So Watcha Sayin’?

Vissa frågor och uttalanden av principiell karaktär kan göra mig genuint förbannad. Tobias Billströms senaste utspel på DN debatt lyckas med all önskvärd tydlighet exemplifiera just den känslan. Inlägget är ingenting annat än en medveten provokation. Dels för att bredda den moderata väljarbasen i de främlingsfientliga sumpmarkerna; dels för att söka förflytta fokus från de verkliga och mer strukturella problem som drabbar Sverige i dag. Ekonomisk kris, någon?

Det handlar inte om etnicitet. Det handlar inte om kultur. Det handlar om att Sverige är det land i västvärlden där klyftorna har ökat som mest de senaste tjugo åren. Det handlar om att politikens logik bygger på en sorteringsmekanism som har en generell välfärdspolitik för den breda majoriteten – de andra får nöja sig med särlösningar. Och det handlar om att både socialdemokratin och de etablerade partierna har misslyckats med att finna lösningar som kommer hela samhället till del. Sysselsättningen måste upp, resultaten i skolan bli bättre och fler som deltar i de politiska processerna. Just nu är vi på fel väg.

Och fuck utanförskap. Begreppet är ingenting annat än en medveten omskrivning för att ducka för de problem som vi verkligen behöver ta tag i. Till största delen handlar det om klass, om att fler och fler får färre och färre chanser att forma sitt eget liv. Moderaterna håller på att skapa en permanent underklass genom att skylla allt på de så kallade invandrarna. Det är dags att säga stopp.

Politik handlar om att ge varje människa verktyg att forma sitt eget liv, oavsett förutsättningar och bakgrund. En socialdemokratisk politik närs av tanken att bedöma samhället efter individer, inte efter stereotypa etiketter. Alla som bor i Sverige är också Sverige. Det som Moderaterna sysslar med är att försöka återskapa ett nationellt idékomplex som binder samman stat, nation och familj. Problemet är bara att det i paketet också ingår att exkludera alla andra, de som inte passar in i normen. Sverige har blivit ett 4/5-delssamhälle där 20 % systematiskt står utanför samhället genom att inte rösta, saknar verkliga jobb och mer allmänt inte deltar i processer eller andra demokratiska kanaler. Däri ligger problemet.

Problemet med flykting- och migrationspolitiken handlar till stora delar om att hela Europa inte tar sitt ansvar. Det behövs en solidarisk modell som är gemensam för hela EU och som skapar förutsägbarhet, kontinuitet och trygghet för alla inblandade. En form av solidarisk individualism. På samma sätt är det moderata kommuner i Sverige som vägrar ta emot flyktingar och systematiskt motsätter sig hyresrättsbyggen för att låsa in ett borgerligt elektorat i kommunen. Samtidigt kritiserar man socialdemokratiska kommuner. Var finns logiken?