit mer angeläget att rikta in den ekonomiska politiken på antalet skapade jobb per skattekrona.

Men regeringen väljer en annan väg. Man dammar än en gång av det borgerliga adelsmärket i ekonomisk politik och penslar ofinansierade skattesänkningar för att mota arbetslösheten i grind. Några större, mer långsiktiga investeringar, i infrastruktur, forskning, grön teknologi eller överhuvudtaget långsiktigt tillväxtalstrande projekt uteblir.

Och resulatet är tydligt. Sverige är ett av de länder i västvärlden som har den svagaste återhämtningen på arbetsmarknaden, mycket beroende på ett minimalt krispaket i lågkonjunkturens kölvatten. I stället förlitade sig finansdepartementet på trubbiga skattesänkningar. Tillväxten börjar visserligen långsamt klättra uppåt igen och den ekonomiska kakan kommer sannolikt att börja växa igen under 2010, men problemet är att jobben inte blir fler. Den borgerliga regeringen håller på att återupprepa, och accelerera, samma misstag som den senaste socialdemokratiska regeringen var med och skapade. En jobblös tillväxt.

Konjunkturinstitutet formulerar nyligen analysen av det kommande läget för svensk ekonomi på samma sätt. Men man gör också ett viktigt tillägg. Förutom att arbetslösheten som andel av arbetskraften ökar till 12 procent inom ett år kommer avsaknaden av en tillräckligt expansiv finanspolitik minska den långsiktiga, strukturella, sysselsättningen med omkring 100 000 personer. Igen: med nuvarande politik kommer den naturliga sysselsättningsnivån i Sverige krympa med 100 000 personer.

Några saker behöver göras. Både politiken och lagstiftningen på arbetsmarknadens område behöver moderniseras för att bättre fungera i en tjänstedominerad och mer dynamisk miljö. Dessutom behövs det en återgång till en mer utbudsstyrd ekonomisk politik som mer aktivt kompenserar för fall i efterfrågan under lågkonjunkturer. En socialdemokratisk regering kan inte nöja sig med att se tillväxten skjuta i höjden utan att studera konsekvenserna på arbetsmarknaden, liksom löneutvecklingen för individer med låg- och medelstora inkomster. Problemet med den ekonomiska politiken de senaste tjugo åren är att trots en ofta iögonfallande tillväxt och produktivitetsutveckling har bara den rikaste decentilen i samhället sett löner och levnadsstandard öka. För att på lång sikt höja den strukturella sysselsättningsnivån krävs ett förnyat politiskt kontrakt med Sverige som innehåller massiva offentliga investeringar i utbildning, forskning, bostäder och infrastruktur.

Socialdemokratin måste hitta tillbaka till ett på samma gång pragmatiskt och progressivt samtal om jämlikhet, minskade klyftor och utjämning av inkomster som kombineras med en verklighetsförankrad politik för tillväxt och jobb. Först då kan socialdemokratin återigen inte bara vinna val utan faktiskt även åstadkomma generationell förändring.

På samma sätt kan det aldrig vara moraliskt försvarbart att upprätthålla ett fyra femtedelssamhälle där 20 procent av befolkningen inte gynnas av år av ekonomisk expansion. Då är det någonting fundamentalt och strukturellt fel i utformningen av den ekonomiska politiken. Det räcker heller inte med att nöja sig med 4 procent i arbetslöshet och blunda för ett samhälle som successivt klyvs, mentalt, socialt och fysiskt. Den teoretiska förståelsen för att alla tjänar på att hela samhället bidrar måste märkas och omsättas även i det dagliga politiska utförandet. Politik handlar inte enbart om att vilja; politik handlar om att genomföra.

Annat intressant om Politik, Samhälle, Jobb, Arbetsmarknad, Ekonomi, Socialdemokraterna, Fredrik Reinfeldt, Regeringen