Fine, tänkte jag, det är väl rätt och riktigt att ge Rosengård en så pass stark nyhetsvärdering om allmänintresset finns. Det kanske till och med kunde bli bra. Problemet är bara att rapporteringen blev ihoprafsad och distanserad. De strukturella orsakerna till frustrationen och uppgivenheten gavs aldrig en journalistisk granskning eller analys, bara kommentarer av Reepalu med flera. Stoffet blev liksom styvmoderligt behandlat till förmån för det effektfulla och omedelbara. I en mindre, separat, artikel
intervjuades bland andra den genomkloke Adrian Kaba om situationen och han angav flera faktorer som avgörande för problemen. Också här duckade DN för vad som skulle kunna bli riktigt intressant och valde den trygga, genomsnittsjournalistiska, vägen för att knyta ihop materialet till en artikel. Den sammantagna bilden av reportaget blev därför urvattnad.
Jag tror att det finns många orsaker till det som Rosengård drabbats av. Först och främst liknar konfliktlinjerna det som inträffade i Paris för ett par år sedan, liksom andra upplopp. Konfliktnivån med polis och myndigheter kommer till en punkt när bägaren rinner över. Somliga väljer att stanna redan här och rättfärdiga våldsliknande beteenden med att “polisen provocerat fram det” eller att “man har rätt att ta till våld när det behövs”. Samhället kan aldrig tolerera våld som opinionsbildande metod, eller ens som ett legitimt uttryckssätt. Det individuella ansvaret väger förstås tungt.
Med det sagt har problematiken strukturella orsaker som bara nämns i förbifarten i etablerade medier, antingen av rädsla för att ta ställning eller av genuin oförståelse för förorten som fenomen. Det som pågår i Rosengård och andra miljonprogramsområden i Sverige är egentligen en konsekvens av att det social kittet i Sverige gradvis har luckrats upp. Masknätet som håller samman samhället och etablerar en form av demokratiskt konsensus kring gemensamma värden har under femton-tjugo års tid långsamt dragits isär, till den grad att olika delar av Sverige i dag befinner sig långt ifrån varandra. Potentiell kontakt har i stället gett upphov till konfliktytor och misstro.
Förklaringen ligger delvis i att klassklyftorna har ökat mest i Sverige av alla länder i västvärlden de senaste tjugo åren. Utjämningen i inkomst upphörde helt och ersattes av flera regressiva effekter i ekonomin som gjorde att de högsta inkomsterna i samhälet sköt i höjden ytterligare. Samtidigt koncentrerades förmögenheter till den allra rikaste procenten. De rikare blev rikare medan personer och familjer som bor i miljonprogramsområden märkte av ytterst få materiella förbättringar i sitt boendeområde. Vidgningen av de sociala och ekonomiska klyftorna har också varit mer eller mindre konstant oavsett hög- eller lågkonjunktur. Så medan medel- och överklassverige blomstrat, investerat och tjänat pengar som aldrig förr lämnades Rosengård och andra förorter utanför kalaset. Nödvändiga investeringar för att rusta upp bostäder uteblev, skolor tilläts stå orenoverade år efter år och förortens invånare kom gång på gång att betraktas som andra klassens medborgare. Sverige var Sverige, men inte förorterna. Förorterna blev och är avvikelsen från den bekväma radhusnormens politik.
Åtgärderna blev också därefter. I stället för att vässa den generella välfärdspolitiken och vända trenden med växande klyftor mellan människor fokuserade sig politiker över spektret - från socialdemokrater till moderater - med att etablera säråtgärder för “invandrarna” i “utsatta områden”. Och oavsett viljeriktning blev resultatet detsamma; alienering, minskad makt för fattiga och ett samhälle som formade sin politik efter klassrasistiska premisser. Socialdemokrater klappade de så kallade “invandrarna” på huvudet och sa att vi skulle minsann hjälpa “dem” att “integreras” i det “svenska samhället”, vad det nu innebär. Moderata företrädare kanske pratade om att ställa högre krav på de så kallade “invandrarna” för att minska “utanförskapet” och “minska bidragsberoendet”. Same, same. Effekten blev densamma.
Själva kärnan ligger också i synen på människan som samhälellig individ. Som det är i dag betraktas personer som kommer till Sverige i bästa fall som svensk light, i värsta fall som ett hot mot nationalstaten. Samhällets rättighetssyn utgår från på vilken sida av en gräns du råkat födas, snarare än verkliga egenskaper och förutsättningar. Oavsett om du kommer från inbördeskrig eller är politisk flykting behöver du antingen “stöd” eller “hårdare krav”, beroende på partipolitisk färg. Ingen bedöms utifrån sina individuella förutsättningar och kvaliteter, alltid utifrån en presumtivt svensk norm.
En gång för alla: det handlar om klass. Inte om en subjektivt uppfattad etnicitet.
Facit på den genomförda politiken - socialdemokratisk som moderat - ser vi runt omkring oss. En femtedel av samhället deltar inte i val och saknar nästan helt inflytande över sin livssituation. Femtedelskakan är antingen arbetslös, sjukskriven eller förtidspensionerad eller har så pass låg lön att pengarna inte räcker hela månaden. Livsutrymmet är mindre, trängre, och begränsas både av boendeområdet och av omgivningens förväntningar och föreställningar. Den bekväma etiketteringen i kliniska motsatspar har i själva verket fött den frustration som växer ur att leva i ett samhälle som dömer en till underklass. Förort-kranskommun. Hyreslägenhet-bostadsrätt. Svensk-invandrare. Miljonprogram-sekelskiftesvåning. De som handlar på Konsum nära-De som bara har råd med Lidl. Bilåkande Lidingöbor-Kollektivtrafikåkande barnfamiljer i söderort. Snabbmat i kebabkiosken i centrum-Ekologiska grönsaker från kvartersbutiken i Sofo. Här borde politiken hitta sin näring och journalistiken granska.
Först när journalistiken utgår från den verklighet som människor faktiskt lever i, och inte den konstruerade, kan den tjäna sitt ursprungliga syfte: att presentera en relevant facett av samtiden. Nu blir det bara tramsigt, ofullständigt och oinspirerat. På samma sätt måste politiken utgå från människors upplevda problem och begränsningar för att ha existensberättigande inför väljarna. Först då kan känslorna svalna, och samtalet börja.
