Jag tror snarare att det är tvärtom; att köttåren på 1990-talet med - nödvändiga - besparingar och nedskärningar allvarligt hamnade i kollisionskurs med ett socialdemokratiskt mål om minskade klyftor. Om det beror på att partiet i sig självt glömde den ideologiska kompassen mellan finansdepartementet och riksdagen, eller om andra faktorer spelade in, det låter jag vara osagt.

Vad som däremot är sant är att Sverige är det land i västvärlden där klassklyftorna har ökat som snabbast de senaste 20 åren. Googla på Roine & Waldenström så hittar du en intressant rapport i ämnet. Socialdemokratiska regeringar har systematiskt försökt sopa siffrorna under mattan och nyktert påpekat att mätningar varit trubbiga, eller att det garanterat kommer att bli bättre om ett par år. Problemet är bara att det inte blev bättre. I stället ser vi ett Sverige där det sociala kittet gradvis lösts upp i takt med att socialdemokratin blint stirrat ner i den gamla verktygslådan och nöjt sig med att retoriken är jämlik.

Diagrammet visar hur jämlikheten mätt i inkomster har förändrats i Sverige, Storbritannien och Kanada över en längre tidsperiod. Mätmåttet är den så kallade GINI-koefficienten som redovisar graden av ojämlikhet i inkomstfördelningen i ett specifikt land. Ju högre GINI-värde, desto högre grad av ojämlikhet.

Med andra ord är vi lika ojämlika som Storbritannien och Kanada, mätt i inkomster. Nästa diagram illustrerar en mer omfattande, och plottrigare, jämförelse (Sverige är ljust turkos). Trenden är densamma.

Nu vore det orättvist att uteslutande skuldbelägga statsminister Göran Perssons kabinetter för ett allmänt jämlikhetsmisslyckande. Krispaketet på 90-talet var välkommet, smart och nödvändigt. Stramare budgettak i kombination med en oberoende riksbank och större kontinuitet i de finansiella cyklerna har möjliggort överskott, som tar hänsyn till kommande generationers behov. Införandet av ett självfinansierande pensionssystem har resulterat i att Sverige är ett av få länder i världen som kommer att klara ett gigantiskt demografiskt skifte som med största sannolikhet kommer att få ödesdigra effekter på andra västekonomier. Jag skulle till och med vilja gå så långt att hävda att vi har världens bästa pensionssystem.

Självklart har den borgerliga regeringens förda politik sedan 2006 än tydligare accelererat inkomstspridningen i Sverige. Skatteallmosor till välbeställda och indragna investeringar för låg- och medelinkomsttagare har pressat många familjer att konsumera och leva på marginalerna. Samtidigt är jag inte helt övertygad om att en socialdemokratisk valseger i valet 2006 per automatik hade lyckats vända på trenden, eftersom vallöftena både var för allmänt formulerade och den mer grundläggande systemkritiken aldrig formulerades.

Det så kallade raset i de senaste opinionsmätningarna bör också tolkas i ljuset av att socialdemokratin befinner sig i ett sorts idépolitiskt limbo. Oavsett om samarbetet med miljöpartiet påverkat eller inte berättar den svenska väljarkåren för oss att vi måste göra mer för att återvinna deras förtroende. Och just nu saknas den politiska pusselbiten.

Ska vi lyckats knäcka klassamhället, garantera den framtida finansieringen av det generella välfärdssystemet och lyckas inkludera den femtedel av samhället som varken röstar eller har tillträde till arbetsmarkanden krävs åtgärder av stora proportioner. Det räcker inte att med ljumt engagemang tillsätta rådslagsgrupper med svaga mandat för att hitta nya former att bedriva politik. Vad den svenska - och europeiska - socialdemokratin behöver är en större debatt om hur vi styr tillbaka agendan till att handla om att åstadkomma jämlika möjligheter för alla samhällsmedborgare. I Sverige borde vi driva på LO att sätta sig och förhandla med Svenskt näringsliv om nästa generations stora överenskommelse för arbetsmarknaden. Den strukturella sysselsättningen måste upp på en högre nivå för att öka deltagandet i både arbetslivet och demokratin i stort. Produktiviteten per arbetad timme måste bli vässad så att välfärdskakan blir större. Diagrammet visar förändring i sysselsättning över tid.

En snabb jämförelse mellan Danmarks och Sveriges respektive arbetslöshet för ungdomar förstärker bilden av en arbetsmarknad inför stora utmaningar.

Enkel analys: mycket behöver göras.

Parallellt med en jobbskapande politik borde socialdemokratin sätta samman ett omfattande framtidspaket, som lika delar syftar till att långsiktigt stimulera ekonomin som att återupprätta förtroendet för politiska lösningar. Det behövs omfattande satsningar på offentlig sektor, infrastruktursinvesteringar och både renoveringar och nybyggen inom bostadssektorn. Skillnaden i kvalitet och styrning mellan fristående och kommunala skolor måste elimineras. Kraven på friskolor måste höjas och ett system med regionala entreprenadupphandlingar testas. Som det är i dag dräneras kommuner på resurser, något som i längden drabbar både elever och välfärden. På samma sätt behöver vi tillsätta en policygrupp för att mejsla ut en ny sjukvårdsmodell som balanserar behovet av långsiktighet, budgetkontroll och generell tillgänglighet med alternativa driftsformers flexibilitet, nytänkande och kompletterande synsätt. Som det är nu kan vi varken backa eller acceptera moderaternas systemskifte; vi har ett ansvar gentemot väljarna att forma en förnyad välfärdsmodell som är långsiktigt finansierad, individorienterad och mer omfattande.

Vår tid kräver ett ledarskap som kan konsten att prioritera viktiga politiska områden och förmå låta färska idéer, baserade i socialdemokratisk ideologi, bli vägledande för politiken de kommande decennierna. Alltför länge har vår dagordning dominerats av triangulerande och en idépolitisk torka. Vi har en historisk chans att författa ett politiskt program värdigt de stora utmaningar vi står inför. Varför inte börja nu?