Och plötsligt hände det. Det progressiva regeringsalternativet tog sig i kragen och lanserade ett smart, konkret och framför allt klokt förslag inför nästa års riksdagsval. Idén om att återlansera en form av fastighetsskatt, med ett par viktiga förändringar, är en välkommen nyhet både för skattebetalarna och för framtida reformmöjligheter. Låt mig förklara.

En fastighetsskatt är världens i särklass bästa skatt, av flera anledningar. Först och främst därför att den skapar få störningar då den inte drabbar till exempel konsumtion eller ger andra negativa effekter i ekonomin. Marginaleffekterna är minimala. Fråga vilken NEK-professor som helst. Den är dessutom, till skillnad från inkomstbaserade skatter, förutsägbar över tid och fungerar som en fyllig inkomstkälla i statskassan.

Det som hände när regeringen paketerade om skatten till en fast avgift strax efter makttillträdet var att man kapade bort en av de viktigaste inkomstkällorna för svensk ekonomi. Det i kombination med ofinansierade skattesänkningar och konsumtionsdestruktiva reformer är några av anledningarna till att svensk ekonomi har det betydligt tuffare än jämförbara europeiska länder. Det var kul så länge festen varade, men bakfyllan blir liksom lite jobbigare. En fastighetsskatt garanterar en viss inkomst över tid och gör det lättare att bedriva en kontracyklisk finanspolitik i dåliga tider. Att avskaffa densamma innebär i praktiken att staten skalar bort sin viktigaste inkomstkälla.

En taxeringsvärdebaserad skatt på fastigheter resulterar även i att det sker större flyttkedjor mellan villamarknader och hyres- och bostadsrättsmarknader. När skatten paketerades om till en avgift - och reavinstskatten höjdes - valde fler att stanna kvar i sina villor när priserna sköt i höjden. Samtidigt blev det betydligt svårare att göra en bostadsresa från hyres- eller bostadsrätt. Den borgerliga regeringen cementerade därmed den befintliga bostadsmarknaden och plockade bort viktiga incitament för social rörlighet mellan i synnerhet storstadsregionernas olika delar. Balansen på bostadsmarknaden tippade markant över till villasegmentets fördel, som i dagsläget är den i särklass mest fördelaktiga boendeformen rent skattemässigt. Och tro det eller ej: det är ingen mänsklig rättighet att bo i villa. På samma sätt som en för hög hyra gör att man måste flytta är det fullt rimligt att samma princip ska gälla även för villor. Alldeles oavsett om det gör borgerliga väljare kinkiga eller inte.

Men det är faktiskt inte bara en fråga om mer slantar i statskassan eller ytterligare reformmöjligheter för en progressiv agenda. Tvärtom är en skatt på fastigheter en av hörnstenarna för offentliga finanser som står emot starka konjunkturväxlingar och spekulationsbubblor. En av anledningarna till att recessionen slagit så hårt mot Sverige är just det faktum att en minimal fastighetsavgift accelererade överhettningen på boendemarknaden. Det blev helt enkelt mer attraktivt att spekulera i fastigheter.

Oppositionens förslag till ny fastighetsskatt är ett bra steg på vägen. Förslaget går ut på att höja skatten på villor med höga taxeringsvärden och samtidigt sänka den för hyres- och bostadsfastigheter. Det innebär att progressiviteten i skatteskalan ökar, till förmån för låginkomsttagare, och att incitamenten för att bygga lägenheter vässas. Positiva effekter av reformen blir även att inkomsterna till statskassan ökar, rörligheten på bostadsmarknaden ökar och att byggsektorn stimuleras. Utslaget av reformen blir dessutom ännu större om subventioner för hyresrätter återinförs.

För min del hade jag gärna önskat att det rödgröna regeringsalternativet hade låtit reformen omfatta skattehöjningar på en ökad andel av villamarknaden, liksom mer generösa sänkningar för mindre lägenheter. Men förslaget lägger åtminstone grunden för en rättvisare beskattning och en boendemarknad som präglas av balans, kontinuitet och ökad egenmakt för hushåll med små marginaler.

Intressant om Politik, Fastighetsskatt, Almedalen, Samhälle, Ekonomi, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Mona Sahlin

Intressant om Musik, Kultur, Young Jeezy, Rap, Hip Hop, Berns

Av någon anledning har jag helt lyckats missa The Kid Daytona, en otroligt talangfull ordsmed från Bronx. Under 2008 släppte han trevliga mixtapet ‘A Tribe Called Fresh‘, som bjöd på avantgardistiska ordkrumbukter och dessutom lyckades vara en värdig hyllning till originalet. Nästa installation, albumet ‘Come Fly With Me’, släpps om exakt sex dagar.

Här är ett par tips:

‘Air Born’ tillsammans med UGK-legenden Bun B. 6th Sense har producerat sitt livs beat och både ungen och sötebrödet lägger förstklassiga verser:

Storslagna elektroångande ‘Twilight’, producerad av Jet Stream:

Ett spår från ‘A Tribe Called Fresh’:

Fly Shit:

Tonen inför höstens sammandrabbning om den amerikanska sjukvården har skärpts rejält bara de senaste dagarna. Obama och lejonparten av senaten vill introducera ett offentligt, Medicare-liknande, alternativ som konkurrerar vid sidan av befintliga försäkringslösningar från HBO:s. Tanken är att det offentliga alternativet mer eller mindre kommer att konkurrera ut de privata försäkringslösningarna på sikt, eftersom både pris och täckning är svårslaget. Sinnrikt och betydligt mer genomtänkt än att försöka sig på en renodlat offentlig sjukvårdsmodell av europeiskt snitt. USA är USA, trots allt.

Men det mesta tyder på att det kommer att bli svårt att skrapa ihop 60 filibustersäkra röster bara inom loppet av ett par månader. Demokratiska senatorer från konservativa delstater vacklar i frågan och har troligen nästa års senatsval i bakhuvudet. Max Baucus, en förhållandevis konservativ demokratisk senator från Montana, håller som bäst på att snickra ihop en ytterst begränsad sjukvårdsreform som i princip bara attackerar högstanivåerna på försäkringspriset. Risken finns att förslaget urholkar stödet för det förslag som har starkast stöd bland liberala (i amerikansk bemärkelse) demokrater i senat och kongress.

Medan demokraterna, i vanlig ordning, har svårt att bestämma sig slipar den decimerade republikanska oppositionen knivarna och lanserar ett pärlband av annonser som syftar till att svartmåla alla försöka till en mer heltäckande sjukvårdsreform. Lösningen, enligt deras mening, är i stället att införa ökade inslag av skatteavdrag för att täcka en större andel av befolkningen. Modellen känns igen. På samma sätt som republikaner och PAC:s - Political Action Committees - sköt Clintonadministrationens sjukvårdsambitioner i sank för 16 år sedan samlar sig den amerikanska högern än en gång för att grusa landets kanske viktigaste välfärdsreform sedan 1960-talet. Frågan är om administrationen - som tyngs av en knackig ekonomi, kommande miljöreformer, situationen i Iran och två parallella krig - förmår stå emot högerns kritikstorm och samla de egna leden inför slaget om sjukvården. Nu eller aldrig.

Intressant om Politik, Samhälle, Barack Obama, Välfärd, Sjukvård, Republikanerna, Demokraterna

Året är 1972 och Joan Baez framför fantastiska ‘Prison Trilogy’ på Sing Sing-fängelset i New York. They don’t make songs like this anymore.

Kompisen och  På stan-knegande C har svarat på en läsarfråga angående decaf här. Som något av en decafkonnäsör tycker jag att det är förbannat synd att inte fler kaféer tar sig i kragen och köper in lite koffenfria bönor och espressoshots. Så dyrt kan det liksom inte vara. Det är dessutom lite otippat att Stockholm - som är så skitnödigt ängsligt att aspirera på metropolstatus - inte erbjuder vad vilken annan miljonstad som helst tar för självklart.

By the grace of god, kan inte Starbucks klämma in sig på kaffemarknaden så att decafkonkurrensen vässas ett par snäpp?

Ett ställe, som min gode vän glömde, har dock ett helt sagolikt decafalternativ, nämligen Mellqvist vid antingen Sankt Eriksplan eller Mariatorget. Rekommenderas. För den som tröttnat på att flåsa runt bland kafédiskarna i jakt på en välsmakande och giftfri kopp kaffe finns det ett betydligt billigare och mer pk-mässigt alternativ: rättvisemärkta kaffebönor på ekobutiken Good Store på Skånegatan. Revolutionen börjar i en kaffekvarn.

Regeringens “offensiva åtgärder mot lågkonjunkturen” har uppenbarligen inte burit frukt. Är någon förvånad?

En av världens, med rätta, mest bespottade ledare “valdes” ånyo till president i gårdagens presidentval i Iran. Oppositionen under ledning presidentkandidaten Mousavi - som enligt valbyrån fick omkring 35 procent av rösterna - anklagar dock Ahmadinejad för omfattande valfusk. Strax efter att landets officiella valbyrå offentliggjorde valresultatet strömmade oppositionella till gator och torg för att protestera mot ett, enligt dem, felaktigt resultat. Landets myndigheter har som en konsekvens stängt av alla sms- och mobiltrafik för att förhindra ytterligare organisering, erfar nyhetsbolaget Al Jazeera.

De första siffrorna från vallokalerna indikerade ett rekordstort valdeltagande, vilket bedömare hade hoppats skulle medföra stärkta chanser för oppistionskandidaten Mousavi. Men när mer eller mindre alla röster hade räknats rapporterade landets valbyrå att den sittande presidenten fått uppemot 65 procent av rösterna.

Därmed grusades en av årets kanske viktigaste chanser för att skifta balansen i världspolitiken och förändra relationerna mellan framför allt USA och Iran, liksom USA och Mellanöstern som helhet. En mer moderat president i Iran skulle dessutom kunna lägga grunden för en mer nyanserad dialog kring Israel och Palestina.

Mahmoud Ahmadinejad har kört Iran i botten sedan han valdes till president 2005, bland annat genom ett skenande underskott i statsfinanserna och en rekordinflation som bara överträffas av Zimbabwe. Starkast stöd åtnjöt han i urbana områden i allmänhet och bland fattiga i synnerhet. Både under den förra och den här valrörelsen baserades en stor del av hans program på löften till fattiga. De vidlyftiga reformlöftena har i praktiken resulterat i massarbetslöshet, ett urlakat universitetsväsende och grumlade relationer med omvärldens aktörer.

Även om politiken i Iran till stor del styrs av å ena sidan landets högsta andlige ledare, Ayatollah Sayyid Ali Khamenei, och å andra sidan det konservativt dominerade Väktarrådet hade en förnyelse på presidentposten kunnat förändra framtidsutsikterna för landets 70 miljoner medborgare. Med omvalet av Ahmadinejad mörknar chanserna för en opposition som för första gången sedan 1997 såg ut att ha en allvarlig chans att avsätta den mest ortodoxe presidenten på många år.

De nästföljande fyra åren under Mahmoud Ahmadinejad kommer sannolikt att innebära ökade påfrestningar för den iranska befolkningen - med en alltmer krympande medelklass. Samtidigt väcker omvalet ny oro i frågan om landets nukleära ambitioner och det säkerhetspolitiska läget som en följd därav. Vem vågar spekulera om vad ett Iran med kärnvapen kan åstadkomma?

Intressant om Iran, Politik, Samhälle, Ahmadinejad, Mousavi