De senaste officiella siffrorna från Kina skvallrar om ett land som, trots en global recession, växer så det knakar. För ett par veckor sedan kom rapporter om att den kinesiska BNP-tillväxten ligger på närapå 8 procent, att jämföra med krympande marknader på annat håll i världen. Landet upplevde egentligen bara en regelrätt svacka under det första kvartalet i år och har fortsatt ångat på i ett imponerande högt tempo.
Men, och det här är ett viktigt men, till skillnad från en tidigare exportstyrd tillväxt närs den svällande ekonomin av helt andra inkomstkällor. Omkring nyår offentliggjorde landets regering nämligen ett jättelikt stimulanspaket på omkring 600 miljarder dollar, något mindre än den amerikanska motsvarigheten på 787 miljarder dollar.
Bryter man ned paketet i relation till befolkningsmängd blir siffrorna dock inte lika iögonfallande. 600 miljarder dollar fördelat på en befolkning om 1,3 miljarder personer blir inte mer än 4,6 dollar per person. Motsvarande siffra för USA blir 26 dollar. En enkel slutsats skulle därmed kunna vara att det amerikanska paketet – som både i absoluta och relativa tal är större – är mer effektivt i recessionsbekämpningen.
Men en viktig skillnad mellan USA och Kina är förstås styrformen. Där det amerikanska hjälppaketet sipprar ut i ekonomin efter kompromisser i senat och kongress pumpade den kinesiska staten på kort tid enorma summor direkt in i inhemska företag. Så sent som i april och mars åkte en kinesisk delegation till Europa för att hämta hem exportkontrakt. För ett par veckor sedan upprepades shoppingturen, den här gången med kinesiska staten tillsammans ett pärlband av trettiotalet bolag. Skillnaden avspeglar även den mellan en dynamisk demokrati och en totalitär marknadsekonomi; där demokratin är avvaktande, prövande och deliberativ är diktaturen responsiv, effektiv och obeveklig.
Den globala trenden går utan tvekan mot en mer bipolär ekonomisk maktbalans där kinesiska och amerikanska intressen ställs mot varandra, inte minst i ljuset av en mycket svag utveckling på den europeiska kontinenten. Risken finns att det kinesiska exemplet med omfattande rörlighet för varor och tjänster kombinerat med minimala fri- och rättigheter för medborgarna fungerar som ett globalt föredöme för tillväxt och välstånd. Det framstår inte som helt osannolikt att både ett och annan grumlig semi-demokrati sneglar på den asiatiska draken för att mejsla ut ett eget framgångsrecept. Världen behöver fler framgångsrecept som knypplar samman demokrati och en reglerad marknad; inte statskapitalistiska diktaturer som förenar det värsta av två världar.
En kinesisk ekonomi som växer kan därför inte enbart reduceras till en viktig exportpartner som gynnar den globala tillväxten. I förlängningen innebär det nämligen ett skifte i balansen mellan demokratier och diktaturer. Det kinesiska exemplet understryker därmed vikten av ett friskt, öppet och progressivt samtal om demokratins roll i det globala ekonomiska och politiska systemet. Dessutom är det i praktiken dödsstöten på den nyliberala uppfattningen att marknadsekonomiska modeller per automatik föder demokrati och öppenhet. Kina bevisar med all önskvärd tydlighet att så inte är fallet. Däri ligger också en viktig vattendelare; mellan de som nöjer sig med en hög tillväxt som grunden för ett framgångsrikt samhälle, och de som menar att det finns ett egenvärde i folkligt beslutsfattande och politikens sprängkraft
För att demokratin ska fortsätta vinna mark också under nästkommande decennier krävs en långsiktig strategi och deklarationer som sträcker sig bortom ekonomi och handel. Det är därför hög tid att börja lyfta blicken från staplar och kurvor och börja diskutera själva grunden för den moderna demokratin. Rösterna måste bli tydligare, exemplen fler.
Intressant om Politik, Ekonomi, Kina, USA, Samhälle, Världen
Som vanligt en “journalist” som inte kan svenska. Det heter förpliktar, inte förpliktigar.
Hej Akademiker,
Både “förplikta” och “förpliktiga” fungerar alldeles utmärkt. Det är mest en smaksak.