Den etablerade sanningen i amerikansk politik är dels att landet i grunden är konservativt, eller mitten-höger på det politiska spektret; dels att den befintliga majoriteten i representanthuset tenderar att vara aktivistisk medan senaten fungerar som en modererande, konsensusorienterad, motvikt. Varken republikanska excesser eller omfattande demokratiska reformprogram har historiskt lyckats kombinera en majoritet i kongressen med 60 röster även i senaten.

Mycket tyder på att samma mekanismer äger rum i den nuvarande debatten om landets framtida sjukvårdsmodell. Representanthuset, som har en inte obetydlig del progressiva demokrater, kommer med största sannolikhet mejsla ut och rösta igenom ett sjukvårdspaket med public option, det vill säga en offentligt finansierad vård som konkurrerar med de privata försäkringslösningarna. Reforminitiativet har brett stöd i både det demokratiska partiet och i Vita huset, ivrigt påhejat av landets 44:e president.

Senaten är å andra sidan en helt annan historia. Den traditionstyngda kammaren befolkas av en väsentlig andel så kallade centrists eller moderates inom den demokratiska majoriteten om 59 ledamöter. I själva verket rör det sig om demokrater från konservativa delstater som är lite för rädda för att stöta sig inför nästa års senatsval och får lite för mycket lobbypengar från USA:s läkemedelsindustri för att våga stå upp för en heltäckande sjukvårdsreform.

Förr i tiden utgjorde det inte något problem eftersom en handfull ledamöter inom den republikanska minoriteten tillhörde partiets pragmatiska falang, så kallade Rockefeller-Republicans. Diskussionerna präglades av konstruktivitet och samsyn mellan demokraternas mittfåra och liberala republikaner. Dynamiken i senaten var bland annat det som möjliggjorde Lyndon B Johnsons reformansträngningar i form av bland annat Medicare.

Men sedan Reagans revolution inom GOP på 1980-talet har det skett ett betydelsefullt skifte i mentaliteten inom partiet som historiskt värnat frihet för individen och var en nyckelkomponent i avskaffandet av slaveriet. Gradvis knuffades liberala republikaner ut ur partiets big tent och både Newt Gingrichs Contract with America på 1990-talet och valet av George W Bush bidrog till att accelerera trenden ytterligare. Ambitionen var att etablera en permanent konservativ majoritet med ledamöter från partiets högerfalang.

I dag återstår endast 2-3 stycken som kan kännetecknas som pragmatiska, däribland Olympia Snowe. En av partiets mer liberala krafter, Arlen Specter, beskrev nyligen partiet som “hopplöst ahistoriskt och elitistiskt” och gick i stället över till demokraterna.

Konsekvensen har blivit att Obamas ibland väl naiva idé om bipartisanship, partiöverbryggande överenskommelser, mer eller mindre omöjliggjorts av rigida republikanska senatorer med starka intressen inom läkemedelslobbyn. Sedan i våras, när processen med sjukvårdsreform inleddes, har många befarat att den progressiva sjukvårdsplanen med offentliga inslag skulle manglas ned av det kompakta konservativa motståndet i senatskammaren. Och flera demokratiska ledare, bland annat Obama själv, har ibland vacklat i frågan och öppnat dörren för en urvattnad eftergiftskompromiss.

De flesta hade också räknat med att de bägge kamrarnas liberala ledamöter snällt skulle rösta med vilket förslag Obama än ställde sig bakom. Men vad som i stället har hänt de senaste dagarna är att både The Progressive Cacus, en vänstersinnad falang i representanthuset, och liberala senatorer gått samman och hotat med att rösta ner en skjukvårdsreform utan offentliga inslag. Därmed har den viktigaste kraften inom USA:s politiska system satt press på både Vita huset och majoritetsledarna i de bägge kamrarna.

Utvecklingen signalerar att det pågår ett fundamentalt skifte i amerikansk politik och att den gamla sanningen om en konservativ överbyggnad inte nödvändigtvis stämmer. Det är ännu för tidigt att utropa en ny progressiv era i USA, men det erbjuder åtminstone en glimt av vad en mer progressivt rotad politisk tradition kan åstadkomma. Och kanske viktigaste: Obama kan inte räkna med liberala röster genom att regera från mitten under grådaskigt samförståndsflagg.

De närmaste månaderna blir de kanske viktigaste i USA:s historia sedan LBJ:s Great Society-projekt på 1960-talet. 90 miljoner amerikaner saknar helt eller delvis sjukvårdsförsäkring och demokraterna har ett historiskt ansvar att rätta till en av landets kanske allvarligaste orättvisor. Lyckas reformen blir Obama troligen prisad som vår generations stora ledare. Strandar reforminitiativet riskerar han däremot att hänvisas till klubben av mediokra demokratiska presidenter, vid sidan av Jimmy Carter och Bill Clinton.

Intressant om Politik, Samhälle, Sjukvård, USA, Barack Obama, Ronald Reagan, Demokraterna, Senaten, Välfärd, Ekonomi, George W Bush