Vilken fantastisk DÅK, vilka fantastiska medlemmar och vilken fantastisk ny distriktsordförande. Under helgen hade nämligen Stockholms läns SSU-distrikt sin 62:a distriktsårskongress, där det bland annat diskuterades och beslutades om framtidens politik och Niclas Palmér valdes till ny distriktsordförande. Under söndagen hade jag mitt avtackningstal till distriktet och nedan har jag klistrat in talet som det skrevs innan DÅK:en:
Tack. Och tack Niclas för de fina orden.
OK. Så här är det. Jag ska verkligen försöka vara effektiv och koncis, men det blir svårt. Och det här kommer att bli långt. Sorry, men det här är liksom min sista chans att få prata så länge på en DÅK. Speciellt är det några saker som jag har burit med mig under de senaste veckorna. Jag stod här i samma talarstol för tre år sedan, förbannat nervös och nyfiken inför ett uppdrag som kändes oöverskådligt och obegripligt. Jag vill dela med mig några saker som jag har lärt mig och stött på under de här åren.
Först och främst:
Det finns två typer av medlemmar. Den ena stöter kanske på SSU i något kampanjsammanhang, på en skola eller på ett torg i Märsta eller Hallunda, och bestämmer sig efter lite funderande på att gå med. Denna första kategori av medlem är i regel förhållandevis normal och representativ för medelungdomen i stort. Den andra kategorin medlem, å andra sidan, har tagit en radikalt annorlunda rutt in i ungdomsförbundet. Denna andra kategori har blivit medlem av egen kraft, och kanske anmält sig via hemsidan eller ringt första bästa ombudsman. Denna andra kategori medlem tenderar att vara lite lillgammal och i största allmänhet en know-it-all. Gissa vilket kategori jag tillhörde?
Jag var sjutton år och hade efter mycket tyckande och tänkande kommit fram till att socialdemokratin var alternativet för mig. Efter en kort sväng längre vänsterut – och efter att ha sett en dokumentär på Discovery - insåg jag att socialdemokratin var den politiska ideologi som bäst kombinerade värdena jämlikhet och frihet. Som utgår från människan i alla sin storhet, sina fel och brister, och som i alla sina idéer strävar efter att ge varje människa lite bättre förutsättningar att lyckas i livet. Som är förändringssugen och samtidigt har den stoltaste av traditioner. Socialdemokratin är en unik rörelse.
Minnena är många:
Kommunmöten i en kylig källarlokal på Värmdö. Kurshelger på Bommersvik med fantastiska föreläsare. Timmarna på agera med mer eller mindre nödvändiga debatter om röda stjärnor, synen på ägande och om vem som var klassförrädare eller inte. Roligt var det i alla fall. Och senare DS-möten som tycktes pågå i all oändlighet. Styrelseöverläggningar med smarta debatter om distriktets stora framtidsfrågor. Förbundskongresser som ett koncentrat av allt som på samma gång är bra och dåligt med SSU just nu. Alla DÅK-debatter. Och jag som bara skulle gå några kurser.
Jag har en gång fått höra att jag gick med i SSU med hjärnan snarare än med hjärtat, och när jag tänker efter så kan det faktiskt stämma. Det tog nämligen åtskilliga socialdemokratiska böcker och verk för att övertyga mig, varav Tony Blair var en av inspirationskällorna. Men i samma sekund som jag satte min fot på den röriga lokalen på Skytteholmsvägen 2 i Solna för att gå min första kurs, lensettan, och mötte en kufig kis från Hölö som sa ”tjenare, och välkommen” och skakade hand var jag fast. Sedan dess har min tid i SSU-distriktet varit lika mycket hjärtat som hjärnans övertygelse. En lika delar teoretiskt färgsprakande som praktiskt handlingskraftig. Och lite ödmjukare för varje år. Den där sjuttonårige killen med kavaj och nån portföljliknande väska som dåvarande regionombudsman Johan Öhrn mötte på Värmdö gymnasium lämnade gradvis den osäkra drygheten och besserwisserattityden bakom sig. Sträckte på sig, blev tryggare och blev hemma i lenet. Distriktet har gjort mig tryggare i mig själv, starkare i de politiska analyserna och jag kan med oceaner av övertygelse säga att det här är det finaste uppdraget någon människa kan få. Vårda det, Niclas.
Några av er kanske tycker att det låter lite sektigt, men vänta bara. Ge SSU-distriktet några kurser på sig så ska du också se att du blir fast. Lenet är faktiskt lite som crack på det sättet. Du vill bara ha mer, och får du inte det upplever du obehagliga och märkliga symptom. Min detox börjar i alla fall nu.
Stockholms läns SSU-distrikt är nämligen mer än bara en politisk organisation som syftar till at engagera unga människor och påverka samhällsutvecklingen. Det är också ett mikrokosmos, en miniatyr, av det samhälle vi vill skapa. En plats där alla, oavsett bakgrund och till och med en smådryg kille från Värmdö, tillåts rymmas, ta plats och formulera de idéer och visioner som ligger en närmast. En plats som uppmuntrar personlig utveckling och möjliggör deltagande och inflytande. Oavsett om du är medlemmen som är med på allt, som Youbi som tycks finnas med överallt, eller bara dyker upp ibland. Alla behövs. Det är förresten det bästa med att vara aktiv i SSU-distriktet i många år. Att möta den där färska medlemmen på lensettan för första gången, som är osäker i både vad han eller hon tycker och som heller kanske inte vågar prata ut, och se personen utvecklas på otroligt kort tid. Varje medlem som värvas bygger ett än starkare distrikt. Ett år senare så kan du vara säker på att det är den personen som säger de smartaste sakerna i talarstolen på DÅK:en, eller som ett par år senare inspirerar en hel förbundskongress. Där föds de bästa idéerna, och däri ligger fröet till morgondagens socialdemokrati.
Jag vill passa på att dela med mig några tips till kommande generation.
Våga släppa in kritiska röster, tveka aldrig inför att låta alla röster höras och garantera att varje nyvärvad medlem för de bästa av möjligheter att fritt skapa sitt eget Stockholms läns SSU-distrikt. Spräng alla glastak. Vi har inte blivit störst, bäst och vackrast av en slump. Stora idéer kräver hårt arbete.
När jag funderade på vad som skulle bli min verbala avrundning på mitt engagemang i SSU-distriktet tänkte jag mycket på vilka människor som betytt mycket för mig. För det är ju så att det är människorna runt om kring en som gör saker och ting betydelsefulla. Ger dem värde och tyngd.
Here goes:
Anders Söderberg, för at du tog den där fikan med mig när jag var ny medlem. Fred, för att vi hade sjukt kul ihop i SSU Värmdö även om vi i princip aldrig höll med varandra.
Elof för att du höll min lensetta och kom att bli en oersättlig mentor under min tid i distriktsstyrelsen. Du kommer att bli en fantastisk pappa.
Till Emil Högberg för att du fick en inskränkt sjuttonåring att fatta att man är dum i huvudet om man inte är feminist. Och för att du brinner lika starkt i dag. Vi får ta upp fildelningsdebatten igen vid tillfälle.
Till Helena Markstedt för att du satte ribban för kommande förste ombudsmän; fascistisk ordning på allt, verksamheten först och med en budgetdisciplin som skulle skrämma den hökigaste av nationalekonomer. Du kom dessutom att bli en god vän när vi jobbade under valrörelsen 2006 och framåt. 48 kandidater var ingen lek.
Till Jytte. För att du ställde upp som förbundsordförande och alltid finns nära medlemmarna. Du är precis vad SSU behöver.
Till Danish för alla DÅK-debatter och diskussioner. Du lyckades alltid vända på argumenten och övertyga till med den mest benfasta dogmatikern. Du kommer att göra ett grymt jobb i styrelsen.
Till Skånes SSU-distrikt för alla spännande kongresser.
Till Pezhman som blev en nära vän och som gång på gång offrat kvällar, helger och veckor för att göra SSU-distriktet starkare. Vad kul vi hade under vallägret 2006 och i alla kampanjer.
Till Tobias Gerdås som satte standarden för regionombudsmännen och vill göra politiken relevant och vardagstrogen. Till Sabina. Elias för att du var en helgjuten ombudsman. Marcus. Till Isabel och ditt gränslösa engagemang.
Till Calle Kangas som alltid imponerat lika mycket i kunskaper som i hjärtat för SSU-distriktet. Som under kongressen 2003 uppvisade ett patos för SSU-distriktets delegation som alla som var med bär med sig ännu i dag. Distriktet står i skuld till dig.
Till Elin, som på bara en månad kom i den smått omöjliga rollen som försteombudsman och gjort ett fantastiskt jobb. Du glänser. Till Benne, som alltid utmanat med smarta argument och alltid vågat kritisera när det behövts. Till och med när ett helt program blev avslaget. Till Maria och Mats som etablerat sig som otroliga ombudsmän på rekordkort tid.
Till Maryam, som jag först var rädd för, under bilfärder på vallägret 2002, men som jag både kom att beundra oändligt mycket för din politiska skärpa och dina smarta idéer. Du är en fantastisk vän som alltid ger goda råd och stöd när allt känns pissjobbigt. Tack för fikorna. Mina har tur.
Till Rickard, en av mina allra äldsta vänner. Du kunde till slut inte stå emot det där som jag alltid snackade om att jag höll på med. Jag vågar säga att du är den bästa arbetsmarknadspolitiskt ansvarige på många år.
Till Niclas, som jag har haft några av mina roligaste stunder med (det finns 3 komponenter) och som alltid lyckas höja debatten ett par snäpp när alla andra grävt ner sig i dogmatiska bunkrar för länge sedan. SSU-distriktet har tur. Bara du lär dig svara i mobilen.
Till Natalie, för att du var en ypperlig förste ombudsman under en tuff och utmanande tid i SSU-distriktet. Vilket team vi var. Som är en ovärderlig vän och som alltid presterar till sitt yttersta, oavsett sammanhang. Du är grym.
Till hela min senaste distriktsstyrelse: Amelia, Sara, Sara, Victor, Vicky, Medine, Jonas, Rickard, Patrik, Gabriel, Diana. Det har varit ett fantastiskt år som har gått otroligt fort.
Till världens finaste Sara som alltid lyfter mig. Du är helt otrolig. Speciellt när du pallar lyssna på tiominutersmonologer om Rap från Memphis, en ny ekonomisk rapport eller ett typsnitt som jag stör mig på. Jag älskar dig.
Så. Det var det. Och eftersom jag ändå är avgående distriktsordförande tänkte jag ta lite tid åt att snacka politik. Ni får helt enkelt ta det.
Även om den egna övertygelsen är stark betyder det inte alltid att den är rätt. Flera av de idéer och projekt vi har tagit som goda exempel har i efterhand tvärtom visat sig vara riktigt dåliga. Jag kan ta ett personligt exempel: när jag gick med i SSU var ett av de stora modebegreppen inom socialdemokratin den tredje vägen och jag var tidigt en av dem som stred på DÅK:ar och kongresser för att vi skulle göra dess program till vårt eget. Den tredje vägen kan sägas näras ur det idéspektrum som Bill Clinton, Tony Blair och Gerhard Schröder etablerade. Det handlade kort och gott om att anpassa den egna politiken till den politiska motståndarens och därmed närma sig mitten på den politiska kartan. Tanken var att man på så sätt skulle rita om den politiska kartan och ta äganderätt på fler politiska spörsmål. Så här i efterhand måste projektet ändå betraktas som ett stort misslyckande. Clintons regeringsår i USA resulterade visserligen i en hög och stadig tillväxt men lyckades aldrig ta sig bortom Reagans ekonomiska doktriner. På samma sätt blev New Labour aldrig den där agenten för förändring som vi alla hoppades på, och Schröders Die Neue Mitte tog fullständigt död på den tidigare så idérika tyska socialdemokratin. Den tredje vägen tog slut därför att idéerna tog slut. Vi kan bättre.
Den viktigaste läxan av det är att villkoren för politiken ständigt förändras, både som ett resultat av att individer och väljare skärper kraven, men också därför att politiken till sin natur är dynamisk och föränderlig. När samhället förändras måste politiken skifta därefter. Storheten i världen handlar inte så mycket om var för tillfället befinner oss, utan om i vilken riktning vi rör oss. Vart vi är på väg.
Vi måste våga vara ödmjuka och aldrig hemfalla till dogmatiska idéer och tankekomplex. Lika lite som vänsterdogmer om sex timmars arbetsdag och chockförstatliganden kommer att frälsa världen är det rimligt att tro att en anpassning till en borgerlig politik är att föredra. Socialdemokratins kärnidé måste ständigt vara dess egen och får aldrig begränsas av andra aktörer, eller reducera sig själv till att bli en historisk parentes eller politisk fotnot. Låt oss återigen våga lite på idéernas sprängkraft, öppna upp partistrukturen och ge medborgarna lika mycket att säga till om när det gäller vår politik som trötta partimedlemmar. Människor med idéer förändrar.
Drömmar är förnyelsebara. Oavsett ålder, bakgrund, eller förutsättningar finns det alltid otappade möjligheter inom var och en av oss och nya revolutionerande tankar som väntar på att födas.
Vår viktigaste politiska kompass är verklighetens. Hur mycket vi än vill tillämpa den där snitsiga teorin så kommer det aldrig gå eller varit rätt om det inte överensstämmer med de problem och hinder som finns för människor i samhället. Det samhälle vi vill se måste alltid näras av en optimistisk, framtidssugen människosyn.
Men just nu går Sverige åt fel håll:
Och vi får aldrig låta en borgerlig regering definiera vilken politik vi ska bedriva. Reinfeldt, Borg et cetera är inte de personer som ska forma vilket program vi har för framtiden. För så är det just nu. Vi nöjer oss med att kritisera regeringen lite nu och då utan att fördenskull rikta blicken mot samhällets verkliga problem. De hörn av Sverige och världen dit de stora idéerna aldrig når och där människornas röster inte bär. Socialdemokratins främsta uppgift borde vara att vara en ljusbärare av en politik för de som inte ryms i varken stimulanspaket, halvhjärtade arbetsmarknadsåtgärder eller trötta regeringsdeklarationer.
Och problemet är att vi nöjer oss med att konstatera att saker och ting går åt fel håll utan att rikta uppmärksamheten mot dem som har det tuffast under den ekonomiska krisen. Problemet är bara att vi inte ska vara nöjda. Någonsin.
Att regeringen gör fel och klyver samhället itu är en utgångspunkt, inte en politik för framtiden. Vi står i opposition till den borgerliga samhällsmodellen därför att den fullständigt ogenerat tycker att det är OK att en liten del av samhället är starkt privilegierad, medan ytterligare en annan del saknar möjligheter att utvecklas. Det är en syn på individen som utgår från att frihet handlar om att skala bort lager efter lager av välfärden tills det enda som återstår är en hård kärna, ett grovmaskigt nät som skyddar de som redan har och hindrar de som ingenting har. Det är en idé om landet och världen som bygger på uppfattningen att det är bra om klyftorna ökar, att inkomsterna koncentreras till den rikaste tiondelen och att de som haft oturen att förlora jobbet, bli sjuk eller av någon anledning inte passar in i den borgerliga normen helt enkelt får skylla sig själv. Det, distriktsvänner, är gårdagens politik.
Vi är socialdemokrater därför att vi inte köper den verklighetsbeskrivningen. Vi är socialdemokrater därför att vi på ett djupt ideologiskt plan motsätter oss en negativ och destruktiv syn på individerr, som dömer de otursamma till ett liv utan chanser. Vi är socialdemokrater därför att vi, som Branting uttryckte det, ”alltjämt står på de besuttnas sida, i vått och torrt, bekvämt som obekvämt och i alla sammanhang eftersträvar en samhällsmodell som lyfter alla, och inte bara några få.” Vi är socialdemokrater därför att vi inte vill bakåt till ett än mer kluvet samhälle; vi vill framåt till det nya, spännande och ännu outforskade. Det gör mig stolt.
Jag tror att ett par frågor är speciellt viktiga för framtiden.
Först och främst jobben. Att ha ett jobb är mer än bara en plikt och en formell rättighet. Det är den kanske viktigaste länken i en progressiv, proaktiv, modell, en pusselbit som gör att varje individ känner makt över det egna livet, en vilja att bidra till det gemensamma och en stolthet inför att göra nytta. Det är i själva verket en högst radikal idé om att inte nöja en del av samhället till låglönejobb. Vi vänder oss emot en borgerlig samhällsmodell som sorterar, skiktar och begränsar livschanser. Alla förtjänar samhällets hela spektrum av möjligheter.
Vad som blir mer och mer tydligt är att vi står inför en ny ekonomi som skapar nya klyftor och ställer högre krav på socialdemokratin. Vi lever i ett 4/5-samhälle där fyra femtedelar har jobb, utbildning, rimliga ekonomiska marginaler, röstar i val och känner makt i tillvaron; men den sista femtedelen lever under extrem ekonomisk press, saknar ett riktigt jobb, har svag utbildningsnivå och varken röstar eller känner makt eller deltagande över det egna livet. Det är en utveckling som klyver Sverige. En socialdemokratisk sysselsättningspolitik måste inriktas på att sänka alla trösklar, presentera ett stimulanspaket som satsar på nya, gröna, jobb och som tillsätter en ekonomisk grupp för att höja sysselsättningen över den nuvarande nivån. Låt andra idéer höras, vädras och bli politisk verklighet.
Men det finns också de som vänder sig emot det nya Sverige; ett Sverige som stöps i ett gemensamt mångfaldsideal som föder pluralism och bredd. Ett av socialdemokratins huvudmål måste vara att montera ner nationalstaten en gång för alla och dödförklara den.
Vi ska inte ha en politik för infödda och en politik för dem som inte passar in i den blonda folkhemsmallen. Vår politik ska vara generell och omfatta alla. Kalla det ett nytt, uppdaterat, folkhem anpassat för vår generation. Eller kalla det en politik som låter människor definiera sig själva. Men låt oss slippa höra talas om integrationspolitik, invandrare och segregation.
Så kallade invandrare är inte bra för Sverige. Så kallade invandrare är inte dåliga för Sverige. Alla individer som för tillfället bor någonstans mellan Riksgränsen och Ystad är Sverige. Låt politiken formuleras därefter. Öppna gränserna, tro på människans skaparkraft och låt inte inskränkthetens mörker skymma tilltron, hoppet och idealen.
I stället är det hög tid att släppa den nationella sargen och börja diskutera hur en global socialdemokratisk politik och demokratimodell ser ut. Vi har en historisk chans att byta riktning på det europeiska projektet; från ett marknadsliberalt luftslott som är överlastat med subventioner och byråkrati; till ett flexibelt och dynamiskt välfärdssamhälle som sätter öppna gränser, sociala rättigheter och det mänskliga värdet över allting annat. En union som uppmuntrar både välstånd och utveckling inom unionen, liksom en progressiv, rättvis och radikal justering av världspolitiken. Som tjänar som det goda exemplet. Den skinande staden på höjden.
Tiden när socialdemokratin tyst och blint låtsas som ingenting när omvärlden blöder, när en fransk ko får mer i subventioner än vad vi skickar i bistånd till ett barn i Afrika, när en gräns till Europa är mer värd än att den socialdemokratiska rörelsen jobbar för en schyst arbetsmarknad, rättvisa villkor och en spirande demokrati över hela världens hörn. Vår tid kokar av val och möjligheter, nu är det dags att vi realiserar dem.
Vi behöver en politik som vår generation förtjänar. En politik som stärker och möjliggör människors innersta önskningar och drömmar. En politik som lyckas få de mest abstrakta och teoretiska formuleringar att få ett konkret genomslag i vanliga människors vardag. En politik som handlar om att ständigt granska, kritisera och luckra upp befintliga maktstrukturer för att sprida makt till så många som möjligt. En politik som på samma gång kombinerar en hög och jämn tillväxt med en rättvis fördelning och en vass välfärd. Och däri ligger också anledningen till att jag är socialdemokrat, med stolthet och glädje. Övertygelsen om att hela samhället vinner på att så många som möjligt är med och bidrar. Att alla tjänar på att vi river diskrimineringens barriärer och hinder människor emellan. Att vi aldrig får nöja oss med att saker och ting verkar helt OK på ytan, utan hela tiden finna det politiska engagemangets själva näring och passion, samhällets problem och kritiken av desamma. Det är en politik vi förtjänar.
Jag vill avsluta med att lämna ett råd till nästa generation lenare. Glöm aldrig var du kommer ifrån. Glöm aldrig anledningen till att du en gång gick med i SSU, och varför. Låt aldrig någon sätta sig på den känslan och kväva den glöd och glädje som är huvudanledningen till att du tar ställning det knippe värderingar och idéer som är socialdemokratins. Återkom alltid till den där brännande, glödande, känslan av att det du gör bara känns rätt, oavsett vad alla andra tycker. Den känslan betyder allt.
Kom ihåg att det är du som är den viktigaste länken i SSU-distriktet, som på samma gång är organisationens syfte och innehåll. Medlemmen är allt. Det är distriktets hjärta, hjärna, ryggrad och enda kapital. Utan den sjuttonåring som lämnar in den där medlemstalongen, ringer samtalet till den lokala kommunordföranden eller blir värvad på en skola eller i en kampanj är vi nämligen. Stockholms läns SSU-distrikt är inte starkare än sina medlemmar. Och just medlemmarna är anledningen till att vi alltid har varit – och är – störst, bäst och vackrast.
Allt handlar om att man bara lånar SSU-distriktet, vårdar det och har ett ansvar att lämna det vidare det i bättre skick än man en gång lånade det. Resan slutar aldrig; Medlemmarna ska bli fler, politiken vassare och distriktet öppnare och modernare.
Det är med stolthet, glädje och hoppfullhet som jag lämnar posten som distriktsordförande för Stockholms läns SSU-distrikt. Jag lämnar i vetskapen om att alla aktiva medlemmar, nuvarande som kommande, som skapar den speciella lensanda som har format generationer av engagerade ungdomar.
Så tack för mig. Mitt bidrag till distriktets saga slutar här. Det har varit omtumlande, galet, roligt, tufft och helt fantastiskt. Att vakna upp imorgon kommer att kännas fattigare för stunden, rikare på minnen men mer hoppfullt inför framtidens socialdemokrati.
Tack.
Medan världen sjunker djupare och djupare ner i en långvarig recession utkristalliserar sig 
