Så många var arbetslösa under april månad. Det är en ökning med 2,3 procentenheter på ett år. Nu ligger den sammanlagda arbetslösheten på 8,3 procentenheter.

Trots det fortsätter Reinfeldt & Borg sitta med armarna i kors och vägrar byta en dogmatisk linje i jobbfrågan mot pragmatiska och verklighetsförankrade reformer. Medan resten av världen investerar i trygghetssystemen, ökar arbetslöshetsförsäkringen och prioriterar jobb framför en balanserad budget blundar den borgerliga regeringen för Sveriges allvarligaste ekonomiska kris på decennier. Lösningar uteblir och krisen fördjupas.

Hur var det, “En allians för jobb”? Snarare en allians för proppmätta villaägare som inte pallar städa. För det är nämligen så logiken fungerar: det finns uppenbarligen alltid pengar till mer eller mindre avvecklad fastighetsskatt, skattesubventioner till städhjälp och kraftigt reducerade skattesatser. Men så fort vanliga människor förlorar sina jobb, välfärden tärs av minskade resurser eller bostadsbyggandet avstannar är det plötsligt tvärt nej från finansdepartementet.

Och faktum kvarstår. Så länge offensiva satsningar för att investera landet ur krisen uteblir fortsätter företagen varsla och arbetslösheten klättra. Det är inte en fråga om att marknaden ska återhämta sig; det är en fråga om politisk handlingskraft och en vilja att lyfta hela samhället och inte bara några. Något som den sittande regeringen uppenbarligen inte känner till. Som det är nu får den femtedel med magrast marginaler betala för skattefesten under högkonjunkturskalaset.

Land ska med skygglappar och luftslottsteorier byggas, tydligen.

Intressant om Politik, Samhälle, Borg, Reinfeldt, Moderaterna, Arbetsmarknad, Arbetslöshet

För första gången på länge blir det ett lite mer personligt inlägg. Bear with me.

Mitt huvud känns som en sån där norrländsk pölsa just nu, med allt som ska fixas och ordnas på olika håll. Exempelvis:

Håller som bäst på att styra upp det sista inför reportageresan till USA i september, med allt från hyrbilsbokning till intervjuer som ska bekräftas. Oändligt tids- och energidränerande. Nästa vecka åker jag iväg på en kortare frilansgrej till Italien, som jag knappt har börjat tänka på ännu. Och så hjälper jag förstås A så gott jag kan och hinner inför valet 7 juni. Förmodligen roligast. Parallellt jobbar jag varje dag mellan halv nio till fem på DI, med allt vad det innebär. Däremellan funderar jag på vad man ska pyssla med när artikelserien är färdigputsad och inlämnad och examen uthämtad från JMK.

Sammantaget är allt grymt kul, men det blir lätt lite svårt att hålla isär vad som är vad ibland. Och fokusera. Risken är att allt det där som man vill göra däremellan blir lidande. Hänga med kompisar och nära och kära. Höra av sig. Förmå vara spontan. Äta kaka i solen. Eller mer allmänt bara försöka lyfta blicken från det allra mest vardagliga till allt det där andra. Lättare sagt än gjort.

Bäst just nu:

- Rött blåbärste.

- Boken ‘Nudge’.

- iCal.

- Extramaterialet till Seinfeldboxen.

- Att värmen gör att Stockholm luktar storstad.

Eftersom jag sitter inne och jobbar i Bonnierhusets glaskuvös i dag - avundsjuk på på solen, människorna och friheten utanför - får jag finna tröst i en fantastisk cover på Bowiemästerverket ‘Heroes’ i stället:

Medan resten av Europa skramlar ihop till mediokra stimulanspaket som i bästa fall förändrar på marginalen levererar Norge en konkret och tydlig jobbreform på 6,5 miljarder NOK. Prioriteringarna är tydliga: mer pengar till kommunerna, storinvesteringar i forskning, tusentals nya utbildningsplatser och åtgärder för att vässa skola och välfärd.

“Tørt” eller inte. Budgetdokumentet innehåller viktiga lösningar för att få ekonomin på fötter och lovvärda satsningar på de som drabbades först av krisen.

Kontrasten gentemot Sverige kan knappast målas i ett tydligare skimmer. Medan den borgerliga regeringen brände ett fylligt överskott genom skattesänkningar mitt under brinnande högkonjunktur sparade Norge och väntade in dystrare tider. I dag står Anders Borg utan svar på den svenska krisen. “Dystra tider kräver försiktighet”, heter det.

Klokt nog väljer Europas smartaste statsminister, Jens Stoltenberg, att signalera att den norska regeringen tar recessionen på allvar och investerar stort för att tackla jobbkrisen. Den socialdemokratiskt dominerade regeringen återuppfinner den politiska statsaktivismen och bevisar en gång för alla att det krävs stora offentliga åtaganden för att få ekonomin att fungera för vanliga människor. Inte för bortskämda villaägare. Vad vi bevittnar just nu är ett föredöme i synen på hur politik ska bedrivas och vilka former som krävs för att möta framtidens krav och utmaningar. Pragmatiskt, progressivt och tydligt.

Plötsligt blev Norge den europeiska socialdemokratins viktigaste föredöme.

Passion Pit - The Reeling from phantomcolor on Vimeo.

Ett av Sveriges minst pålitliga opinionsinstitut har genomfört en valundersökning inför det svårmätta Europaparlamentsvalet. Resultatet är att Moderaterna tokbackar, Socialdemokraterna går framåt något och att Piratpartiet landar på smått remarkabla 8 procent av röstandelen.

Är det bara jag som har svårt att ta det här på allvar?

Snarare än att försöka fånga in väljarsympatier via skakiga mätningar - i ett val där valdeltagandet dessutom är extremt lågt - borde mätinstituten fokusera på kvantitativa mått i de olika kampanjerna. Exempelvis skulle ett bra mått på partiernas valprestanda kunna vara gapet i engagemang; fler aktivister, sympatisörer och valarbetare signalerar troligen ett mer gediget stöd än att ett gäng grånande herrar (läs: Lundgren, Wibe & co) sörplar kaffe i en valstuga.

Vidare medför den stora andelen osäkra väljare att mätningar som genomförs längre från valdagen spretar betydligt mer än när väljarflödena är mer förutsägbara. Det faktum att EP-valet både betraktas som lite abstrakt och att väljarna generellt bestämmer sig de allra sista dagarna gör att det är hart när omöjligt att fånga in rättvisande resultat, ens veckorna inför valet.

Ett annat problem är att knappt hälften av befolkningen överhuvudtaget känner till att valet äger rum, vilket i sin tur kan förleda respondenterna att tro att undersökningen handlar om riksdagsvalet. Och som bekant präglas EP-valet av en fundamentalt annorlunda dynamik, både sett till frågor och synen på partierna. Den nationalstatliga vallogiken håller liksom inte.

Till sist har undersökningen bara genomförts på hushåll med ett fast telefonabonnemang vilket med stor sannolikhet exkluderar ett viktigt segment av befolkningen, nämligen det yngre. Huruvida det skvallrar om ett strukturellt högre väljarstöd för Pirat-, Miljö- eller Vänsterpartiet - som traditionellt har ett starkare stöd bland unga - är för tidigt att säga. Men en sak är säker: det här valet är långtifrån avgjort och någonting säger mig att valnatten kommer att präglas av åtminstone en, förhoppningsvis välkommen, överraskning.

Väldigt, väldigt dåligt:

Desto bättre är det att Obama och Medvedev kommit överens om gemensamma riktlinjer för en global nedrustning av kärnvapen. I dag offentliggör han de konkreta planerna tillsammans med de före detta republikanska utrikesministrarna Henry Kissinger, utrikesminister under Nixon, och George Schultz, Reagans utrikesminister. Även Sam Nunn, demokratisk senator från Connecticut, och William Perry, försvarsminister under Clinton, deltar vid presskonferensen.

Obamas initiativ är definitivt ett välkommet avsteg från den förre presidentens icke-plan för att motverka kärnvapenspridning. Om det lyckas. Ambitionen är, enligt New York Times, att få till samtal med Iran så snart som möjligt och inleda den långa och mödosamma processen med att etablera maximiavtal för kärnbränsle et cetera. Sannolikt står Nordkorea näst på tur strax därefter.

Svårigheten i att finna former för att reducera spridningen av kärnvapen kan bäst sammanfattas i ett utdrag ur Obamas tal i Prag för ett par veckor sedan:

“The goal will not be reached quickly – perhaps not in my lifetime. It will take patience and persistence.’’

Så här ser spridningen av kärnvapen, officiellt, ut i dagsläget: