The Economist skriver i sin senaste ledare om den globala jobbkrisen, som för övrigt är temat för numret som helhet. Man beskriver bland annat problemen med fallande produktivitet och bräckliga investeringsgrunder. Regeringar som har säkrat upp det sociala skyddsnätet och arbetslöshetsersättningar benämns dessutom som goda exempel på en form av “automatiska stabilisatorer”. En tryggare arbetsmarknad stabiliserar därmed ekonomin när efterfrågan krymper. Allt gott så långt.

Men märkligt nog landar ledarskribenten i textens slutskede i att arbetsmarknaden ändå måste bli mer flexibel på lång sikt. Samma åtgärder för arbetsmarknaden som prisas i kristider måste avvecklas för att öka omsättningen, heter det. Resonemanget känns bakvänt och säger dessutom emot hela den inledande analysen. En trygg arbetsmarknad, höga ersättningsnivåer och förutsägbarhet för den anställde är tvärtom garanter för att undvika de allra djupaste kriserna, eller åtminstone mildra krisens omfattning och effekt. Utan automatiska stabilisatorer skapas ett underliggande överhettnings- och inflationstryck som spiller över i andra sektorer av ekonomin. Faktum är att det är helt obegripligt att The Economist fortfarande förespråkar mer av samma gamla vanliga avregleringsmantra i en tid när en hel ekonomisk doktrin går i graven.

Och missförstå mig inte. Jag är fullständigt övertygad om att omsättningen på arbetsmarknaden behöver öka, sysselsättningsgraden skifta uppåt och lagstiftning anpassas till en post-industriell ekonomi. Men den pågående krisen visar med all önskvärd tydlighet att det inte är de med lägst löner som ska ta smällen för att nyliberaler ska få sina teorier bekräftade. Lägre löner föder inte en högre sysselsättning, lika lite som en osund balans mellan arbetsgivare-arbetstagare gör det.

Synd bara att tidningens ledare inte kan svälja prestigen, stryka det sista stycket och inse att den osynliga handens helgd har spelat ut sina kort för länge sedan. Vad hände med den intellektuella hedern?