I den senaste Sifomätningen fortsätter avståndet mellan blocken att krympa. Socialdemokraterna fortsätter att tappa, samtidigt som moderaterna går framåt något. Jag är övertygad om att ett snålare opinionsläge gynnar socialdemokratin, både på kort och lång sikt. De onaturliga nivåer vi legat på under långa perioder har inte avspeglat vår position på den politiska kartan, och heller inte uppmuntrat oss att intensifiera förnyelsearbetet. Tvärtom har utspelen varit lite trötta, förslagen lite urvattnade och våra företrädare lite för självsäkra. Och i det här läget är självsäkerheten vår största fiende.

Ett minskat avstånd mellan blocken kan förhoppningsvis bli det som blåser nytt liv i interna diskussioner om framtidens politik, om hur vanliga vardagsproblem kan lösas med smarta politiska förslag, och hur morgondagens socialdemokrati gör sitt ideologiska avtryck.

På kort sikt resulterar det i bättre och mer nära väljarkontakt. Sämre siffror gör att vi tvingas vara ute och prata med folk i högre utsträckning, och därmed få en tydligare koppling och respons till potentiella väljare inför 2010. Jag hoppas även att en av konsekvenserna blir att vi slutar plocka fram trianguleringsverktygslådan för att närma oss regeringen i centrala politiska frågor. Metoden har gång på gång visat sig fallera, både i USA och Tyskland. Det parti som söker vinna stöd för en varaktig majoritet med hjälp av trianguleringsknep kommer bara att bekräfta den politiska motståndarens spelregler och tappa tilltron till den egna politiska kompetensen. Låt oss kasta dogmacentrismen på soptippen och utforma en verklighetsanpassad politik utifrån våra egna värderingar och väljarnas problem. Det är socialdemokratins styrka.

På lite längre sikt kan ett sviktande politiskt självförtroende också åstadkomma just det; att rita om det politiska landskapet och etablera socialdemokratiska ställningstaganden som socialdemokratiska. Men förutsättningen för att lyckas med det är att vi tar till radikala grepp för att öppna upp partiet och ungdomsförbundet, ökar de direktdemokratiska inslagen till rådslag och kongresser och att Mona Sahlin börjar prata med utgångspunkt i den egna magggropskänslan. Inga konsulter i världen kan överträffa kraften i att kommunicera den egna övertygelsen inför väljarna.

En god vän sa en gång att vi måste sluta lyssna på våra partimedlemmar och börja lyssna på våra sympatisörer, och jag tror verkligen att det ligger mycket i det. De flesta av partiets medlemmar i dag är redan insyltade i partiapparaten, med både förtroendeuppdrag och en cementerad uppfattning om socialdemokraterna som organisation. Att, som Olof Palme uttryckte det, lyssna på rörelsen handlar inte alltid uteslutande om att betalande medlemmar är partiets bästa domare. Tvärtom tror jag att våra mesta och bästa kärleksfulla kritiker återfinns hos dem som betraktar sig som socialdemokrater, men inte erlägger årlig medlemsavgift om 250 kr.

Varför inte våga öppna upp valprocesser och låta alla nyregistrerade partimedlemmar rösta fram partiordförande via direkt, som i Frankrike? Varför inte genomföra en big-ass-undersökning med alla s-sympatisörer runtom i Sverige för att ta reda på vad som är vår styrka respektive akilleshäl? Och varför inte slopa våra vallistor helt och hållet och låta alla kandidater tävla fritt om väljarnas röster?

En modern socialdemokrati har allt att vinna på att vi kritiskt ifrågasätter befintliga organisationsstrukturer och släpper in människor som vill oss väl, men också vågar berätta sanningen. Det borde vara utgångspunkten för ett parti i förändring. Politik handlar om en känsla, att vinna stöd genom att människor tror på våra politiska idéer för att det känns rätt. Och känslan vinner i längden.