Som sympatisör av det tankekitt som hör hemma på den vänstra halvan av det politiska spektret förvånas jag inte sällan av den naivitet och människofrånvända nationalism som präglar vänsterns och den progressiva rörelsens syn på internationella frågor. Bistånd, humanitär hjälp och demokratiprojekt ses som självklara länkar i en välståndsalstrande utrikespolitik, men så fort det kommer till militära eller säkerhetsrelaterade ingripanden plockas argument om om så kallad folkrätt - som egentligen borde heta statsrätt - och mer eller mindre diffusa självständighetsklausuler fram. Historien kryllar av exempel på hur i övrigt demokratiskt och humanistiskt sinnade individer inom den breda vänstern blundar för diskriminering, förtryck och massförföljelser i totalitära och korrupta regimer.
Utvecklingen som skett sedan 11 september 2001 kallas i bland för en “ny era”, en värld som över en natt stöptes om med fundamentalt annorlunda logik och uttryckssätt. I själva verket fungerade terroristattackerna 11 september som en historisk kompressor, eller tidsaccelerator om man så vill. Under de tio, femton, år som föregick 11 september 2001 kokade nämligen missnöjet inom exempelvis islamistiska sammanslutningar mot respektive amerikanska administrationers utrikes- och säkerhetspolitik. Skillnaden var bara att extremismen inte tog sig tillräckligt tydliga uttryck för att västvärlden skulle inse spännvidden och risken med en ökande intra- och interregional polarisering. Eller snarare: uttrycken fanns men inte på hemmaplan.
Några saker är viktiga att slå fast. Extremism i alla former är ett hot mot långvarig demokrati, ömsesidig handel och för människors frihet runt om i världen. Varje progressivt sinnad individ har ett ansvar att mejsla ut reformer som syftar till att uttolka och minimera inflytandet från terroristorganisationer. Och västvärlden har i synnerhet ett ansvar i att kombinera en förändrad utrikespolitik med en ökad militär kapacitet i de områden som dras med de högsta riskerna. Misslyckas vi med att hantera - och lösa - de akuta problem som samtiden står inför riskerar klyftorna mellan världens fattiga och rika länder att öka och möjligheterna att utvidga demokratin till fler länder att minska. Då krymper chanserna att få fler röster att höras i alla världens hörn.
Men det är förstås viktigt att göra en åtskillnad mellan instabila stater - där mer eller mindre organiserade extremistgrupper hotar närområdet - och renodlade diktaturer som prioriterar bronsstatyer framför massvält. Medan de sistnämnda utan tvekan i politisk mening förnekar miljontals människor frihet och yttrandefrihet (och inte minst Ben & Jerry’s-glass) utgör inte alla ett omedelbart hot mot omvärlden. Där hjälper det knappast att med militära medel vrida makten ur greppet på den styrande regimen. Tvärtom krävs ett långsiktigt och mödosamt arbete för att öppna upp samhället och stöda de folkliga motståndsrörelser som eventuellt finns. Ingen bomb i världen kommer att befria Nordkoreas folk.
De mest alarmerande tendenserna finns i stället i länder som Pakistan, Somalia, Irak och Afghanistan. I samtliga fall finns en hög grad av militanta organisationer med fundamentalistiska förtecken som hotar stabiliteten inte bara inom det egna landet utan även för regionen i stort. För att motverka en vidare spridning av inflytande krävs en samordnad insats från västvärlden, där den militära och diplomatiska kapaciteten finns. Det fungerar inte att, som i Irak, gå in och bedriva krigföring under ett par år för att sedan dra sig tillbaka. I stället borde den militära närvaron övergå i samhällsbyggande verksamhet, med ingenjörer, läkare och lärare. På samma sätt är det kritiskt att dramatiskt öka truppnärvaron i Afghanistan i allmänhet och vid den nordöstra gränsen mot Pakistan i synnerhet. Där finns de mest organiserade terroristcellerna som utgör det enskilt största hotet. Så sent som i går uppmanade exempelvis Al Qaedas andreman att trappa upp striderna mot de styrkorna, “med alla till buds stående medel”. Rebellernas kontroll av större delen av Somalia kan långsiktigt innebära att de demokratiska strävandena i ett redan sargat östra Afrika hämmas.
En ökad militär närvaro måste också flätas samman med ett ökat ansvar för länderna i väst. USA måste fortsätta bryta banden med sin historiskt dogmatiska syn på världspolitiken, vare sig det rör sig om kallsinnig realism eller oberäknelig neo-konservatism. Obama har gjort välkomnande avsteg från de två senaste presidenternas utrikesdoktriner, men det krävs ytterligare förnyelse för att åstadkomma verkliga framsteg. Respekten för särskilt Mellanöstern måste förtydligas och administrationens vilja att lägga grunden för självständiga, självstyrande, demokratier måste stärkas. Det gäller särskilt för Iran, som av den förre presidenten klumpades samman med allt som för stunden ogillades i världen. Landets känsliga historia och invecklade band med USA tillåter inte varken styvnackade linjetal eller subtilt utformade hot. Där har Obama och det amerikanska utrikesdepartementet än så länge valt en klok balans mellan diplomati och öppenhet mot Ahmadinejad och återkommande hänvisningar till folket som den viktigaste beslutsfattaren. Men mer behöver göras för att vidare undergräva den islamistiska regimen och lägga grunden för en folkvald och öppen demokrati. Banden mellan Europa, USA och andra demokratiska länder behöver stärkas för att etablera en multilateral säkerhetsmodell.
EU måste inse att det inte räcker med att stå och tjura vid sidlinjen. Någon form av fördrag som tydligare definierar en gemensam utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik måste antas för att kunna fungera som en progressiv och global röst. Det hänger naturligtvis samman med en större idé om att luckra upp nationalstatens roll och bygga en välfärdsunion p å medborgarnas villkor. Det är hög tid för Europa att ta ansvar för att bryta ned terroristorganisationer som Hizbollah och Al Qaida och etablera långsiktigt fungerande institutioner som tjänar folket och inte korrupta regimmonarker.
Ovanstående kan tyckas kontroversiellt men främjar den breda vänsterns mål om global demokrati och solidaritet, med den enskilda individen som viktigaste beståndsdel. Rörelser, individer och organisationer som hotar människors säkerhet och rättigheter står i direkt motsats till idén om demokratin som den överordnade principen. Det är hög tid att sluta dalta med förtryckande regimer. Världens konflikter är för många för att negligera och vår tid kräver ledare som vågar genomföra konstruktiva lösningar på komplicerade problem.
Intressant om Politik, Samhälle, Internationellt, Al Qaida, Terrorism, Hizbollah, USA, EU, Afghanistan, Irak, Iran, Pakistan, Somalia, Barack Obama
