Läste precis att Socialdemokraterna i Tyskland har åkt på stortorsk och har en gnagande känsla av att valresultatet kastar ljus över en större berättelse om socialdemokratins framtid i Europa. Även om segern i Norge, ännu färsk i minne, tjänade som en frisk vind känns det trots allt som att vi bevittnar ett politiskt landskap som tippar till högerns fördel. De många socialdemokratiska regeringarna på 1990-talet känns avlägsna och i land efter land i Europa saknas dynamiska partier med ideologiska reformprogram som vågar tackla samtidens stora utmaningar.

Frankrike, Tyskland och Storbritannien (tidsfråga) är alla skådeplatser för en sargad och idéundernärd politisk rörelse som har misslyckats med att ta utgångspunkt i samhällskritiken.

Någonstans längs den slingriga och förrädiska tredje vägen-stigen - och dess håglösa mittenorientering - tappade den europeiska socialdemokratin kontakten med vanliga människors problem. Man blev ett parti för kurvor och statistik snarare än en röst för människor från alla samhällslager. Samtidigt som en majoritet av Europas regeringar var socialdemokratiska accelererade klyftorna mellan rik och fattig, mellan inflytelserik och maktlös och mellan den politiska aristokratin och samhället. Ett konkret och påtagligt samhälle där människor med låg- och medelhöga inkomster sett sina tillgångar stå stilla medan de högsta inkomstdecentilerna varit de största vinnarna på den ekonomisk boomen. Är det rättvist?

Socialdemokratin förlorar mark därför att idéerna inte längre bärs upp av tanken om att allas insats är lika viktig, om att ekonomisk utveckling ska komma alla till del och att regeringar har nöjt sig med att fyra femtedelar har jobb, väljer att rösta och har inflytande över vardagen. Jag tycker att det är synd. Socialdemokratin borde nämligen vara den kraft som lyfter blicken från politiska vardagsdebatter och inte köper borgerlighetens verklighetsbeskrivning. En gång i tiden var socialdemokratin den politiska rörelse som definierade samhällsdebatten och fann idépolitisk näring i nu- och framtidens stora utmaningar. Inte ett parti som präglas av tafatthet och opinionsängslan snarare än nyfikenhet och förändringssug.

Samtidigt räcker det inte med att nostalgiskt blicka bakåt och damma av gamla biografier för att söka svaren på var dagens socialdemokrati bör ta avstamp. Det handlar inte om att vända sig till samma gamla svar och skyttegravsdebatter för svaren på morgondagens stora frågor. Varje tid har sina samhällsproblem och därmed också sina lösningar.

Den stora frågan är vad som håller på att hända i Europa just nu. Är det en tillfällig era av konservativ dominans eller håller socialdemokratins legitimitet bland medlemsländerna på att urlakas? Och vad händer i Sverige? Är regeringen Reinfeldt en avvikelse från sagan om det socialdemokratiska landet i norr eller sätter den till syvende og sidst punkt för 1900-talets reformarbete? Blev det inte mer än så här?

Eller alstrar pärlbandet av valförluster i stället en ny generation av idéaktivister som tröttnat på status quo-debatterna och förmår stöpa om socialdemokratin till en på samma gång valbar som nyprogressiv kraft?

En sak är åtminstone säker: vi kan bättre.

Annat intressant om Politik, Ekonomi, Samhälle, Europa, EU, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Regeringen, Arbetsmarknad, Jobb

Skyller den glesa uppdateringsfrekvensen på att jag inte haft tillgång till internet de senaste dagarna. Har haft ett par intervjuer och tagit några bilder men har tyvärr inte möjlighet att lägga upp dem nu på grund av extremt slö bandbredd.

Igår pratade jag med en man i 30-årsåldern från Baton Rouge, Louisiana, som förlorade delar av sin familj i orkanen Katrina och som kom till Atlanta för ett år sedan för att hitta jobb. Ett år senare har han bland annat jobbat på lager och i en fabrik utanför stadskärnan men när jobbchanserna krympte stod han utan inkomst och är numera hemlös. Nu söker han jobb på daglig basis och försöker hitta en soffa att sova på hos vänner och bekanta. Enligt beräkningar genomförda av USA:s motsvarighet till folkbokföringen har befolkningen i södra Louisiana minskat med närmare 40 procent efter orkanen Katrina.

I dag har jag en intervju bokad med en representant för Atlantas City Council, som tyvärr blev ombokad till en telefonintervju i förrgår.

Är på plats i Atlanta och har hamnat mitt i en period av konstant regn och hög luftfuktighet. Men just nu njuter jag mest av att slippa åka mellan hotell och i stället kunna vara på en och samma plats under en vecka. Veckorna på egen hand har varit slitsammare än jag hade kunnat föreställa mig på förhand. Framför blir man extremt rastlös av all mellantid och väntan som förknippas med intervjuer som i bland ligger med flera dagars mellanrum. I dag har jag mest kikat igenom alla anteckningar och försökt strukturera upp citat och röda trådar för att underlätta komponeringsarbetet hemmavid.

Min morbror, som jag bor hos, fyllde år i går vilket vi delvis firade på en bluesbar i Atlanta och i dag via mer regelrätt födelsedagsmiddag. Ambitionen är att hoppa upp på reportersadeln från och med måndag, med nya intervjuer.

Ingen offentlig komponent som sporrar konkurrensen och pressar priserna mellan sjukvårdssektorns aktörer. Inget tak för avgifter. Inga hinder för försäkringsbolagen att fortsätta neka sjuka människor nödvändig vård.

Det är resultatet av lagförslaget om ny sjukvårdsmodell från senatens finanskommitté som presenterades i dag. I stället innehåller dokumentet en snårskog av undantag, skatteavdrag, subventioner och knepiga regler som inte kommer i närheten av att åstadkomma generell täckning för alla medborgare.

Kommitténs ordförande, konservative demokraten Max Baucus från Montana, hävdade för ett par månader sedan att en längre process skulle garantera ett bättre förslag i kombination med en handfull republikanska senatsröster. Resultatet? Ett urvattnat och tandlöst förslag och noll (0) presumtiva republikanska röster i senaten.

Bilden grumlas ytterligare av det faktum att Max Baucus mottagit närmare 3 miljoner kronor i bidrag från några av USA:s största försäkringsbolag. Hur han på fullaste allvar kan hävda att förslaget ska kunna tas seriöst övergår mitt förstånd. I sin nuvarande form hade förslaget lika gärna kunnat kommit från industrigiganterna själva. För de amerikanska skattebetalarna i allmänhet och låginkomsttagare i synnerhet innehåller den i alla fall inga glädjeämnen. Tvärtom. Förslaget är kostnadsdrivande, oöversiktligt och skulle sätta press på de med minst marginaler.

I bästa fall kan Baucusfloppen vitalisera diskussionerna om att mejsla ut en reform med offentliga inslag som kan hamras genom senaten via den speciella parlamentariska manöver som går under namnet ‘Parlamentary reconciliation method’. Men som det ser ut just nu har demokraterna förlorat initiativet i den i särklass viktigaste frågan just nu och tillåtit republikanerna att definiera spelplanen.

Reformchansens fönster håller långsamt på att stängas för den största demokratiska majoriteten på decennier. Obamas tal i förra veckan lyckades visserligen elda upp partibasen, men knappast konsolidera stödet i kongressen. En sak är säker: Baucus borde vara tacksam om folk överhuvudtaget hälsar på honom i senaten framöver.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Sjukvård, USA, Barack Obama,

View Larger Map

I dag träffade jag ett par volontärer som kampanjade för Shannon Valentine till delstatskongressen. Det var riktigt intressant att höra deras erfarenheter och vilken enorm roll recessionen och sjukvårdsdebatten spelar även i den lokala politiken. Dessutom tog jag lite blandade bilder från orten, däribland Söderns svar på ‘Urban Outfitters’.

Kom fram till Lynchburg omkring halv fem på eftermiddagen. Här är lite bilder från vägen.

Created with Admarket’s flickrSLiDR.

I morgon är sista dagen i huvudstaden och vistelsen rundas av med en intervju av Will Marshall, chef för den demokratiska tankesmedjan Progressive Policy Institute. Han är dessutom en av upphovsmännen bakom ‘New Democrat’-rörelsen och Democratic Leadership Council, ett mittenorienterat initiativ som grundades 1989 och syftar till att göra Demokraterna “mer valbara.” Ska bli spännande att höra vad han har att säga om ekonomin, sjukvårdsdebatten och framtiden för USA:s politiska landskap.

Efter intervjun packar jag och kör söderut, närmare bestämt till Lynchburg, Virginia.

Created with Admarket’s flickrSLiDR.

I dag intervjuade jag omkring femton personer vid de så kallade ‘Tea Party’-protesterna vid Freedom Plaza i Washington D.C, som i princip arrangerades av det republikanska partiet och konservativa och religiösa nätverk. Och aldrig har jag mötts av en sådan inskränkthet och bitterhet. Stämningen var upprörd och folk frågade mig vid flera tillfällen vilken tidning jag kom ifrån, ofta med tillägget “it better not be any of that liberal media.”

Mer eller mindre alla demonstranter jag träffade kom från någon av sydstaterna - North Carolina, Virginia, Florida, Lousiana, Mississippi, Texas - och hade generellt sett en hög medelålder. Notera också att det inte förekommer en enda afro- eller latinamerikan på bilderna. Mångfalden återfanns i stället utanför inhägnaden i form av förbryllade och upprörda DC-bor. “It’s actually pretty sad to see people express such ignorance and distortion on important matters”, berättade en egenföretagare från Maryland.

Mest skrämmande var uttalandet från Earl, en 70 år gammal man från Mississippi: “Y’know, In Europe you got it straight. You ain’t none of them niggers in government. But trust me, he won’t be sittin’ there for long.”

Nedan är ett pärlband av bilder i skiftande kvalitet (hey, jag är skrivande journalist och inte fotograf). Bakgrunden till alla ‘You lie’-skyltar är att Joe Wilson, republikansk kongressledamot från South Carolina, skrek samma fras under Obamas anförande inför kongressens bägge kamrar.

Gårdagen i korthet:

Efter tre timmars tågresa - som började 05:30 på morgonen - plockade jag upp hyrbilen (blev uppgraderad till Ford Fusion) på Union Station i D.C. och åkte till den del av Capitol Hill där jag hade betalat för att hyra ett rum. Jag får nycklarna och blir lämnad, eftersom den jag hyr av skulle tillbaka till jobbet. Innan hon gick berättade hon att de hade haft problem med en stark odör, som “förmodligen kommer från grannen”, liksom många flugor som de inte lyckats bli av med.

Någon timme senare av mejlande och bekräftande bestämmer jag mig för att gå ut och se lite av stan och inte minst äta lunch (klockan är två). Men innan jag hinner ut märker jag att det står fyra polisbilar strax utanför dörren. När jag kliver ut berättar en av poliserna att det förmodligen “ligger en död kropp i grannhuset” och pekar mot fönstret i grannhuset. Fönstret är täckt med flugor från insidan och också på utsidan surrar en stor andel runt. Dessutom visar det sig att rummet där den döda kroppen ligger är vägg i vägg med det rum jag hyr, därav den otrevliga lukten.

Ett kort samtal till den jag hyr av senare får jag pengarna tillbaka och ett pärlband av ursäkter för “the crazines of it all”. Strax därefter ringer jag upp ett hotell strax utanför stadskärnan - som tyvärr kostar tre gånger så mycket som rummet - och checkar in runt sextiden. What a day.