När klyftorna blir för stora

I dagens DN är det ett stort tema om Rosengård där reportrar grävigt och redigt fått uppgiften att bege sig ut i den där verkligheten alla pratar om. Ni vet, den där exotiska, lite farliga men i förlängningen onåbara förorten som ligger insprängd någonstans bortom medelklassens villamattor. De där andra som inte riktigt är som vi, men som brukar bråka och ställa till besvär. Nu hade alltså DN bestämt sig för att åka ut till till Rosengård för att samtala, förstå, dissekera.
Fine, tänkte jag, det är väl rätt och riktigt att ge Rosengård en så pass stark nyhetsvärdering om allmänintresset finns. Det kanske till och med kunde bli bra. Problemet är bara att rapporteringen blev ihoprafsad och distanserad. De strukturella orsakerna till frustrationen och uppgivenheten gavs aldrig en journalistisk granskning eller analys, bara kommentarer av Reepalu med flera. Stoffet blev liksom styvmoderligt behandlat till förmån för det effektfulla och omedelbara. I en mindre, separat, artikel intervjuades bland andra den genomkloke Adrian Kaba om situationen och han angav flera faktorer som avgörande för problemen. Också här duckade DN för vad som skulle kunna bli riktigt intressant och valde den trygga, genomsnittsjournalistiska, vägen för att knyta ihop materialet till en artikel. Den sammantagna bilden av reportaget blev därför urvattnad.

Jag tror att det finns många orsaker till det som Rosengård drabbats av. Först och främst liknar konfliktlinjerna det som inträffade i Paris för ett par år sedan, liksom andra upplopp. Konfliktnivån med polis och myndigheter kommer till en punkt när bägaren rinner över. Somliga väljer att stanna redan här och rättfärdiga våldsliknande beteenden med att “polisen provocerat fram det” eller att “man har rätt att ta till våld när det behövs”. Samhället kan aldrig tolerera våld som opinionsbildande metod, eller ens som ett legitimt uttryckssätt. Det individuella ansvaret väger förstås tungt.

Med det sagt har problematiken strukturella orsaker som bara nämns i förbifarten i etablerade medier, antingen av rädsla för att ta ställning eller av genuin oförståelse för förorten som fenomen. Det som pågår i Rosengård och andra miljonprogramsområden i Sverige är egentligen en konsekvens av att det social kittet i Sverige gradvis har luckrats upp. Masknätet som håller samman samhället och etablerar en form av demokratiskt konsensus kring gemensamma värden har under femton-tjugo års tid långsamt dragits isär, till den grad att olika delar av Sverige i dag befinner sig långt ifrån varandra. Potentiell kontakt har i stället gett upphov till konfliktytor och misstro.

Förklaringen ligger delvis i att klassklyftorna har ökat mest i Sverige av alla länder i västvärlden de senaste tjugo åren. Utjämningen i inkomst upphörde helt och ersattes av flera regressiva effekter i ekonomin som gjorde att de högsta inkomsterna i samhälet sköt i höjden ytterligare. Samtidigt koncentrerades förmögenheter till den allra rikaste procenten. De rikare blev rikare medan personer och familjer som bor i miljonprogramsområden märkte av ytterst få materiella förbättringar i sitt boendeområde. Vidgningen av de sociala och ekonomiska klyftorna har också varit mer eller mindre konstant oavsett hög- eller lågkonjunktur. Så medan medel- och överklassverige blomstrat, investerat och tjänat pengar som aldrig förr lämnades Rosengård och andra förorter utanför kalaset. Nödvändiga investeringar för att rusta upp bostäder uteblev, skolor tilläts stå orenoverade år efter år och förortens invånare kom gång på gång att betraktas som andra klassens medborgare. Sverige var Sverige, men inte förorterna. Förorterna blev och är avvikelsen från den bekväma radhusnormens politik.

Åtgärderna blev också därefter. I stället för att vässa den generella välfärdspolitiken och vända trenden med växande klyftor mellan människor fokuserade sig politiker över spektret – från socialdemokrater till moderater – med att etablera säråtgärder för “invandrarna” i “utsatta områden”. Och oavsett viljeriktning blev resultatet detsamma; alienering, minskad makt för fattiga och ett samhälle som formade sin politik efter klassrasistiska premisser. Socialdemokrater klappade de så kallade “invandrarna” på huvudet och sa att vi skulle minsann hjälpa “dem” att “integreras” i det “svenska samhället”, vad det nu innebär. Moderata företrädare kanske pratade om att ställa högre krav på de så kallade “invandrarna” för att minska “utanförskapet” och “minska bidragsberoendet”. Same, same. Effekten blev densamma.

Själva kärnan ligger också i synen på människan som samhälellig individ. Som det är i dag betraktas personer som kommer till Sverige i bästa fall som svensk light, i värsta fall som ett hot mot nationalstaten. Samhällets rättighetssyn utgår från på vilken sida av en gräns du råkat födas, snarare än verkliga egenskaper och förutsättningar. Oavsett om du kommer från inbördeskrig eller är politisk flykting behöver du antingen “stöd” eller “hårdare krav”, beroende på partipolitisk färg. Ingen bedöms utifrån sina individuella förutsättningar och kvaliteter, alltid utifrån en presumtivt svensk norm.

En gång för alla: det handlar om klass. Inte om en subjektivt uppfattad etnicitet.

Facit på den genomförda politiken – socialdemokratisk som moderat – ser vi runt omkring oss. En femtedel av samhället deltar inte i val och saknar nästan helt inflytande över sin livssituation. Femtedelskakan är antingen arbetslös, sjukskriven eller förtidspensionerad eller har så pass låg lön att pengarna inte räcker hela månaden. Livsutrymmet är mindre, trängre, och begränsas både av boendeområdet och av omgivningens förväntningar och föreställningar. Den bekväma etiketteringen i kliniska motsatspar har i själva verket fött den frustration som växer ur att leva i ett samhälle som dömer en till underklass. Förort-kranskommun. Hyreslägenhet-bostadsrätt. Svensk-invandrare. Miljonprogram-sekelskiftesvåning. De som handlar på Konsum nära-De som bara har råd med Lidl. Bilåkande Lidingöbor-Kollektivtrafikåkande barnfamiljer i söderort. Snabbmat i kebabkiosken i centrum-Ekologiska grönsaker från kvartersbutiken i Sofo. Här borde politiken hitta sin näring och journalistiken granska.

Först när journalistiken utgår från den verklighet som människor faktiskt lever i, och inte den konstruerade, kan den tjäna sitt ursprungliga syfte: att presentera en relevant facett av samtiden. Nu blir det bara tramsigt, ofullständigt och oinspirerat. På samma sätt måste politiken utgå från människors upplevda problem och begränsningar för att ha existensberättigande inför väljarna. Först då kan känslorna svalna, och samtalet börja.

9 Responses to När klyftorna blir för stora

  1. Peter says:

    Handlar inte utanförskapet och arbetslösheten också om att som invandrad person i landet så saknar man socialt nätverk som kan ge dig just arbete!
    Själv har jag fått 1 jobb via arbetsförmedlingen och det var ett riktigt lågt avlönat tungt arbete.
    Alla de andra välavlönade jobben jag har fått är via vänner eller andra kontakter via dessa.
    Hur går det då om vi på ett år får ca 100 000 invandrade personer i landet med noll kontakter?

  2. Erik says:

    “Utanförskapet” beror till stor del på att de som kommer hit har en jävligt risig inställning till Sverige, svenskarna, vår kultur och våra lagar och regler.
    Det handlar också om att svenska folket egentligen ALDRIG velat ha ett mångkulturellt samhälle samt att politiker/media totalmörkar konsekvenserna av detta helvete som påprackats oss!
    Det finns bara en vettig lösning på detta problem och det är givetvis att avskaffa skiten! Repatriera de invandrare som inte är intresserade av att ta konsekvenserna/ansvaret det innebär att bo i ett fritt demokratiskt samhälle.
    NU ÄR DET FAN NOG MED DALTET!!!

  3. Daniel Mathisen says:

    Peter:

    Det handlar överhuvudtaget inte om du är född i Sverige eller inte; det handlar om sociala och ekonomiska faktorer. Frågan om socialt kontaktnät är snarare klassbetingad.

    Erik:

    Eh, keep telling yourself bruh.

    1. Vad är svensk kultur? Falukorv? Mulet väder? Sockiplast?

    2. Vad är en svensk? Egentligen? Min definition är att alla som bor i Sverige är svenskar. Något säger mig att du inte riktigt delar den bilden.

    3. Det mångkulturella samhälle du beskriver har vuxit fram sedan människans födelse. Varje nationalstat är en konsekvens av social mobilitet och rörlighet över gränserna. Vare sig inskränkta assjacks som du vill tro på det eller inte.

    4. Jag har en bättre lösning: avskaffa nationalstaten.

  4. Peter says:

    “det handlar om sociala och ekonomiska faktorer”

    Sociala faktorer,tro fan det är du osocial så blir det svårt.
    Ekonomiskt tror jag inte på,kommer själv från en förort och var fattig som en kyrkråtta men i likhet med flera av mina vänner som är både invandrare och svenskar är jag väldigt social och har på det sättet skaffat många kompisar från olika delar av Stockholm.

    Ingen av mina invandrarkompisar från bardomen är arbetslösa idag och dom har bra jobb löner mellan 20-25000 i vissa tom 35000.

    Flera av dom är just muslimer MEN ingen av dom har ett jätteskägg a la taliban utan uppfattas som vanliga killar.

    Skulle du själv handla i en affär av en kille med rakat huvud iklädd en bomber jacka samt dr martins skor..man kan ju väldigt lätt ta han för att vara skinnskalle.
    Eller nån extrem syntare i brunskjorta,militärbyxor och hår i sidbena som ser förvillande likt ut som nån hitlerjunge?

    Det hela handlar om hur man uppför sig och hur andra uppfattar dig,det är så man skaffar sig vänner och kontakter.

    Den ekonomiska delen du vill klämma in på ett hörn är väl ett måste för att det ska passa in på dina argument om klass-samhället och behovet av en kommunistiskt stat!

  5. Peter says:

    Om du vill hjälpa nån så starta ett företag och anställ folk i utanförskap!

  6. Daniel Mathisen says:

    Peter,

    Själva huvudpoängen är att jag inte bryr mig det minsta om man har skägg, är neo-ortodox mormon eller inte kan alla verserna till Idas sommarvisa utantill. Bor man här ska man behandlas likvärdigt, och reformerna bör vara därefter. Hela din uppdelning i invandrare respektive svensk blir därför oviktig och överflödig.

    Huruvida någon är muslim eller inte känns inte heller jätterelevant i sammanhanget. Jag uppfattar det som att du har det svårt att acceptera att Sverige och alla andra länder är samhällen i ständig förändring. Synd för dig.

    Sedan är hela min utgångspunkt baserad på att privatekonomin är en extremt viktig faktor för utfallet på arbetsmarknaden och i andra sammanhang. Med klass menar jag skiktningar i samhället som begränsar individers möjligheter. Hur det skulle göra mig till kommunist har jag mycket svårt att greppa.

  7. Anonymous says:

    Daniel,

    det gamla skitpratet om “strukturell rasism” alltså.

    Det finns inga statistiska, säkra bevis för att invandrare behandlas annorlunda i jobbintervjuer, universitet eller ens i snabbköpet. Ändå tar du det som en förutsättning för din argumentation. Varför?

  8. Peter says:

    “Hela din uppdelning i invandrare respektive svensk blir därför oviktig och överflödig”

    Du verkar inte ha läst ordentligt,jag delade inte upp invandrare och svenskar utan hur folk framställer sig.

    Bär jag attribut som för andra verkar provocerande för att det tillhör en grupp som diskriminerar genom sin religiösa/politiska övertygelse så blir du utstött av den bredare massan.
    Jag känner inte att jag vill anställa eller handla av nån som ser ut som en nazist,taliban,hitljungen,kommunist eller nån annan form av icke demokratisk ideologi.

    Men av ditt svar så antar jag att du glatt skulle stödja nån som är nasse eller d.y jag för min del lägger hellre pengarna på nån demokratisk sinnad person,invandrare som svensk!

  9. Anonymous says:

    Peter – delar man inte upp människor om vissa klassas som invandrare och vissa som svenskar?

    Det känns väldigt dubbelmoraliskt att å ena sidan säga invandrare och svenskar och sen att det inte är skillnad på människor emellan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>