Min fina MacBook och S nya iPod har fortfarande inte kommit, fastän 10 november utlovades. Tydligen har paketet legat och tryckt i en hamn i Rotterdam (!) ett par dagar, och Apple vet ingenting om någonting. Överhuvudtaget.

Holländarna svarar inte. Ingen budfirma är bestämd. Emballaget skulle lika gärna kunna ligga hos en tjyvig rotterdammare på Hillegersberg-Schiebroek. Buää.

Efter månader av segdragen primärvalsstrid, och en höst som präglats av personliga påhopp och republikansk smutskastning så står han då där. President-elect Barack Obama. Vilken valrörelse, vilken valnatt och vilken fantastisk president! Och även om kroppen fortfarande är lite mörbultad efter en lång natt och morgon - jag somnade inte förrän 7 - var det värt varenda minut att följa MSNBC:s bevakning live med sköna lenare på 68:an. Tack till s-studenter för arrangemanget.

Redan nu går det att några slutsatser från valet.

Först och främst är det viktigt att slå fast att årets val i allra högsta grad är transformativt. Till skillnad från Clinton ‘92 har det amerikanska politiska landskapet med största sannolikhet genomgått ett seismiskt skifte, och inte en triangulerande anpassning till ett reaganskt landskap. Från det konservativa samförstånd - som samlade en brokig skara av allt ifrån ekonomiskt stringenta budgeträvar till evangeliska fundamentalister - till en slags pragmatisk-progressiv mitten-vänster-mosaik som lyckats överskrida, och spränga, den kliniskt uppdelade elektorskartan anno ‘00 och ‘04. Bortom Ohio-Florida-låsningen.

En viktig förklaringsfaktor bakom segern är det tredelade knippe väljare som lyfte förstaperiodssenatorn från Illinois till posten som USA:s 44:e president; unga väljare, högutbildade och kvinnor. Förutom den synnerligen höga andelen svarta väljare, så klart. Sett genom ett generationellt snarare än ett renodlat politiskt prisma blir också skiftet i elektorskartan mer lättförståeligt. Tidigare tokröda Indiana, Virginia och North Carolina hamnade i Obamakolumnen tack vare 2008 års nya väljarkoalition.

Obamas stora seger - både mätt i elektorsröster och den imponerande totala röstmarginalen - signalerar en ny tid för den amerikanska politiken. Borta är förhoppningsvis den neo-konservativa logik som väglett utrikespolitiken de senaste åtta åren. Nu väntar en ny, prövande, tid för Obamaadministrationen, som förhoppningsvis lyckas fånga upp ett bredare spektrum av vägar och metoder för att åstadkomma en global stabilitet. På samma sätt möjliggör Obamas breda röstkoalition en förnyelse av den ekonomiska politikens verktygslåda. Underskottet i statsfinanserna måste nu saneras, offensiva satsningar på federala och stimulerande program iscensättas. Och det kommer inte att bli en smooth ride.

Nu krävs politiskt mod, ett nytt ledarskap och en Obamaadministration som kan brygga skyhöga förväntningar och hantera ett krackelerat och splittrat samhälle. Uppgiften kräver en statsman lika visionär och verkställande som FDR, på samma gång handlingskraftig och föränderlig som Illinois egen Abraham Lincoln.

Ett annat resultat av presidentlvalet 2008 är ett republikanskt parti som genomgått en inre kollaps. Förlusterna i representanthuset och senaten blev närmast övertydliga markeringar och ett sting i den konservativa rörelsens själva hjärta. Nu väntar ett gäng år av idépolitisk ökenvandring och intern katarsis innan nästa generations konservativa rörelse förmår kanalisera sitt program i en samtidstrogen kandidat. Just nu verkar det, lyckligtvis, lång borta. Det republikanska partiet post-4 novemberi är i bästa fall en hög skärvor av den allmänkonservativa mosaik som Karl Rove målade, och bemästrade, inför valet 2000. Talet om den “permanenta majoriteten” känns lika malplacé som de skrämselmetoder Rove förfinade och mejslade ut under 1990-talets slut. En politisk epok går i graven, en annan föds.

Men mer än någonting annat representerar valet av Barack Obama till president en inspirationskälla för 00-talets generation i stort. Inspiration för barnen till föräldrar som själva sett och upplevt den amerikanska segregationen på nära håll. Som har hört sina far- och morföräldrar berätta om Jim Crow och den människovidriga förnedring som präglade det amerikanska samhället för bara några decennier sedan. Och som i dag vill söka och finna egna vägar för att formulera sin kritik och hitta sina stigar för ett utvecklat och förnyat amerikanskt samhälle. Kanske är det här början på den “emotionella helning” som John McCain antydde i sitt lysande concession speech i natt.

Därför är 2008 ett lika formativt år för vår tids progressiva överideologi som 1980 var för den konservativa rörelsen. Alldeles oavsett om våra respektive politiska kulturer inte alltid samexisterar friktionsfritt.

För oss européer tjänar valet av Obama som inspirationskälla för den politiska och idémässiga snustorka vi för tillfället befinner oss i. En lika mycket retoriskt motiverande som en första injektion av kommande års idékomplex för den progressiva rörelsen. Socialdemokratin i större delen av Europa har misslyckats med att koppla sina politiska program bland medborgarna och för varje val som går glider väljarkåren oss ur händerna. Aldrig tidigare har vi varit så frånkopplade den politiska verklighet och samhälleliga kontext vi säger oss vilja förändra. Här i Sverige upptar är det interna stridigheter och bitterhet som upptar den politiska agendan, snarare än framåtsyftande, progressiva och förnyande idéer som höjer ambitionerna och penslar ut en möjlig väg till framtiden. Just nu ligger vi steget efter. Kanske är det dags att med restriktiv avund vända blicken över Atlanten, om så bara för inspirationens skull?