Moderaten tillika landstingskandidaten Edvin Alam skriver om skillnader i socialdemokratisk respektive borgerlig skolpolitik. Hans slutsats är enkel; borgerligheten “ligger ljusår” före den socialdemokratiska idédebatten. Och kanske ligger det något i det.
Men enligt min mening är det snarare så att borgerligheten och dogmatiker på vänsterkanten har en viktig sak gemensam: en blind övertro på att driftsformen i sig är ett egenvärde. Medan borgerligheten hetsar fram krystade privatiseringar menar en minoritet inom socialdemokratin att kommunala skolor är bättre per se. Bägge sidor på skolbarrikaden pekar därmed ut vem som producerar utbildningen snarare än vad den faktiskt levererar.
I själva verket är det varken borgerligheten eller enögda debattörer vänsterut som sitter på svaren om hur skolan kan öka kunskapsnivån och fostra bättre rustade, och kritiskt ifrågasättande, medborgare. Varken en auktoritär femtiotalsskola eller mysigt proggfluff kommer i närheten av svar på några av utbildningssystemets gordiska knutar. De verkligt pragmatiska åsikterna om framtidens återfinns i stället inom socialdemokratins mittfåra och inom de delar av center- och folkpartiet som ännu inte infekterats av allianskonformism.
På dagens DN Debatt skriver ett pärlband av socialdemokratiska skolpolitiker i Stockholmsregionen på snarlikt tema, nämligen om vikten av att “inte motarbeta friskolorna”. Skribenterna lyfter fram fördelar med friskolan som driftsform och pekar ut dess positiva effekter på pedagogik och elevers utveckling.
Artikeln är välkommen av två anledningar. Dels för att det behövs en fyllig och pragmatisk diskussion om förutsättningarna för en förnyad socialdemokratisk skolpolitik. Och dels för att det är allt för sällan som socialdemokratiska friskolevurmare kommer till tals och argumenterar för ett omfamnande av driftsformen. Artikelns ljuspunkt är utan tvekan idén om ett kommunalt veto med överklagandemöjlighet; en rimlig balans som garanterar demokratiskt inflytande över etableringar. Mer sånt.
Debattartikeln missar däremot den kanske viktigaste huvudpoängen om vad kärnan i en socialdemokratisk skolpolitik bör vara. Artikelförfattarna stirrar sig något för blinda på vilken skolform som är att föredra och för lite på vad skolan faktiskt bör producera i det långa loppet. Det känns liksom lite bakvänt.
Både kommunala skolor och friskolor erbjuder ett smörgåsbord av fördelar och nackdelar, respektive. I vissa lägen är friskolan att föredra då den bättre tjänar mål om dynamik, flexibilitet och nyskapande. Där har kommunala skolor fortfarande en bra bit kvar. I andra avseenden är den kommunala skolan vida överlägsen i kontinuitet, demokratiskt inflytande, hänsyn till socioekonomiska faktorer och en trygghet i utförandet. Men det är inte det som är själva grejen. En progressiv skolpolitik måste i stället formuleras utifrån innehållet och inte ramarna.
De mest verklighetsförankrade och förändringsstöpta idéerna för morgondagens skolpolitik borde vara fokuserade på vilka aspekter av utbildningsväsendet som kan vässas genom att mäta effekterna av kunskapskonsumenterna, eleverna. Debatten måste styras om och handla om de faktorer som till syvende og sidst formar unga människors framtida möjligheter till en meningsfull sysselsättning och en vitaliserad demokratisk utövning.
Det handlar om storleken på klasserna och lärartätheten. Det handlar om utbildningsnivån och behörigheten på lärarna. Det handlar om engagemang bland skolledningar och lärargrupper. Det handlar om andelen stödpersonal, kuratorer och hjälplärare. Det handlar om kunskapskraven och i vilken mån skolans betygskriterier håller måttet. Det handlar om hur socioekonomiska faktorer och klass hämmar smarta elever från att utvecklas då verktygslådan hemifrån inte räcker till. Det handlar på samma sätt om hur konstruerade genusstereotyper fortfarande hindrar en jämställd utbildning. Och det handlar inte minst om vilka kunskaper eleverna faktiskt har när examensdagen väl närmar sig.
Det är en bra bit kvar innan socialdemokratin lyckats knyta samman ett progressivt och verklighetsanpassat utbildningspaket utifrån faktorerna ovan. Först och främst är det hög tid att försöka blicka bortom de ideologiska låsningarna i skolpolitiken och mejsla ut vilka kriterier man vill se för framtidens utbildning. En bra början kan vara att skärpa granskningen av friskolornas verksamhet och likrikta kraven mellan de bägge driftsformerna. Dessutom skulle det behövas hard facts om tillståndet i den svenska skolan och var de största bristerna finns. Varför inte anställa en stab av akademiker på 68:an som kan släppa en big ass-rapport om var den svenska skolan befinner sig i dag? Och därefter definiera mål och medel för den socialdemokratiska skolpolitiken.
En sak är säker: frågetecknen är för många och svaren för grumliga. Innan socialdemokratin på allvar kan återerövra skolpolitiken krävs handlingskraft, eftertanke och en framåtsyftande debatt utan skygglappar.
Intressant om Politik, Samhälle, Utbildning, Friskolor, Socialdemokraterna, Stockholm, Moderaterna, Skolpolitik
Intressant skrivet men vad betyder “proggfluff”?
Hannes:
Typ: mycket snack om deltagande, öppenhet och mångfald men väldigt lite konkret.
Jaha vad var det för radikalt med detta inlägg. Alliansen jublar när du och andra liberaler hyllar det marknadsanpassade friskolesystemet vi just nu har. Det mest högerorigenterade systemet i världen. Läs mitt inlägg och begrunda. Driftsformen är viktigare för innehållet än vad du tror!
Björn Andersson; Jag tycker det är väldigt tråkigt att du ser den skolpolitiska debatten som ett sätt att bedriva innehållslös plakatpolitik. Politik handlar inte om att göra folk förbannade eller sura.
Daniel; Jag har bilden av att det är en felaktig bild som sprids runt av Alliansens (främst Moderaternas) skolpolitik. Som jag skrev tidigare lämnade vi diskussionen om driftsformen för flera år sedan och fokuserar på det Robert Noord med flera vill att politiken ska göra istället. Vid sidan av detta finns det en stor diskussion om vad som är “the next step”.
Pingback: Björn the butcher « Edvin Ala(m) 3.0
Björn:
Radikalt eller inte, syftet med inlägget var att diskutera skolpolitiken i ett mer funktionellt ljus. Problemet i dag är att man enbart pratar om systemfrågan och därmed glömmer bort vad skolan ska åstadkomma i det långa loppet.
Genom att reglera friskolan mer, med samma krav som på den kommunala, och införa ett kommunalt veto skapas en vettigare balans mellan olika driftsformer samtidigt som man bättre drar nytta av friskolans positiva aspekter. Och då blir inte driftsformen speciellt intressant längre. Huvudanledningen till att friskolan inte fungerar som den ska handlar om att det ställs för låga krav så att exempelvis Kunskapsskolan kan sänka betygskraven och skala bort stödundervisning. Men det är inte ett problem med driftsformen i sig, snarare i lagar och regler från Skolverket. En väl fungerande friskolesektor sporrar, inspirerar och utmanar de kommunala skolorna. Hur kan det vara dåligt?
Att påstå att Sverige skulle ha det mest “högerorienterade systemet i världen” är för övrigt ingenting annat än ren lögn. Den svenska skolan, oavsett driftsform, finansieras via skattsedeln och är tillgänglig för alla vilket är långtifrån fallet med stora delar av västvärlden.
Däremot skulle framför allt gymnasieskolan må bra av att regionaliseras – gärna via ett regionparlament – för att bättre motsvara den ökade rörligheten bland elever. På så sätt skulle det dessutom bli betydligt lättare att komma till bukt med segregationen mellan skolor och elever.
Edvin:
Min bild är ändå att Moderaterna dogmatiskt klamrar sig fast vid friskolan som lösning och pratar för lite om vad skolan ska göra. Kanske handlar det om att politiken syftar till att skolorna själva ska bestämma innehållet, eller av idépolitisk slapphet. Vad vet jag. I själva verket är skillnaderna mellan socialdemokratin och borgerligheten mycket stor, i synnerhet inom skolpolitiken.
När Moderater är inne och hejar på och går emot oss som vill arbeta för en mer radikal socialdemokratiskt skolsystem. Då borde du Daniel och flera Socialdemokrater fundera om det är både skolsystemet och innehållet som det är fel på. En frisk skoldebatt innehåller två sidor som stöter och blöter gentemot varandra. Inlägget du skrev just nu är samma inlägg som finns i min blogg skrivet av politiker i Alliansen.
MVH Björn
Björn:
På vilket sätt tycker du att moderater hejar på? En inte alltför vild gissning är att de flesta partimedlemmarna inom Moderata samlingspartiet är rätt kritiska till att reglera friskolornas verksamhet. Min bestämda uppfattning är att friskolan ska vara jämställd med den kommunala skolan och åläggas samma krav och riktlinjer. Moderaternas vision för den svenska skolan är att skapa en helt avreglerad skolmarknad med friskolor som dominerande aktör. Jag vill utöka antalet anställda inom skolan och höja kvaliteten genom vässade lärarutbildningar. Mitt inlägg handlar dessutom om strukturella orättvisor som klass, genus och segregation. Knappast vardagsmat bland borgerliga debattörer.
En frisk skoldebatt innehåller prövande argument, inte dogmatiskt systemkramande.
Pingback: Tänt var det här! « Annas betraktelser
Du påstår att “en väl fungerande friskolesektor sporrar, inspirerar och utmanar de kommunala skolorna”, och frågar oss sen hur detta kan vara dåligt. Mitt svar är att det visserligen kanske inte är direkt dåligt, men däremot jävligt onödigt! Själva det faktum, att vi måste införa ett kapitalistiskt checksystem (skolpengen) för att lösa framtidens utmaningar inom skolan, visar väl på hur sjukt saker och ting har blivit under den borgerliga hegemonins härjningar! Och ja, vårt skolsystem här i Sverige är mer “höger” än t.ex. USA’s skolsystem, där du antingen går i den skattefinansierade och offentliga skolan, eller betalar en bra slant för något privat “alternativ”. Problemen i, och utmaningarna, i dagens skola, är att skolvärlden blir allt mer byråkratiserad, samtidigt som den blir mer och mer “av-pedagogifierad”. Det är alltså här problemet ligger, hur kan vi få skolan att fokusera på pedagogik, metodik och didaktik, istället för byråkrati och budget kalkyler? Jag tror inte lösningen ligger i att släppa in marknadskrafter, kapitalister och allehanda nissar in på skolans område. Lösningen ligger i hur vi bygger upp skolan, och utformar skolpolitiken, på central nivå.
Du skriver även i den efterföljande debatten att du tar upp “orättvisor som klass”, vilket är roligt att du tar upp, då ditt inlägg saknar allt vad klassperspektiv heter. På vilket sätt gynnas företeelser som klasskamp, utjämning av klyftor och demokratisering, av att arbetarklassens barn går i skolor drivna av kapitalister? Att hävda att arbetarklassen som samhällelig grupp gynnas av att drillas till samhällsmedborgare gynnas av att göra så hos vinstdrivande företag, där stora delar av “skolpengen” går in i någon anonym kapitalists ficka – det är att upp visa avsaknad av klassanalys, avsaknad av patos, ja att göra så och sedan hävda att man för arbetarnas intressen, det är det som vissa debattörer menar med att du låter “borgarna heja på”.
Nima:
Själva grundbulten i socialdemokratin handlar om att utnyttja kapitalismens styrkor – effektiv allokering av resurser på marknader – för att åstadkomma samhälleliga mål. Men problemen uppstår när marknadskrafterna blir för otyglade och bortom demokratisk kontroll och insyn. Marknaden är en bra dräng men en dålig herre.
Friskolor bidrar med viktigt nytänkande och pedagogik som höjer kunskapsnivån. Samtidigt finns det stora strukturella problem som behöver rättas till. Kommunerna måste få mer att säga till om och vinsttak för bolagen etableras. Det är helt och hållet en fråga om politiska ambitioner.
Vår syn på klassbegreppet skiljer sig uppenbarligen åt på ett väldigt fundamentalt plan. För det första tror jag inte att arbetarklassen kan definieras som en enhetlig grupp, eller att det är eftersträvansvärt att bedriva någon form av klasskamp. Klassklyftor är en social skiktning som uppstår därför att inkomstspridningen är för hög och utjämningen för låg, men lösningen ligger inte i att riva upp det sociala kitt som håller samman välfärdsstaten. En ekonomisk politik med socialdemokratiska förtecken kombinerar marknadens effektivitet med politiska mål om social jämlikhet och rättvisa. Där är friskolan en viktig pusselbit.
Problemet med friskolesystemet är ju att man undandrar den demokratiska inflytandet. Kommunerna ansvarar för skolan och när man då inte har kontrollmöjligheten över en rad av de skolor som verkar inom kommunens gränser så finns det ingen möjlighet att planera på ett effektivt sätt, dvs. möta tillgång (lokaler mm.) och efterfrågan (elever). Istället blir det frågan om att man står där med tomma lokaler om elevunderlaget minskar. I Helsingborg har konsekvensen blivit att man har lagt ner kommunala skolor pga. friskolorna har lagt beslag på elever. Men det är ju logiskt i en marknadsekonomi. Men jag anser inte att marknaden skall tillämpas på ett sådant viktigt område som skolan. Alltså ett tydligt brott mot vår ideologi, dvs. den sociala och ekonomiska demokratin. Sedan kan man ju ifrågasätta det där kring vad friskolorna tillför, ett exempel är de religiösa friskolorna, ett annat är skolor vars pedagogik härstammar från 1800-talet (Sic!) och således inte tillför något nytänkande.
Istället borde man verka för att förena egenmakten med det demokratiska inflytandet. Låt verksamheten ägas av det offentliga men låt personal, föräldrar och elever få mer att säga till om. (kommunala friskolor? intraprenad?) Vissa generella beslut för en effektiv hushållning förenat med att större delen av verksamheten styrs av brukarna. Jag ser ingen anledning varför det inte skulle gå att förena. Skolor drivna av skolföretag bygger ju bara upp andra maktstrukturer (VD, styrelse mm.) som dessutom inte är, som är fallet med kommunen, demokratiskt.
Martin:
Du har helt rätt. Just därför behövs det en kombination av ökad demokratiskt inflytande och en ökad regionalisering av skolan för att undvika socioekonomiskt negativa effekter. Att reglera en marknad för att åstadkomma politiska mål är dessutom helt i linje med den socialdemokratiska idétraditionen. Jag blundar absolut inte inför att friskolan står inför problem, men därmed sagt att hela skolformen ska slopas.