Läste precis att Socialdemokraterna i Tyskland har åkt på stortorsk och har en gnagande känsla av att valresultatet kastar ljus över en större berättelse om socialdemokratins framtid i Europa. Även om segern i Norge, ännu färsk i minne, tjänade som en frisk vind känns det trots allt som att vi bevittnar ett politiskt landskap som tippar till högerns fördel. De många socialdemokratiska regeringarna på 1990-talet känns avlägsna och i land efter land i Europa saknas dynamiska partier med ideologiska reformprogram som vågar tackla samtidens stora utmaningar.
Frankrike, Tyskland och Storbritannien (tidsfråga) är alla skådeplatser för en sargad och idéundernärd politisk rörelse som har misslyckats med att ta utgångspunkt i samhällskritiken.
Någonstans längs den slingriga och förrädiska tredje vägen-stigen – och dess håglösa mittenorientering – tappade den europeiska socialdemokratin kontakten med vanliga människors problem. Man blev ett parti för kurvor och statistik snarare än en röst för människor från alla samhällslager. Samtidigt som en majoritet av Europas regeringar var socialdemokratiska accelererade klyftorna mellan rik och fattig, mellan inflytelserik och maktlös och mellan den politiska aristokratin och samhället. Ett konkret och påtagligt samhälle där människor med låg- och medelhöga inkomster sett sina tillgångar stå stilla medan de högsta inkomstdecentilerna varit de största vinnarna på den ekonomisk boomen. Är det rättvist?
Socialdemokratin förlorar mark därför att idéerna inte längre bärs upp av tanken om att allas insats är lika viktig, om att ekonomisk utveckling ska komma alla till del och att regeringar har nöjt sig med att fyra femtedelar har jobb, väljer att rösta och har inflytande över vardagen. Jag tycker att det är synd. Socialdemokratin borde nämligen vara den kraft som lyfter blicken från politiska vardagsdebatter och inte köper borgerlighetens verklighetsbeskrivning. En gång i tiden var socialdemokratin den politiska rörelse som definierade samhällsdebatten och fann idépolitisk näring i nu- och framtidens stora utmaningar. Inte ett parti som präglas av tafatthet och opinionsängslan snarare än nyfikenhet och förändringssug.
Samtidigt räcker det inte med att nostalgiskt blicka bakåt och damma av gamla biografier för att söka svaren på var dagens socialdemokrati bör ta avstamp. Det handlar inte om att vända sig till samma gamla svar och skyttegravsdebatter för svaren på morgondagens stora frågor. Varje tid har sina samhällsproblem och därmed också sina lösningar.
Den stora frågan är vad som håller på att hända i Europa just nu. Är det en tillfällig era av konservativ dominans eller håller socialdemokratins legitimitet bland medlemsländerna på att urlakas? Och vad händer i Sverige? Är regeringen Reinfeldt en avvikelse från sagan om det socialdemokratiska landet i norr eller sätter den till syvende og sidst punkt för 1900-talets reformarbete? Blev det inte mer än så här?
Eller alstrar pärlbandet av valförluster i stället en ny generation av idéaktivister som tröttnat på status quo-debatterna och förmår stöpa om socialdemokratin till en på samma gång valbar som nyprogressiv kraft?
En sak är åtminstone säker: vi kan bättre.
Annat intressant om Politik, Ekonomi, Samhälle, Europa, EU, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Regeringen, Arbetsmarknad, Jobb
Jag tror faktumet att socialdemokratiska “regeringar har nöjt sig med att fyra femtedelar har jobb” är av helt avgörande betydelse för vitaliteten i den socialdemokratiska idédebatten.
På så sätt känns nu partistyrelsens enkla markeringar om just full sysselsättning som mål positiva inför kongressen, i förhållande till den målsättning om 4% arbetslöshet som delmål – något som sedan istället blev informellt tak för vad vi tolererade, och sedermera tragiskt nog istället ett golv för vad vi verkade räkna med.
Trots att klyftorna har ökat får man inte glömma att fattigare har blivit rikare likväl har rikare blivit ännu rikare. Människors önskan att klara sig utan inblandning av politiker har ökat – att få större frihet och klara vardagen själv. Samhället måste bli effektivare och ställa större krav på oss alla. Vi kommer att uppleva en lång tid med konservativ dominans, fel eller rätt.