Lulanomics, baby!

Medan världen sjunker djupare och djupare ner i en långvarig recession utkristalliserar sig Brasilien, något otippat, som det land som tacklar de inställda sötebrödsdagarna allra bäst. Kan det här vara framtidens ekonomiska föredöme? Mycket tyder på det.

Genom en kombination av neo-keynesianska reformer och lite flyt har president Lula lyckats med det som inget annat land förmår: att tackla krisen med värdighet. Hemligheten ligger i ett högt offentligt sparande i högkonjunktur, vettiga budgettak, handelsbalans samt en ackomoderad tillika kontracyklisk finans- och penningpolitik.

När krisens stormar mojnat pekar mycket på att Brasilien kommer att stå kvar som klassens ljus, mycket tack vare starkt sparande bland hushållen och urstarka offentliga finanser. Det trots att BNP-tillväxten faller och jobb försvinner. I själva verket kompenseras det delvis av att regeringen lyckats skriva av statslån och använt offentligt ägda bolag klokt genom nyinvesteringar i sysselsättningstäta sektorer. Faktum är att Brasilien är det land i världen där befolkningen har högst tilltro till den ekonomiska utvecklingen. Och det mitt i den värsta globala krisen sedan 1930-talet. Vem hade trott det för fem år sedan?

Lulas regering har dessutom avstått från textboksavregleringar och ideologiskt motiverade liberaliseringar, vilket befriat landet från chockens allra värsta avarter. Keynes fick rätt igen och den nyliberala receptboken visar sig än en gång vara en hopplös, verklighetsfrämmande, återvändsgränd. I stället är det som händer i Brasilien ett idéburet återtåg för progressiva ekonomiska principer på bekostnad av osynliga händer och monetaristiska husgudar. Den nyliberala idédöden ger därmed plats åt en modern, verklighetsstyrd, vänster som värderar visioner lika högt som ansvarstagande. Inte en dag för tidigt.

Latinamerika är i ett akut behov av ett progressivt, demokratiskt och transparent föredöme, i kontrast till det korrupta, statssocialistiska och populistiska Venezuela. Chávez dogmatiska personkultsregim har för längesedan tappat fotfästet och krackelerar mer för varje dag som går. Ingen vore gladare än jag om Brasilien blir den skinande staden på kullen, som vågar ta initiativ, gå före och finna nya stigar för den globala arbetarrörelsens politiska utövning. Det är dags att avvisa trötta, ensidiga, dogmer, vare sig det handlar om auktoritära varianter på ortodox marxism eller avdammad Milton Friedman på ecstacy, och låta en prövande, samhällskritisk och verklighetsorienterad politik ta plats. Världen behöver fler friska idéer och färska lösningar, inte gammalt hopskrap. Go, Lula, go.