För den som ögnat igenom åtminstone ett par tidningar och slökikat på några nyhetsinslag de senaste månaderna är det lätt att greppa att det hänt något med den svenska energidebatten. En morgon fylldes en helsida i både DN och SvD av en annons, undertecknad “Nätverket för framtidens energi”. På samma sätt är en hel avdelning på elitopinionsaggreatorn Newsmill köpt. Plötsligt gör kristdemokraterna utspel om kärnkraften. Mona kommenterar försiktigt. I mitten av uppmärksamheten står miljöpartiet. Det är tydligt att debatten blivit mer polariserad, och rösterna i mitten färre och mer lågmälda.Däri ligger det ena perspektivet, liksom den ena skyttegraven. Den består av en atomkramande familj som betraktar fusionsreaktorer som en obegränsad, ofarlig och lönsam energikälla för framtiden. Jag har själv tagit del av många argument för varför kärnkraften skulle vara en fullständigt ren och effektiv energikälla, överlägsen alla andra. Tyvärr är verkligheten inte fullt så enkel.
I den andra skyttegraven föraktar man tvärtom varje ansats till nyans i debatten om framtidens energi. Där har vi ekokoftorna som helst av allt vill stänga ner kärnkraften över en natt och chansa på att vi klarar oss med övriga energikällor. Naiviteten blir pinsamt närvarande. Också det perspektivet präglas av självbedrägeri. Kapaciteten är för liten, effekterna på ekonomin för stora.
Visst, kärnkraften har definitivt stora brister vad gäller slutförvaring och uranbrytning, men alternativet att importera miljöfarliga elresurser framstår knappast som bättre i sammanhanget. Det funkar tyvärr inte att sticka huvudet i sanden och låtsas som om att bara vi tror tillräckligt mycket på solpaneler kommer allt att lösa sig. Speciellt i ett land som är apkallt vintertid. För att citera John McCain: “That’s not change we can believe in”. Miljöpartiets dogmatiska inställning till energin och miljön är därmed en direkt spegling av synen på tillväxten som något oviktigt, åtminstone sekundärt. En liten kärna är fast övertygade om at det krävs en återgång till en lägre tillväxtnivå, och att det inte går att förena sociala och miljörelaterade mål. Lyckligtvis har solkraftshökarna hos maskrospartiet blivit betydligt färre de senaste åren. Och pragmatikerna blivit fler.
För min del tror jag att socialdemokratin begår ett historiskt misstag om vi släpper en prövande, dynamisk, inställning till energifrågorna och kryper ner i endera skyttegrav. Lösningen på morgondagens energiförsörjning finns inte i större kärnkraftverk, med svårberäkneliga risker och mångfaldigt negativa bieffekter på miljö. Ingen väldesignad och glättig kampanj i världen kan bortförklara vad som står på spel om någon liten del av kärnkraften fallerar. Eller hur arbetare som bryter uran drabbas. Världen är större än Sverige.
Socialdemokratin tjänar heller ingenting på att strypa tillväxten via kortsiktiga och otillräckliga vind-, sol- och blandlösningar. Konsekvenserna för sysselsättning och välfärd skulle bli katastrofala, inte minst mitt under den allvarligaste ekonomiska krisen sedan depressionen. Vi får heller aldrig köpa idén om att miljö och välfärd står i konflikt till varandra; att det krävs att vi plockar bort viktiga delar av den materiella standarden för att gynna en hållbar utveckling. Problemet med miljöfarliga transporter löser vi inte genom att subventionera lokalodlade grödor och välja bort afrikanska exportvaror. Orsakerna till de globala miljöproblemen försvinner inte genom att angripa symptomen. En hållbar politik för framtiden måste kombinera idén om att alla världens ekonomier ska växa med klimatkloka idéer. Den socialdemokratiska historien kräver mer av oss än att offra viktiga ideologiska värden.
Bägge linjerna är lika fel ute i att plocka fram en gammal verktygslåda på nya problem. Kärnkraftslobbyn genom att underskatta sprängkraften i ny forskning och ett skifte från miljöskadlig till miljöfrämjande industri. Den präglas dessutom av feghet i att inte våga ta tag i de verkligt strukturella problemen kring samhällets energiförsörjning. Ekokoftorna genom att hävda att det finns en motsättning mellan ekonomisk tillväxt och en hållbar och grön framtid. Även dessa underskattar möjligheterna till nyinvesteringar i framväxande sektorer i samhällsekonomin. Politik handlar om att kläcka och implementera nya idéer. Inte damma av gamla och tro att enskilda särintressen ska presentera svar för hela samhället.
Nu är det dags att plocka fram en socialdemokratisk paradgren, nämligen hur vi kan dra nytta av den befintliga ekonomin för att stimulera andra värden och en ny utveckling. I stället för att blint fästa blicken på vilka energislag som finns i dag, eller vilka som eventuellt kan finnas om tjugo år, borde vi vässa de ekonomiska verktygen på att faktiskt åstadkomma verklig förändring. Jag har själv pendlat mellan att vara kärnkraftsvän till skarp kritiker, i olika omgångar, och jag tror att styrkan i socialdemokratin i stort ligger i just det. Att kritiskt och successivt mäta idéernas bärkraft gentemot varandra och låta ett deliberativt samtal styra den politiska agendan. Inte dogmer och intressefinansierad forskning. Det behövs fler incitament för att ställa om från kärnkraft till klimatneutrala energiresurser. I dag.
Vi kan börja med att använda en betydligt större andel av övervinsterna hos energibolagen för att finansiera ny forskning – och sporra nya investeringar – kring verkligt hållbara elkällor. På samma sätt har vi under brännande finanskris en gyllene chans att investera i grön forskning, gröna jobb och en grön tillväxt. Ett socialdemokratiskt stimulanspaket borde inte bara fokusera på att höja privatkonsumtion och likviditet, utan faktiskt mer grundläggande styra om resurser från gårdagens miljöskadliga och olönsamma bolag och industrier, till morgondagens företag och branscher. Enligt samma mönster som socialdemokratiska idéer har format om historien är det vårt gemensamma ansvar att lyfta blicken från den dagsaktuella pajkastningen till verkligt långsiktiga lösningar. Lösningar med idépolitisk spänst och ideologisk klangfärg.
Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det om och om igen; varje tid kräver sina lösningar. Aldrig har det känts så angeläget som nu.
Visst, kärnkraften har definitivt stora brister vad gäller slutförvaring och uranbrytning
Har det? Vad tänkte du på då? Referens?
Lösningen på morgondagens energiförsörjning finns inte i större kärnkraftverk, med svårberäkneliga risker och mångfaldigt negativa bieffekter på miljö.
Svårberäkneliga risker? Intressant påstående. Låt höra mer. Vad är ditt resonemang där?
Eller hur arbetare som bryter uran drabbas. Världen är större än Sverige.
Ja visst är det den. Exempelvis så får en uranbrytare i Australien idag en stråldos som är 1/20 av vad en järnmalmsbrytare fick i LKAB’s gruvor på 70-talet.
Du kanske trodde att uran är starkt radioaktivt? Nej, det är det inte. Däremot har du alltid radon och dess döttrar att tampas med så fort du är nere i berggrunden och rotar.
Att tro att länder som Canada och Australien, världens idag i särklass största exportörer av uran, inte klarar av att bryta på ett tillräckligt miljöneutralt sätt utan skulle skita i sina miljölagstiftningar just i urangruvorna är ett verklighetsfrämmande resonemang.
Kärnkraftslobbyn genom att underskatta sprängkraften i ny forskning
Ingen forskning i världen kan få vinden att blåsa just när du behöver den, eller flytta på den där stora irriterande klumpen som heter planeten Jorden som är i vägen för solen 18-24 timmar om dygnet den hrä tiden på året. Forska hur mycket du vill… men jag lovar dig att du kan inte få vinden att blåsa på beställning.
Vindkraftsproduktionen i Sverige de senaste 30 dygnen. 100% är 16 800 MWh/dygn. Vad tycker du om 25-30 januari?
Vi kan börja med att använda en betydligt större andel av övervinsterna hos energibolagen för att finansiera ny forskning…
Och det var just det man gjorde…
Kärnkraftsindustrin har ålagts totalansvar för kärnkraftsavfallets hantering, forskning och dess finansiering. Står klart och tydligt i Lagen om kärnteknisk verksamhet, paragraferna 10 till 13.
För finansieringen har skapats Kärnavfallsfonden som förvaltas av Kammarkollegiet. Inkomsterna till fonden kommer direkt från elräkningen och avgiften ligger idag på under 1 öre per kWh (på ett elpris som ligger omkring 100 öre/kWh). Fonden har vuxit från icke-existerande år 1980 till 40 miljarder SEK idag och har dessutom finansierat all hantering och forskning som hittils har gjorts.
För den praktiska hanteringen och forskningen skapade kärnkraftsbolagen SKB, Svensk Kärnbränslehantering AB. SKB har forskat på ämnet avfallshantering sedan tidigt 80-tal och närmar sig nu slutet på arbetet. I år (2009) bestäms plats för slutförvaret, nästa år lämnar de in tillståndsansökan för att bygga. Då påbörjas den slutliga granskningen och sedan är det byggstart.
Slutförvaret kommer att ske med den så kallade KBS-3 metoden vilken har genom forskning har bevisats vara helt säker utan att mänsklig inblandning behövs i minst 100 000 år.
Eler vad det inte den sortens forskning du ville se?
Andreas Lundstedt “hyllades för att ha kommit ut som HIV-positiv”. Vad är det för en merit!?!? Så djävla äckligt.
- Peter Ingestad, Solna
Michael:
Att spränga ner använt kärnbränsle ner i berggrunden – som dessutom rör på sig över tid – är ingen långsiktigt hållbar lösning. Då spelar det liksom ingen roll hur rigorösa säkerhetsanordningar som finns. Lösningarna finns någon annanstans. När det gäller referenser är det bara att googla loss; det här är en blogg, inte en avhandling.
Vad gäller svårberäkneliga risker är det inte så enkelt som att bara räkna på hur stor sannolikhet det är för härdsmälta, systemfel eller andra problem. Beräkningen måste också handla om antalet människor som drabbas, liksom vilka komplikationer det blir för närmiljön.
Vad jag menar med ny och utvidgad forskning är inte att forska i gamla energikällor, utan lägga grunden för nya. För att verkligen vidga horisonten gäller det att investera i att utveckla nya metoder, inte lappa ihop gamla.
Men mer generellt handlar det om en magkänsla. Tror vi verkligen att kärnkraften är en fullständigt säker energikälla för framtiden, eller finns lösningar någon annanstans?
Att spränga ner använt kärnbränsle ner i berggrunden – som dessutom rör på sig över tid – är ingen långsiktigt hållbar lösning.
De naturliga reaktorerna vid Oklo bevisar annorlunda. Rörselserna i berggrunden i Sverige är så små att det på 100 000 år inte är några problem alls för KBS-3 metoden att hålla bränslet helt still.
Då spelar det liksom ingen roll hur rigorösa säkerhetsanordningar som finns.
Nej, de spelar ingen större roll, det är sant… men det beror på att den främsta barriären är kärnbränslets stora kärlek för sten. Igen är detta något som Oklo bevisar. Det r kvitt samma om kopparkaplsarna kollapsar, därför att kärnbränslet är vattenolösligt och älskar sten. Det stannar där för gott. Med mindre att en gud vänder upp och ned på det hela med en stekspade kommer det inte till ytan igen innan det ha klingat av.
Beräkningen måste också handla om antalet människor som drabbas, liksom vilka komplikationer det blir för närmiljön.
Exakt. Och vad tror du händer i närmiljön vid en stor olycka i ett svenskt kärnkraftverk? Tips: kolla på TMI-2 olyckan (Harrisburg). Det var en härdsmälta i en reaktor som är rätt lik de vi har i Sverige. Vad blev skadeutfallet?
Tjenrobyl räknas inte eftersom det var frågan om en typ av reaktor resten av världen redan hade totalförbjudit eftersom den hade idiotiskt hög positiv feedback, vilket möjliggjorde olyckan.
Kärnkraftsmotståndare älskar att påstå att en kärnkraftsolycka ger “oöverbklickbara konsekvenser”. Men detta har de ingen grund för. Det är som att påstå att en påsksmällare kan riva ett bostadshus med sin knall.
Vad jag menar med ny och utvidgad forskning är inte att forska i gamla energikällor, utan lägga grunden för nya. För att verkligen vidga horisonten gäller det att investera i att utveckla nya metoder, inte lappa ihop gamla.
Den forskningen pågår, men den kommer att ta tid att bli fördig. Fusionsenergin är klar tidigast 2050 (om ingen lyckas bevisa att Bussards teorier är korrekta för då går det mycket snabbare… man kan alltid hoppas). Pessimistiskt är det klart en så där 2150. Det gälle ratt hålla oss flytande tills dess.
Men mer generellt handlar det om en magkänsla. Tror vi verkligen att kärnkraften är en fullständigt säker energikälla för framtiden, eller finns lösningar någon annanstans?
Min magkänsla är att kärnkraft är näst efter vattenkraft det mest trovärdiga alternativet. Vindkraft, biobränslen och energieffektiviseringar har på tok för dåliga garantier att kunna lyckas för att kunna förlita sig på dem. Minst en livslängd reakotrer till måste vi köra… sedan får vi se vad som har hänt vid en så där år 2050.