Den amerikanska ekonomin krymper med 6,2 procent, samtidigt som svensk tillväxt backar med 4,9 procent. Fler och fler varningssignaler tyder på att krisen blir längre, djupare och mer svårtacklad än vad många från början trodde. Inte ens den mest optimistiska chefsekonomen (läs: Nordea) kan längre förneka att vi sitter i skiten. Samtidigt introducerar centralbanker världen räntor som ligger på historiskt låga nivåer, i syfte att motverka de globala negativa spiraler som nu uppstår. Det börjar bli alltmer sannolikt att hela regioner mer eller mindre kommer introducera nollräntor för att tvinga fram likviditet och förtroende för den ekonomiska politiken. Problemet är bara att ingen räntesänkning i världen kan ta tillväxten över det röda strecket så länge bristerna i de finansiella systemen inte åtgärdas. Det blir lite som att hetsäta socker när man är hungrig fast man egentligen borde fixa en tallriksmodellsmiddag.

Flera saker gör dessutom att beslutsfattare riskerar att skjuta sig själva i foten i siniver att mana till lugn och porträttera ett statsmannamässigt cool. FDR 1933, typ. Det så kallade “lugn” som DN menar att regeringen Reinfeldt uppvisar i samband med krisen tyder snarare på en mer grundläggande oförståelse för de djupt strukturella faktorer som kommer att accentuera krisens karaktär och omfång. Fler kommer att förlora sina jobb. Klyftorna växa. Olönsamma företag - och hela sektorer - kommer att gå i konkurs och de globala marknadsmekanismerna accelerera specialiseringen länder emellan. Allt detta saknar än så länge trovärdiga svar och frågan är hur länge regeringen kan luta sig tillbaka mot bekväma krismätningar.

Tyvärr har inte heller den svenska socialdemokratin presenterat tillräckligt aptitliga förslag för att varken möta krisens påverkan på samhällsekonomin, eller för den delen besvarat den akuta frågan om hur villkoren för de grupper i samhället med minst plånboksmarginaler ska förbättras. En global kris av de mått vi står inför kräver både större engagemang och idérikedom än mer av det gamla vanliga. Vi kan bättre.

Enda sättet att på allvar möta krisen är att å ena sidan stimulera ekonomin med fokus på hushållens konsumtion, tydligare prioritera statsbudgeten för att återupprätta förtroende för finanspolitiken och skifta fokus mot gröna investeringar och satsningar; å andra sidan ta tag i de mer strukturella brister som finns inom det europeiska och amerikanska bankväsendet, se över den för lösa utlåningen och börja snacka om vilken roll globala finansiella aktörer bör spela i framtiden. Storstäda i de offentliga prioriteringarna och använd hela den kontracykliska verktygslådan för att stimulera de delar av ekonomin som stagnerar. Nu.

Men alldeles oavsett om satsningarna blir tillräckliga i år eller inte så kommer effekterna inte synas förrän tidigast 2010-2011, när ekonomin förmodligen har nått botten i den lågkonjunkturella cykeln. Större delen av 2009 blir därmed ett förlorat år där politiken i bästa fall kan syssla med att lappa ihop de mest tidskritiska delarna av den offentliga sektorns andel av BNP. På samma sätt som den amerikanska budgeten har ett tioårsperspektiv - och kallt räknar med att 2009 blir ett osoft år - skulle svensk politik må bra av att lyfta blicken från detaljfrågor och anta de lite större utmaningarna borta i horisonten. I ett läge när den borgerliga regeringen står svarslös inför att på allvar möta krisen har socialdemokratin en chans att bevisa vilket parti som är bäst både på att möta och hantera kriser, liksom lägga grunden för progressiva reformer när stormen väl blåser över.