Så många människor har hittills mist livet i Israels pågående bombmattor över Gazaremsan. Angreppet är en direkt reaktion på i första hand palestinska självmordsattacker på den judiska civilbefolkningen, men också på oroande mobiliseringar bland fundamentalistiska grupperingar inom det palestinska samhället.Alltför ofta förenklas den israelisk-palestinska konflikten till att antingen projicera all världens ondska på den israeliska statens agerande, alternativt till att handla om att varje palestinier är en potentiell terrorist och självmordsbombare. Verkligheten är, lyckligtvis, betydligt mer mångfacetterad och nyansrik än så. Respektive samhälle består av en mångfald av människor, åsikter och politiska lojaliteter. Ingen kan med hedern i behåll hävda att israeler och palestinier är två homogena grupper med tydligt definierade ståndpunkter. I stället har respektive sida element som är både dogmatiska och farliga för utvecklingen i regionen, men på samma sätt finns det en stor andel individer som ser konflikten med någorlunda pragmatiska, verklighetsnära, glasögon.
Med det sagt är Israels agerande ingenting annat än statsfinansierad terrorism som resulterat i fördrivning av folkgrupper, diskriminering och brott mot de mänskliga rättigheterna. Min analys är att det alltid är den starkare aktören som måste bära ledartröjan för att bit för bit skapa förutsättningar för långsiktig fred. Hur infekterad historien än må vara, och hur djupa och oläkta historiens sår än är.
Attackerna från Israel är oproportionerligt stora, impulsiva och saknar stöd från omvärlden. Inte bara har den israeliska ledningen lyckats få sina anhängare att tveka inför deras beslutsförmåga och kompetens. Den israeliska staten har också gett palestinska fundamentalister den bästa av gratisreklam för nyrekryteringar. Samtidigt ser extremister på båda sidor i konflikten sin chans att piska upp destruktiva reaktioner från polariserande krafter. En föga vild gissning är att vi under de närmaste månaderna kommer att få se fler självmordsbombare offra sitt eget och judiska liv, samtidigt som moderata element inom Israel kommer att få det allt svårare att höras i debatten. Tvärtom är risken överhängande att de extrema elementens inflytande kommer att stärkas och cementeras. Respektive ändpunkt på skalan kommer att stärka sin ställning, samtidigt som befolkningen på bägge sidor förväntas få ta smällen.
De enda som vinner på den onödigt hårda vedergällningen från Israel är de individer och organisationer som inte vill se en fredlig lösning på den pågående konflikten. För varje lufträd på palestinska familjer som genomförs, och för varje självmordsbombare som mördar judar i Israel, tilltar konfliktnivån.
Behovet av ett förnyat ledarskap i Israel och Palestina är uppenbart. Dagens ledare blockerar snarare möjligheterna till konkreta, målinriktade, samtal och bidrar bara till att fortsätta föda den pågående konflikten. Lyckas inte palestinska myndigheter kontrollera den organiserade terrorismen mot Israel är “nästa år i Palestina” med största sannolikhet mer avlägset än på länge. Och kan inte Israel respektera den palestinska befolkningens rättigheter kommer regeringen i princip att hota säkerheten för den egna civilbefolkningen. Allt har två sidor.
Aldrig tidigare har freden känts mer avlägsen än just nu. Ska de demokratiska, fredsinriktade, krafterna i världen lyckas bygga en plattform för samtal och samtal och stabilitet behöver regeringar och parlament – nationella som transnationella – ta sitt ansvar och hitta gemensamma överenskommelser. Israelkramande liberaler och enögda Palestinaromantiker är därför hopplöst kontraproduktiva när de eldar på meningslösa skyttegravskrig på debattsidor och i protesttåg. Situationens allvar kräver att vi lämnar retoriken och tar ett kliv upp för att lösa uppgiften. Mer än någonsin är behovet av politiker, opinionsbildare och aktivister som förmår se konflikten för vad den är – i termer av mänskligt lidande – och börjar föra upp frågan på den politiska dagordningen akut. Varje vän av trygghet och välstånd bör kräva svar på frågan vad EU och USA kan göra för att tvinga båda sidor till samtal, och hur vi på bästa sätt kan ställa extremister till svars för de människovidriga brott som begåtts. Och det är bråttom.
De uppsvallade känslornas hämnddeklarationer känns kanske på sin plats efter självmordsattacker på israeliska kvarter. Kantigt formulerade slagord på hemmasnickrade plakat och brett penslade demonmålningar av staten Israel är möjligen bekväma för stunden. Men på sin höjd lyckas generaliseringar och gälla rop bara bekräfta redna inövade oneliners hos å ena sidan israellobbyisternas ivriga vapendragare, å andra sidan demokratiskt undernärda bokstavskommunister på den yttersta vänsterkanten.
Och det lär knappast hjälpa familjerna som varje morgon vaknar upp till hotet av skoningslösa robotar och människoburna sprängladdningar.
