Margot Wallström facebookade om en ny grej som kommissionen lanserat, EU Profiler. Det är en klassisk politisk kompass som syftar till att hitta det parti som bäst passar inför EP-valet. Här är mitt resultat.

Knappast speciellt förvånande att jag ligger i linje med socialdemokratin i socioekonomiska frågor, men är betydligt mer positiv till djupare integration av unionen.

..och det här ska tydligen indikera hur väl mina åsikter överensstämmer med Socialdemokraternas.

Tydligast är att jag, som förespråkare av fri invandring, får noll på “Restriktiv invandringspolitik”-skalan. På samma sätt är det inte så otippat att jag får något mindre på “Restriktiv finanspolitik” mitt under pågående recession. “Liberalt samhälle” tickar förmodligen uppåt för att jag betonade medborgerliga fri- och rättigheter i testet. Att jag får lite mindre på “Lag och ordning” beror möjligen på att jag, i likhet med The Economist sedan 20 år tillbaka och 500 ledande ekonomer, förespråkar en legalisering av marijuana.

Eric Sundström skriver om partibytet här, men personligen är jag inte så övertygad om att Specter representerar någonting annat än en klassisk opportunist. Eller ‘hack’ som det så fint heter.

Även om han är mittenorienterad politiskt saknar han ett kontinuerligt röstmönster i Senaten. Snarare har han vänt kappan efter vinden och försökt maximera karriärmöjligheterna i de stora politiska frågorna. Samtidigt pekar mycket på att han nu kommer att gå in för att ytterligare profilera sig som en demokrat, i syfte att konsolidera sin plats i startfältet i nästa års primärval. Och det i sig - i kombination med Al Franken - skulle kunna ge Demokraterna de 60 röster som behövs för att få igenom exempelvis en sjukvårdsreform och mer pro-fackliga reformer (något som Specter tidigare motsatt sig).

Allra viktigast är dock att det är ett hårt slag mot ett redan sargat republikanskt parti som saknar en naturlig ledare. Möjligen kan det innebära en ny tid av demokratiska majoriteter för de kommande åren, förhoppningsvis utan den obligatoriska backlash som brukar komma som en följd därav.

Socialdemokraternas skuggbudget - eller “Budget för jobb” som den kallas - är lite som valfritt rapmixtape. En snabb överblick gör att man blir nyfiken och pepp av en line-up/presentation som verkar smått spektakulär. Sedan lyssnar/läser man igenom det hela och landar i en känsla av det är ganska bra. Varken mer eller mindre. En och annan vers/punkt är fullständigt lysande, medan ackompanjemanget på det stora hela inte lyckas överraska eller presentera ett sammanhängande koncept. Resultatet blir en budget som inte lyckas nå fram, alldeles oavsett hur bra stora delar faktiskt är.

Och låt mig vara tydlig. Mycket i budgetförslaget är bra. Förbannat bra. Problemet är bara att den inte andas den dos av optimism och framtidstro som behövs i kristider. Det saknas dessutom tydligt jobbskapande förslag, liksom en allvarlig ansats för att hantera klimatfrågorna. Ungdomslyftet är en finfin idé, men borde rimligen bara vara en del i ett större investeringspaket för framtiden. På samma sätt är kommunpengarna behjärtansvärda men knappast visionära eller banbrytande. Jag saknar ett politiskt giftermål mellan en grön omställning till morgondagens klimatindustri och offensiva åtgärder för att höja den strukturella sysselsättningen. Oppositionens uppgift bör vara att erbjuda ett sammanhållet alternativ till regeringen. Ett alternativ som vågar lyfta blicken från vardagsdetaljer till färska idéer som får ett tydligt genomslag i människors vardag.

Det är också tydligt att partiet lanserat en symptom- snarare än orsaksbudget. Visst behöver effekterna av krisen dämpas men de mer strukturella problemen på arbetsmarknaden och inom finansvärlden måste rättas till för att kunna utveckla ekonomin och vässa välfärden. För att inte tala om klassklyftorna. Sverige har varit, och är, det land i västvärlden där klyftorna ökat som snabbast de senaste tjugo åren. Men var finns politiken för att möta det, för att skapa världens största medelklass, för att öka inkomstutjämningen och hitta självstabiliserande ekonomiska mekanismer för att trygga välfärden och jobben långsiktigt?

Socialdemokraterna måste skaffa lite självförtroende, rugga fjädrarna och börja hitta politiska reformer som känns moderna, angelägna och trumfar en trött regering som för längesedan kapitulerat i jobbfrågan. Sverige behöver ett politiskt alternativ som lyssnar på människors vardagsproblem, vågar tro på framtiden och värderar den politiska övertygelsen högre än tillfällig trianguleringstaktik.

Skillnaden mellan att presentera en allsidig budget och att bara våga gå halvvägs är nämligen som skillnaden mellan ett mixtape och ett album. Där albumet inspirerar, har en röd tråd och klarar tidens tand förblir mixtapet kanske intressant för stunden men en historisk parentes i det långa loppet. Och då hjälper varken DJ Khaleds ‘We the best’-stön eller mer-av-samma-paket.

Å andra sidan: den socialdemokratiska vårbudgeten slår regeringens med hästlängder.

Onsdag markerar 100 dagar in på Obamas, förhoppningsvis första, presidentperiod. Men redan dagarna före den officiella hundradagarströskeln dissekerar och analyserar proffstyckare den första regeringstiden. Progressiva krönikörer lyfter fram de stora reformanspråken och jämför Obama med giganter som FDR och Lyndon B Johnson. Ivrigast att knattra fram en genomgående hyllningsartikel var Jonathan Alter på Newsweek. Konservativa språkrör, å andra sidan, menar att hans spretiga och än så länge luftiga agenda mer liknar inledningen till Jimmy Carters katastrofala presidentskap. Slaget om verklighetsbeskrivningen fortsätter.

Och som vanligt i polariseringens och skyttegravsjournalistikens USA saknas alltför ofta de konstruktiva nyanserna; varken ensidiga hyllningar eller konsekventa ryggradssågningar tenderar att vädra de verkligt intressanta perspektiven på Barry-O:s första tid som president.

De första 100 dagarna är viktiga därför att de markerar vilka ambitioner administrationen har, liksom i vilken mån USA:s 44:e president lyckats översätta en framgångsrik presidentkampanj med ett fylligt regerande. Presidentskapets första period blir dessutom än viktigare i ljuset av den djupa konjunktursvackan. Obamas administration har en unik chans att utnyttja det möjligheternas fönster som krisen erbjuder. Demokraterna har sin bästa chans på decennier att realisera en allmän sjukvård, en stärkt fackföreningsrörelse och minskade inkomstklyftor. Och skifta fokus från republikanernas splittrande paradfrågor till ett mer långsiktigt välfärdsbygge.

Men det är lika mycket en fråga om förtroende och legitimitet gentemot väljarna. Jimmy Carters skakiga inledning fällde honom troligen därför att medborgarna inte upplevde att deras livssituation märkbart förbättrades. De tydliga svaren på hur 1970-talets stagnation skulle mötas saknades och landets familjer fortsatte att oroligt hålla i slantarna för att möta sämre tider. Då spelade det ingen roll hur bra idéerna var.

Reagan, å sin sida, höll ett högt tempo och förmådde kapsla in en känsla av optimism och hopp i ett samhälle som drabbats hårt av arbetslöshet och en urgröpt tillväxt. Snabba skattesänkningar och återkommande linjetal etablerade konceptet It’s morning in America again och lade grunden för den konservativa revolution som omformat världen som helhet sedan dess.

Lyckligtvis har Demokraterna äntligen greppat att det inte bara handlar om att vinna val, utan om att faktiskt stöpa om det politiska landskapet i grunden. Reagankoalitionen av socialt konservativ vit arbetarklass, företagare, evangelister och den amerikanska överklassen håller förhoppningsvis på att krackelera och ersättas av en mer idéstyrd politisk verklighet. Med betoning på förhoppningsvis. Risken finns förstås att den politiska polariseringen fortsätter och det republikanska partiet fortsätter att extremifieras.

Därför är det särskilt intressant att Obama på mycket kort tid övertygat medborgarna om att landet utvecklas i positiv riktning. På frågan om landet är på rätt väg svarar i dag 48 procent av befolkningen ja, jämfört med 24 procent vid årsskiftet. Det är utan tvekan en imponerande förbättring i ett land som befinner sig i en djup kris. På motsvarande sätt har Obamas förtroendesiffror klättrat upp till 64 procent, en siffra som saknar motstycke i modern amerikansk historia.

Frågan är dock vad allmänhetens bild av administrationen egentligen betyder för politikens roll och framtid. Det vore dumt att underskatta i vilken mån folk är nöjda med Obama enbart för att han betyder någonting i grunden annorlunda än Bush. Omväxling förnöjer. Lyckas han inte leverera konkreta resultat från kampanjlöftena kommer siffrorna med stor sannolikhet dala, som var fallet med Clinton i allmänhet och Carter i synnerhet.

Än så länge ser det i alla fall ljust ut. Bäst av allt är att den högtflygande retoriken inte bara innehåller löst politiskt fluff i trianguleringsform. Obama har bevisat att han inte tänker acceptera att Republikanerna tillåts definiera och därmed styra den politiska agendan för administrationen, något som skjutit demokratiska presidenter i sank tidigare. Läxan till Sveriges, med nöd och näppe, största parti kan inte illustreras tydligare.

Det är tydligt att Obama medvetet valt att gå ut med ett offensivt reformpaket i syfte att återupprätta ett förtroende för den amerikanska ekonomin. USA:s stimulanspaket, det största i landets historia, och en budget som fokuserar på infrastrukturs- och utbildningssatsningar har skapat förtroende för administrationens kompetens och ledarskap. Därutöver har regeringen lyckats lösa ett kidnappningsdrama i Somalia, presentera en plan för Irak och Afghanistan, lagt grunden till ett system för utsläppsrätter och förankra vår tids viktigaste reform: allmän sjukvård. Diagrammet nedan, som visar OECD-länders utgifter för sjukvård, visar med all önskvärd tydlighet att reformer behövs (klicka för fullstorlek).

Flera faktorer pekar nämligen på att Obama kommer att försöka driva igenom en omfattande sjukvårdsreform redan i år. För det första har han vind i seglen. Alla mätningar tyder på att han åtnjuter ett brett folkligt stöd för en ny färdriktning för USA. För det andra erbjuder ekonomiska kriser en möjlighet att rita om det politiska landskapet och skapa ett nytt konsensus kring politikens kärnområden. Och för det tredje så är det fullt möjligt att få igenom en progressiv sjukvårdsreform med bara 50 senatorer, via den så kallade reconciliationmodellen. Det system som Obama föredrar skulle på sikt innebära att den offentliga sjukvården skulle konkurrera ut den privata och i praktiken införa en offentlig mellanvariant av allomfattande sjukvård.

Misslyckas de ambitiösa reforminitiativen, däremot, är Demokraterna med största sannolikhet tillbaka på ruta ett. Tänk Clinton 1994.

Obama behöver fortsätta resan mot ett långsamt förändrade, förbättrande och klättrande samhälle som ger vanliga människor mer inflytande över vardagen och fler chanser att forma sina egna liv. En politik som presenterar medborgarna inför två tydliga alternativ: en polariserande, klyvande, republikansk klasspolitik; eller ett välfärdsbygge som finner näring i en anrik progressiv tradition, djupt rotad i den amerikanska folksjälen. En politik som vågar lita på nya idéer och som hela tiden utgår från att politik handlar om att lösa samhällsproblem utifrån en bunt värderingar. Inte om att vinna val genom att anpassa sig till motståndarna. Parallellen till Sverige är, än en gång, uppenbar.

Andra skriver intressant om Obama och Politik

Vill du bli inspirerad, omskakad och taggad inför EP-valet? Look no more, Carl Bildt är här. Moderaterna har verkligen tänkt till och vågat vara crazy. Varför bry sig om politik eller nya koncept när man kan slänga in en trött f.d. statsminister/bitter utrikesminister i leken? Jag kan nästan föreställa mig spånmötet där några kreativa konsulter lanserade det genialiskt självklara: ingen annan kan charma nya väljarkluster som en en skorrande Bildt.

“Den 20 maj och den 4 juni ska vi skaka om i webbvärlden.”

I bet you will.

Och medan det moderata bunkeränget skakar sina bakar oroar vi andra oss för perifera saker som den klättrande arbetslösheten.

Fick nyss nys om att Bob Dylan släpper sitt senaste alster, skivan Together Through Life, 28 april. Och baserat på det spår jag hört hittills, Feel A Change Comin’ On och Rolling Stones imponerande recension verkar det extremt lovande.

Här är Feel A Change Comin’ On; bitter, arg och inspirerande:

“Reporäntan pressas till en halv procent”, lyder rubriken till huvudnyheten på DN.se. Här ovan är en skärmdump som visar bilden som nätredaktören uppenbarligen tyckte skulle ackompanjera texten väl. Eh.

Alltså, allvarligt. Först och främst är det inte 1997 längre; det finns ingen giltig ursäkt för att använda pixliga illustrationer. Inte ens på webben. För det andra måste det finnas tusen andra bilder som bättre symboliserar en räntesänkning än ett brungrått städ (ska det väl vara?) som klämmer ihop ett skuggat procenttecken. Step your game up.

För övrigt vittnar de historiskt låga räntenivåerna om att penningpolitikens verktygslåda snart är tom. Det är dags att inse att finanspolitiken måste ges en större roll för att kunna skapa jobb och dämpa krisen. Räntesänkningar i sig skapar inte en långsiktigt hållbar tillväxt.

Skruva av träbenet och göm kroken. Nu är både piratepitet och dödskalleloggor lika stendöda som Gottfrid Swartholm Wargs hårsäckar. I dag dömdes nämligen huvudpersonerna bakom The Pirate Bay till ett års fängelse i kombination med höga skadestånd. Kölhalningen kan börja.

Visst finns det problem med att både lagstiftningen och tillämpningen ligger i gränszonen mellan personlig integritet och skyddet av öppen och fri information. Är det statens uppgift att angripa enskilda individer för ett allmänt beteende, som formar om den globala kulturinfrastrukturen i grunden? Teknologisk utveckling borde främjas, inte vara föremål för nödlagar. Kan tyckas. Å andra sidan är det fullt rimligt att TPB:s enorma vinster behandlas som vilket företag som helst. Det kan inte vara rimligt att bygga en illegitim affärsverksamhet på ett öppet fildelningsnätverk. Utan några som helst konsekvenser.

Samtidigt är jag rätt övertygad om att den starka efterfrågan på delade filer i kombination med sugna marknadsaktörer kommer att etablera nya alternativ som både trumfar gårdagens fildelningsnätverk och luckrar upp lagstiftningens relevans. Lösningen har aldrig varit varken gratisdelning eller tokcentraliserade köptjänster. I grunden handlar det bara om att musik- och filmindustrins aktörer måste mejsla fram nya och färska produkter till en kulturälskande generation. Gärna så fort som möjligt.

Vårpropositionen 2009 ser ut att bli årets parentes. Medan finanskrisens svallvågor dränkt tiotusentals arbetstillfällen bara i Sverige försöker regeringen göra en Herbert Hoover genom att göra så lite som möjligt. Om vi bara sticker huvudet i sanden tillräckligt länge så kanske det löser sig, tycks Borg och Reinfeldt resonera. Den som är, eller riskerar att bli, arbetslös har i alla fall ingenting att hämta i vårbudgeten.

Visst finns det satsningar, men på fel saker. Summorna är på tok för små för att på allvar kunna stimulera en ekonomi i fritt fall. Sverige är har en av Europas mest balanserade budgetar, och det kan tyckas avundsvärt. Men problemet är bara att det absolut värsta en regering kan göra i kristider - när hushåll och konsumenter sparar och skär ner på uppgifterna - är att hålla tillbaka. Tvärtom är det enda verkligt verksamma ekonomiska receptet på återhämtning satsningar på infrastruktur, jobb, utbildning och en utvecklad offentlig sektor. Inte icke-politik.

Borg verkar fullständigt besatt av att försöka balansera upp statens budget i ett skede när människor förlorar jobb och framtidstro. Alliansen gick till val på ett löfte om att skapa fler jobb. Så här säger Sveriges moderata finansminister i dag:

- Inga åtgärder kan förhindra att arbetslösheten stiger i ett så här allvarligt krisläge. Det vi kan göra är att se till att de arbetslösa har möjlighet att få jobb när konjunkturen vänder uppåt.

Vilka ambitioner. De arbetslösa “ska ha möjlighet” till att få jobb när det vänder. Eventuellt. Kanske. Om budgeten är balanserad och Borgs staplar ser snygga ut. Alla de som inte har råd med hyran, med gympaskor till kidsen eller SL-kort ser sina livschanser kringskäras, samtidigt som oron för vardagsekonomin växer. Men finansministern besked är att de gott får vänta med mössan i hand på att marknaden inneboende väsen ska förmå återhämta sig. För regeringen tänker nämligen inte bry sig. Sverige har Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet. Och satsar samtidigt minst per invånare för att tackla krisen. Sambandet är tydligt.

Ingenting kan vara mer fel än att det inte går att både rädda och skapa jobb. Helhjärtade investeringar i infrastruktur, bostäder, jobbprogram, utbildning och en gröm omställning av industrin skulle kunna dämpa fallet i efterfrågan på arbetskraft. Och öka sysselsättningen.

Det handlar inte om att det inte går att rädda jobb. Det handlar om klass. Reinfeldt och Borg inser att deras kärnväljare inte drabbas märkbart av finanskrisen. Den välmående övre medelklass som tjänat på den borgerliga regeringens politik har snarare dragit ifrån låginkomsttagare. Först när villamattefolket börjar svettas kommer regeringen att möta krisen med full kraft. Om Borg menade allvar med att balansera budgeten kanske han borde skippat oansvariga skattesänkningar när tillväxten rusade och ekonomin stod på randen till överhettning. Argumentationen är pinsam.

Borg och Reinfeldt bryr sig inte om att hjälpa vanliga människor. Vem är förvånad? Sverige behöver en regering som kan leverera. Inte skenregera.

Intressant:
DN, DN, SvD
Kippe, Jonas Morian, Maryam