Ted Kennedy var utan tvekan en av de i särklass viktigaste progressiva krafterna i det amerikanska politiska systemet. Hans ideologiska lyskraft kommer saknas. Med fler politiker som honom hade allomfattande sjukvård varit ett faktum för länge sedan, tillsammans med en betydligt fylligare välfärdsstat, mindre klyftor och fler möjligheter för vanliga människor.

Kennedys politiska vision för USA var nämligen någonting helt unikt; när konservativa demokrater röstade för republikanska skattesänkningar under Reagan och Bush II deklarerade han i stället en svepande och principfast krigsförklaring mot fattigdom, maktlöshet och cynism. När Bill Clinton dödförklarade välfärdsstaten som nyvald president kontrade han, via ett flammande tal i senaten, med hur förfallet i storstädernas förorter och den extrema snedfördelningen i inkomster höll på att slita samhällets masknät itu.

Förhoppningsvis kan Kennedys idéer, ideal och principer fortplantas till nästa generations samhällskritik. Och inte minst till Obamaadministrationens reformsträvanden.

Kennedys beundransvärda politiska arv bjuder dessutom på en viktig läxa för progressivt sinnade av i dag; politik handlar om att gå före när andra tvivlar, om att med intellekt och skärpa åstadkomma konkret förändring. Hans livslånga gärning är en oumbärlig källa till inspiration i en tid när visionerna är få och magra.

Som en homage klistrar jag in ett klipp med hans fantastiska inlägg från förra årets konvent i Denver, som han levererade trots svår sjukdom.

Intressant om Politik, Samhälle, Ted Kennedy, USA, Demokraterna, Idépolitik

De senaste veckorna har ett pärlband av utspel från socialdemokratiska företrädare presenterat reformförslag under förnyelseflagg. Det har handlat om allt mellan skatteavdrag för tjänstesektorn till ett avskaffande av LAS och en försiktighetsprincip i skattefrågan. Debattörerna har betonat vikten av att apellera till medelklassen för att vinna nästa val och helt enkelt skjuta frågor om klassklyftor, jämlikhet och en progressiv mångfaldspolitik åt sidan. Artiklarna har närmast präglats av en räddhågsenhet, ängslan och inte minst ett sviktande självförtroende inför den egna politiken - och trianguleringsverktygen har plockats fram. If you can’t beat ‘em, join ‘em.

Problemet är bara att det är självbedrägeri. Inget politiskt parti vinner långsiktigt mark på anpassning och undfallenhet inför samhällets verkliga problem. I synnerhet inte socialdemokratin. Arbetarrörelsens styrka har historiskt varit att förmått fläta samman ideologiska principer om lika chanser för alla och en hög grad av ekonomisk utjämning med reformer riktade till hela samhället. Därför har Socialdemokraterna aldrig heller varit ett klassparti; politiken syftar till att stärka hela samhället.

Idén om förnyelse som högerorientering är lika felaktig som de som hävdar att socialdemokratin måste gå vänsterut för att vinna väljarnas förtroende 2010. Vad den samtida socialdemokratin behöver allra mest är i stället en rikare idédebatt, självförtroende och engagerade partimedlemmar som för samtal med människor i sin närhet. Förnyelse handlar om att i verklig mening smida de nya idéer och förslag som stärker människors inflytande över sina egna liv. Inte om att uppslukas av villamattornas lyxproblem.

Jag tror att legitimiteten och förtroendet för socialdemokratin gradvis har urlakats i samband med att den politiska kompassen försvann strax efter budgetsaneringen på 1990-talet. Och missförstå mig inte: saneringen var viktig och lade på mer än en punkt grunden för Sveriges urstarka ekonomiska tillväxt de efterföljande tio åren. Men någonstans mellan de sena mötena på finansdepartementet och förstamajtalen på Norra bantorget försvann de bärande principerna och de svepande framtidsvisionerna för socialdemokratin. Vilket väljarna med all önskvärd tydlighet märkte.

Kanske handlar det i stället om att vi i allt för stor utsträckning daltar med både väljarna i allmänhet och medelklassen i synnerhet. När jag pratar med kompisar och bekanta med en bekväm distans till socialdemokratins interna krumbukter är det varken presumtivt vådliga fastighetsskatter eller livspussel som nämns. Snarare att man är frustrerad och besviken över en socialdemokrati som nöjer sig med återställare till status quo när problemen är så mycket större och mer strukturellt rotade.

Det funkar liksom inte med att blunda för att Sverige är det land i västvärlden där klyftorna ökat som snabbast de senaste tjugo åren. Trots socialdemokratiskt regeringsinnehav har den enorma ekonomiska expansionen på 1990-talet inte gynnat låg- och medelinkomsttagare, vars inkomster legat stilla. I stället har inkomstklyftorna mellan de allra fattigaste och de allra rikaste skjutit i höjden och Sverige har den näst högsta ungdomsarbetslösheten i Europa. Börsen har gått upp med 30 procent sedan i januari. Hur mycket märks det i vanliga människors plånböcker?

Det räcker med att ta valfri tunnelbanelinje till någon av Stockholmsregionens miljonprogramsområden för att se var ambitionerna tagit slut. Den gamla och miljöförstörande industrin måste ersättas med en högteknologisk och grön sektor som skapar nya jobb. Offentliga byggnader och bostadsområdena behöver omfattande investeringar för att ge människor självkänslan åter. Och klyftorna måste minska.

Sverige behöver en politik som med lins och lupp hittar och löser vår tids stora samhällsproblem, inte taktiker som ängsligt och kosmetiskt skiftar fokus åt fel håll. Släpp trianguleringen och formulera i stället förslag utifrån en ideologisk samhällskritik. Vi tappar inte medelklassväljare för att vi pratar för lite om “livspussel” eller avdrag på hushållsnära tjänster. Vi förlorar väljare inom alla samhällsskikt för att idéerna är för få och kontakten med vanliga människor för svag. Socialdemokratin kan bättre.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Arbetsmarknad, Socialdemokraterna, Jobb, Mona Sahlin

En jeppe i Paris har snott ihop en video till en av mina absoluta favoritlåtar, nämligen ‘Daughters of the Soho Riots’ med Brooklynbandet The National. Så förbannat vackert.

Här ännu en inofficiell video, till fantastiska ‘Slow Show’.

Och sist men inte minst, en video till samhällskritiska ‘Fake Empire’:

Väntar ivrigt på nästa släpp signerat herrarna från Huntsville, Alabama. Tills dess för jag mätta aptiten med finfina ‘My Aura’ och det pinfärska mixtapet nedan:

Avståndet mellan Socialdemokraterna och Moderaterna har krympt till 5 procentenheter. Samtidigt ligger Sverigedemokraterna och skvalpar omkring fyra procent och skulle enligt den senaste mätningen få en vågmästarroll i riksdagen. Jag ska för en gångs skull avstå från att berätta om min frustration över den svenska socialdemokratins oppositionsroll. Ni har hört det förut.

Den stora frågan är i stället varför Socialdemokraterna ännu inte lanserat ett vitalt och handlingskraftigt program för att både bekämpa krisen och vässa välfärdsstaten? I stället nappar partistrategerna på varje utspel som regeringen gör och triangulerar bort varje ansats till reformambitioner. Urvattnat, oseriöst och beklämmande.

Jag hatar att behöva säga det, men utan nya och friska idéer och en tillkvicknad partiorganisation blir valet 2010 en obehaglig historia: förnyad borgerlig majoritet i kombination med ett xenofobiskt parti som släpar in flyttkartongerna i Sveriges högsta beslutande organ.

Politik handlar om idéer och en vilja till förändring. Att vinna val för maktens skull är både dömt att misslyckas och ett bevis så gott som något på att svensk socialdemokrati dras med en grav idéinfarkt som bara ser ut att förvärras. Utan politiskt innehåll och en konkret agenda är partiet nämligen ingenting annat än en skärva av fornstora dagar.  Händer det inte något dramatiskt den närmaste tiden återstår bara en enda slutsats - Socialdemokraterna förtjänar inte väljarnas förtroende 2010.

Intressant om Politik, Samhälle, Socialdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna

Det brittiska facket har, med hjälp av nummer 44, knåpat ihop ett finfint klipp om vikten av fackföreningar. Tack för tipset, Marcus.

Den etablerade sanningen i amerikansk politik är dels att landet i grunden är konservativt, eller mitten-höger på det politiska spektret; dels att den befintliga majoriteten i representanthuset tenderar att vara aktivistisk medan senaten fungerar som en modererande, konsensusorienterad, motvikt. Varken republikanska excesser eller omfattande demokratiska reformprogram har historiskt lyckats kombinera en majoritet i kongressen med 60 röster även i senaten.

Mycket tyder på att samma mekanismer äger rum i den nuvarande debatten om landets framtida sjukvårdsmodell. Representanthuset, som har en inte obetydlig del progressiva demokrater, kommer med största sannolikhet mejsla ut och rösta igenom ett sjukvårdspaket med public option, det vill säga en offentligt finansierad vård som konkurrerar med de privata försäkringslösningarna. Reforminitiativet har brett stöd i både det demokratiska partiet och i Vita huset, ivrigt påhejat av landets 44:e president.

Senaten är å andra sidan en helt annan historia. Den traditionstyngda kammaren befolkas av en väsentlig andel så kallade centrists eller moderates inom den demokratiska majoriteten om 59 ledamöter. I själva verket rör det sig om demokrater från konservativa delstater som är lite för rädda för att stöta sig inför nästa års senatsval och får lite för mycket lobbypengar från USA:s läkemedelsindustri för att våga stå upp för en heltäckande sjukvårdsreform.

Förr i tiden utgjorde det inte något problem eftersom en handfull ledamöter inom den republikanska minoriteten tillhörde partiets pragmatiska falang, så kallade Rockefeller-Republicans. Diskussionerna präglades av konstruktivitet och samsyn mellan demokraternas mittfåra och liberala republikaner. Dynamiken i senaten var bland annat det som möjliggjorde Lyndon B Johnsons reformansträngningar i form av bland annat Medicare.

Men sedan Reagans revolution inom GOP på 1980-talet har det skett ett betydelsefullt skifte i mentaliteten inom partiet som historiskt värnat frihet för individen och var en nyckelkomponent i avskaffandet av slaveriet. Gradvis knuffades liberala republikaner ut ur partiets big tent och både Newt Gingrichs Contract with America på 1990-talet och valet av George W Bush bidrog till att accelerera trenden ytterligare. Ambitionen var att etablera en permanent konservativ majoritet med ledamöter från partiets högerfalang.

I dag återstår endast 2-3 stycken som kan kännetecknas som pragmatiska, däribland Olympia Snowe. En av partiets mer liberala krafter, Arlen Specter, beskrev nyligen partiet som “hopplöst ahistoriskt och elitistiskt” och gick i stället över till demokraterna.

Konsekvensen har blivit att Obamas ibland väl naiva idé om bipartisanship, partiöverbryggande överenskommelser, mer eller mindre omöjliggjorts av rigida republikanska senatorer med starka intressen inom läkemedelslobbyn. Sedan i våras, när processen med sjukvårdsreform inleddes, har många befarat att den progressiva sjukvårdsplanen med offentliga inslag skulle manglas ned av det kompakta konservativa motståndet i senatskammaren. Och flera demokratiska ledare, bland annat Obama själv, har ibland vacklat i frågan och öppnat dörren för en urvattnad eftergiftskompromiss.

De flesta hade också räknat med att de bägge kamrarnas liberala ledamöter snällt skulle rösta med vilket förslag Obama än ställde sig bakom. Men vad som i stället har hänt de senaste dagarna är att både The Progressive Cacus, en vänstersinnad falang i representanthuset, och liberala senatorer gått samman och hotat med att rösta ner en skjukvårdsreform utan offentliga inslag. Därmed har den viktigaste kraften inom USA:s politiska system satt press på både Vita huset och majoritetsledarna i de bägge kamrarna.

Utvecklingen signalerar att det pågår ett fundamentalt skifte i amerikansk politik och att den gamla sanningen om en konservativ överbyggnad inte nödvändigtvis stämmer. Det är ännu för tidigt att utropa en ny progressiv era i USA, men det erbjuder åtminstone en glimt av vad en mer progressivt rotad politisk tradition kan åstadkomma. Och kanske viktigaste: Obama kan inte räkna med liberala röster genom att regera från mitten under grådaskigt samförståndsflagg.

De närmaste månaderna blir de kanske viktigaste i USA:s historia sedan LBJ:s Great Society-projekt på 1960-talet. 90 miljoner amerikaner saknar helt eller delvis sjukvårdsförsäkring och demokraterna har ett historiskt ansvar att rätta till en av landets kanske allvarligaste orättvisor. Lyckas reformen blir Obama troligen prisad som vår generations stora ledare. Strandar reforminitiativet riskerar han däremot att hänvisas till klubben av mediokra demokratiska presidenter, vid sidan av Jimmy Carter och Bill Clinton.

Intressant om Politik, Samhälle, Sjukvård, USA, Barack Obama, Ronald Reagan, Demokraterna, Senaten, Välfärd, Ekonomi, George W Bush

De senaste dagarna har nyhetsflödet strösslats med positiva nyheter om allt från en högre förväntad efterfrågan till en avstannad arbetslöshetsförändring. Men det återstår fortfarande en hel del att beta av på listan innan allt är business as usual igen. I själva verket är det nu, på tröskeln till återhämtning, som saker och ting kan gå allvarligt snett.

Arbetslösheten är fortfarande extremt hög och produktionsgapet för stort för att kunna se en markant återhämtning. Det i kombination med strama kreditutlåningar riskerar att strypa investeringar och hålla tillbaka den globala efterfrågan en bra bit in på hösten. Vilket i sin tur grumlar utsikterna för världens exportberoende ekonomier, däribland Sverige och Tyskland.

Grafen nedan illustrerar med hjälp av procentuella förändringsvärden för högsta arbetslöshetsnivå att läget är allt annat än cheerio.

BNP-tappet har dessutom varit betydligt större än vad medierapporterna porträtterar. Känslan har nästan varit att krisen är tillfällig och kortvarig medan den egentligen är ett symptom på ett strukturellt systemfel. Grafen nedan visar förändringen i tillväxttakt över tid.

Sist men inte minst, och kanske mest oroande, är att andelen deltidsarbetande utöver ordinarie arbeten är mångfaldigt högre än vid tidigare recessioner. Trots en och annan ljuspunkt i rapporteringen klamrar sig amerikanska hushåll med knappa marginaler fortfarande fast vid alla potentiella extrainkomster. Och då spelar det liksom ingen roll att diverse analytiker och experter börjar korka upp champagnen. Allt handlar om förväntningar på framtiden och med pessimistiska och inkomstängsliga hushåll sitter vi i skiten ett bra tag framöver.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Arbetsmarknad, USA