Var och varannan spelar ju den klassiska Sam Cooke-låten “A Change Is Gonna Come” i dessa dagar. Personligen gillar jag versionen som Otis Redding framförde på “Otis Sings Soul” allra bäst, men både Al Greens och Bob Dylans varianter är otroliga. Liksom originalet. Låten skrevs tydligen då Sam Cooke blivit så imponerad av Dylans “Blowin’ In The Wind”, vilket också sägs i klipp nummer då.
Otis Redding (Studioversion, 1965):
Bob Dylan (Live, 2008):
Al Green (Live, 1995):
Sam Cooke (Studioversion, 1964):
Har du sett Obamalåtfrenzyn på På stan-bloggen?
När jag var typ 18 var det min favoritlåt. Jag SAMLADE till och med på den. Och detta under senmedeltiden då man fortfarande alltid var tvungen att anskaffa musiken fysiskt. Bland annat hittade jag nån jänkare på internet som skickade mig Al Greens version på kassettband. Sam Cookes orginal var, är och kommer alltid att förbli min favoritversion, men så är han också min favoritsångare genom tiderna. Otis version var den första jag hörde och den som fick mig att bli kär i låten, men den förbleknade direkt när jag hittade orginalet (som inte fanns utgiven på CD då, utan dök upp på nån DJ-tolva från 80-talet för 40 spänn inne på Nostalgipalatset, på den tiden det var en billig, aningslös butik)
Några av mina favoritversioner som INTE omnämns här: Aretha Franklin, Bobby Womack, Fugees (ligger på CD-singeln No Woman, No Cry) – det bästa spår de spelade in om du frågar mig.
Sen vet jag inte om hiphop”versioner” som Grand Pubas och Ghostface Killahs räknas?
Calle:
Haha, yes jag höll mig uppdaterad. Det var ju helt galet på NahRight också.
Cappuccinosocialist:
Ohh, Fugeesversionen hade jag inte hört förut. Den var riktigt fin. Visst är Cooke’s original fantastiskt, men själv har jag nog lyssnat lite för mycket på den. Självklart ska Pubas version räknas i alla fall