Och en kurva är ju alltid fin. Problemet med att enbart mäta ekonomisk prestanda i termer av BNP-tillväxt är att det berättar ganska lite om effekt på sysselsättning och produktivitet. Vi minns alla den socialdemokrati utan självkritik som envist pekade på en förhållandevis hög tillväxt strax innan riksdagsvalet 2006. Staplade såg snygga ut och kakan tycktes växa. Tyvärr visade det sig att den höga tillväxttakten inte skapade speciellt många nya jobb. Resten av historien behöver knappast berättas.
Men även här visar det sig att det kapitalintensiva stimulanspaketet faktiskt åstadkommer en lägre arbetslöshetsgrad. En vild gissning är att stora investeringar i infrastruktur och jobbskapande åtgärder dämpar fallet i sysselsättning.
Skulle sensmoralen i ovanstående förklaras med hjälp av en fabel skulle berättelsen kanske gå något i den här stilen:
Ankan jobbar hårt och sparar mycket under goda tider. Grisen jobbar också hårt men använder det mesta av sina pengar på marsipantårtor. När sötebrödsdagarna är över plockar ankan fram sin portomonnä och använder sparpengarna för att klara de dystra tiderna. Grisen däremot sitter dock och tjurar i sin stia, utan pengar och hungrig.
Typ.
Mycket tyder också på att de länder, däribland Sverige, som inte vågat investera i ett rejält stimulans- och reformpaket kommer att straffas i längden. Gapet i BNP-tillväxt kommer rimligen att bli betydligt större och tappet i konsumtion en riktig jobbdödare. Så går det när man bränner överskott i budgeten med allmosor till välmående villaägare, inför kostnadsdrivande vårdsystem och avstår från nödvändiga välfärdssatsningar.
Vem blir anka och vem blir gris?
