ardalan2009.se är adressen och redan nu går det anmäla sig som kampanjvolontär, ställa frågor till Ardalan och få nyheter i mejlen. Och inte minst följa vad som händer i kampanjen.

Dessutom hoppas jag att ni inte har missat Åsa Westlunds hemsida, där det bland annat finns kampanjfilmer och information om Åsas politik.

SSU-distriktet har verkligen nominerat två fantastiska kandidater. EP-valet anno 2009 har alla förutsättningar att bli både spännande och rikt på politiskt innehåll.

I den senaste Sifomätningen fortsätter avståndet mellan blocken att krympa. Socialdemokraterna fortsätter att tappa, samtidigt som moderaterna går framåt något. Jag är övertygad om att ett snålare opinionsläge gynnar socialdemokratin, både på kort och lång sikt. De onaturliga nivåer vi legat på under långa perioder har inte avspeglat vår position på den politiska kartan, och heller inte uppmuntrat oss att intensifiera förnyelsearbetet. Tvärtom har utspelen varit lite trötta, förslagen lite urvattnade och våra företrädare lite för självsäkra. Och i det här läget är självsäkerheten vår största fiende.

Ett minskat avstånd mellan blocken kan förhoppningsvis bli det som blåser nytt liv i interna diskussioner om framtidens politik, om hur vanliga vardagsproblem kan lösas med smarta politiska förslag, och hur morgondagens socialdemokrati gör sitt ideologiska avtryck.

På kort sikt resulterar det i bättre och mer nära väljarkontakt. Sämre siffror gör att vi tvingas vara ute och prata med folk i högre utsträckning, och därmed få en tydligare koppling och respons till potentiella väljare inför 2010. Jag hoppas även att en av konsekvenserna blir att vi slutar plocka fram trianguleringsverktygslådan för att närma oss regeringen i centrala politiska frågor. Metoden har gång på gång visat sig fallera, både i USA och Tyskland. Det parti som söker vinna stöd för en varaktig majoritet med hjälp av trianguleringsknep kommer bara att bekräfta den politiska motståndarens spelregler och tappa tilltron till den egna politiska kompetensen. Låt oss kasta dogmacentrismen på soptippen och utforma en verklighetsanpassad politik utifrån våra egna värderingar och väljarnas problem. Det är socialdemokratins styrka.

På lite längre sikt kan ett sviktande politiskt självförtroende också åstadkomma just det; att rita om det politiska landskapet och etablera socialdemokratiska ställningstaganden som socialdemokratiska. Men förutsättningen för att lyckas med det är att vi tar till radikala grepp för att öppna upp partiet och ungdomsförbundet, ökar de direktdemokratiska inslagen till rådslag och kongresser och att Mona Sahlin börjar prata med utgångspunkt i den egna magggropskänslan. Inga konsulter i världen kan överträffa kraften i att kommunicera den egna övertygelsen inför väljarna.

En god vän sa en gång att vi måste sluta lyssna på våra partimedlemmar och börja lyssna på våra sympatisörer, och jag tror verkligen att det ligger mycket i det. De flesta av partiets medlemmar i dag är redan insyltade i partiapparaten, med både förtroendeuppdrag och en cementerad uppfattning om socialdemokraterna som organisation. Att, som Olof Palme uttryckte det, lyssna på rörelsen handlar inte alltid uteslutande om att betalande medlemmar är partiets bästa domare. Tvärtom tror jag att våra mesta och bästa kärleksfulla kritiker återfinns hos dem som betraktar sig som socialdemokrater, men inte erlägger årlig medlemsavgift om 250 kr.

Varför inte våga öppna upp valprocesser och låta alla nyregistrerade partimedlemmar rösta fram partiordförande via direkt, som i Frankrike? Varför inte genomföra en big-ass-undersökning med alla s-sympatisörer runtom i Sverige för att ta reda på vad som är vår styrka respektive akilleshäl? Och varför inte slopa våra vallistor helt och hållet och låta alla kandidater tävla fritt om väljarnas röster?

En modern socialdemokrati har allt att vinna på att vi kritiskt ifrågasätter befintliga organisationsstrukturer och släpper in människor som vill oss väl, men också vågar berätta sanningen. Det borde vara utgångspunkten för ett parti i förändring. Politik handlar om en känsla, att vinna stöd genom att människor tror på våra politiska idéer för att det känns rätt. Och känslan vinner i längden.

Har mer eller mindre helt hållit mig borta från koffein sen augusti-september. För det mesta är det inga problem överhuvudtaget. Cola, kaffe, svart te kan man liksom klara sig utan. Oftast.

I stället har det blivit ett brett spektrum av téer, som C också noterade sist han var här genom att ta en bild på teutubdet i skafferiet. Rött. Grönt. Örtigt. Yogi. You name it, I have it.

Men dagar som denna, när den våtgrå filten ligger över Stockholm igen, är jag helt sjukt sugen på en bryggkopp, eller åtminstone en kopp svart te, för den där lilla kicken. Inte blir det lättare heller av att bara typ två av tjugo kaféer i människobyn har decafkaffe. Starbucks, snälla? Och nej, försök inte säga att Espresso House är en svensk motsvarighet. Det skånska kaffekonglomeratet är inte ens i närheten.

Tvingades motvilligt betala kåravgiften till studentkåren vid JMK i dag. 250 200 kr för att ett gäng kårnissar ska kunna finansiera halvtomma pubarrangemang och hyra en muggig festlokal på Hornsgatan två gånger per år. Och det handlar liksom inte att jag är hög på någon frihetlig grej om att tvång är ofint. Skulle internklubben som kallas kåren lyckas prestera något vettigt för mina 250 kr skulle jag inte gnälla, till och med gladeligen betala. De kunde åtminstone arrangera grejer i andra lokaler än där man äter lunch. Dagens kårverksamhet kan bäst sammanfattas i Carl Lidboms bevingade ord: det är trams.

Var och varannan spelar ju den klassiska Sam Cooke-låten “A Change Is Gonna Come” i dessa dagar. Personligen gillar jag versionen som Otis Redding framförde på “Otis Sings Soul” allra bäst, men både Al Greens och Bob Dylans varianter är otroliga. Liksom originalet. Låten skrevs tydligen då Sam Cooke blivit så imponerad av Dylans “Blowin’ In The Wind”, vilket också sägs i klipp nummer då.

Sitter och kollar på CNN:s livebevakning inför Obamas installation i Vita huset. Just nu står en reporter i ett folkhav av runt 100 000 människor. Och då är det ändå drygt sex timmar tills det börjar på riktigt. Avståndet mellan Enskede och händelsernas mitt har aldrig varit större.